Stina Wollter har haft en turbulent höst. Efter att ha blivit uthängd som exempel på hur feta människor är ”lata och oattraktiva” av bloggaren och den patologiska vuxenmobbaren Katrin Zytomierska hamnade hon i kvällstidningarnas spalter, något som verkar ha satt sina spår. Samtidigt fick händelsen ännu fler människor att hitta till hennes redan populära Instagramkonto, där 15 sekunder långa dansvideor har inspirerat massor av kvinnor till att trivas i sina kroppar – och numera att själva spela in stödvideor under parollen #dansaförstina. Kanske mest känd för sin radiotalkshow Söndagarna med Stina Wollter, tilldelades hon nu en ny plats i offentligheten.

Jag hörde en intervju med dig där du pratade om kroppsacceptans och lät som en predikant, typ ”alla kroppar måste få finnas”. Samtidigt känns det som om du är mitt i en politisk gärning just nu. Politiker eller predikant, vilket skulle du helst vara? 

– Predikant. 

Varför?

– Jag är nog redan predikant. Konstens missionär och reflektionens revolutionär. Jag hoppas kunna få folk att tänka en vända till. Att lyssna på min gäst som säger att den är sjukskriven och våga sluta kategorisera alla sjukskrivna som en jävla klump på samhällskroppen. Lyssna på min gäst som efter 20 minuter säger att hon har slöja och våga sluta döma alla slöjbärare. 

– Jag är inte politiker och får inte ens prata politik eftersom jag jobbar med public service. Jag får vara antirasist och feminist, och det är ju tur… Jag fick ett hatbrev en gång och var förtvivlad och förstod inte var hatet kom ifrån – jag försöker ju bara vara empatisk. Och då sa min dotter ”Men mamma, att vara empatisk i dag – det är politiskt.”

Inte bara politiskt utan vänster, väl?

– Jag får ibland mejl där folk undrar varför alla mina gäster måste vara vänsterorienterade? Då brukar jag svara ”Wow, hur kan du veta vad de röstar på?” Men en sak har de ju gemensamt, och det är att de är medmänskliga. Så självklart har jag en kompass som gör att jag inte intervjuar… assholes. Men i dag är det tydligen att vara vänster. 

– Men jag har en dold agenda – att när du har hört mina gäster prata så ska du förstå att det är helt vanliga människor, de som sitter bredvid dig på bussen. Jag hade en gäst som inte nämnde förrän efter 20 minuter att hon hade slöja och då fick vi mejl från folk som skrev ”då gillade jag ju redan henne”. 

Några av de mest uppskattade profilerna och debattörerna i sociala medier är Henrik Schyffert, Malena Ernman och så du. Varför tror du att ni kommer från kultursvängen?

– Det har jag faktiskt svaret på! För att vara kulturarbetare måste du aktivera högra hjärnhalvan. Så det här är faktiskt neurologi. I höger hjärnhalva räknar man inte, man kalkylerar inte, där finns inga Excel-system. Där sitter kreativiteten. Och vi:et.

– Vi måste skapa. Det är vaccinet mot maktlösheten. Människor som tror att de inte har makt över sin situation, de kan bli ledsna, sjuka, farliga, aggressiva. De vill döda sina chefer. De går in på skolor och pangar. Att skapa är att ha makt – åtminstone över det här lilla A4-pappret. 

Hitler borde ha varit en bättre målare, helt enkelt?

– Ja, fan vad spännande… På Kumla startade de ett kloster innanför murarna. De har i stort sett inga återfall. Och det handlade inte så mycket om Gud, utan mer om att möta sig själv, reflektera och ha lite tyst och lugnt omkring sig. För när du har det och lyckas stänga av, då finns skapandet där, då hamnar du i höger hjärnhalva. 

Stina Wollters Instagramkonto känns som en ocensurerad inblick i hennes vardag. Det är kroki, kramar med en demenssjuk mamma, det är havsbad, katten Sirap och bakom kulisserna-bilder från radiostudion. Och det är dans, massor av dans. Med kameran uppställd en bit bort spelar Stina Wollter in korta dansfilmer på sig själv. Filmer som kan upplevas som flams, men som är på fullt allvar. Som den när hon skulle diska men i stället dansar loss med världens feeling – i underkläder.

– Den där dansen i köket på landet handlar inte om exhibitionism eller ens aktivism. Det är nog snarare en enormt fördröjd trotsålder, nästan treårs- eller tonårstrots. Allt jag har hört, allt jag har läst – att kvinnan ska vara sexig och fin – det har format mig och hindrat mig. Det var bara ett år sedan jag stannade hemma från en av årets roligaste fester för att jag visste att jag skulle vara ensam tjock där. Ingen jag kände skulle gå. 

Hur skulle du känna för det i år, då?

– Gud, jag skulle kunna gå i läderhotpants!

Men vad är det som har hänt då? För det är ju en jävla skillnad.

– Något som jag aldrig trodde skulle hända. Om du hade frågat mig för ett år sedan om jag tror att en människa kan bli förändrad av nätkärlek så hade jag sagt nej. Men det blev jag. Så starkt är det. 

Du menar det som har hänt i höst?

– Ja. Det började med att min dotter Lisa ville att vi skulle lajva Beyoncé. Och det var fruktansvärt svårt för mig. Det gick bra när jag skulle vara pajas, och det här får mig nästan att börja gråta fortfarande … När jag var ”fetto-pajas” så var det jättemånga hjärtan bland kommentarerna på Instagram. Och nästa dag sa Lisa ”Nu är det allvar, nu är det Flawless (en av Beyoncés låtar, reds anm) och det feminististka manifestet, du kan inte skämta bort det. Nej, mamma, le inte. Det här är allvar, bottna i det.” Hon var på mig som en jävla… 

– Det var skitjobbigt att lajva den här allvarliga stolta Flawlesskvinnan. Vi höll på i timmar nere i ett källarförråd, men i slutet – klockan var tre på natten – då var jag flawless, jag hade attityden. Och när jag vaknade på morgonen kände jag att jag hade börjat gå på ett annat sätt. Och det gör jag nu med. 

– Jag tror att det var den känslan som jag ledde fram till sommarens dans. Ett slags trots. För i Flawless-videon finns det ingen tjockis. Beyoncé låter massa andra saker vara representerade, men alla är smala som vinthundar med tydliga muskelgrupper och inget underhudsfett. Så det är både kärlek och motstånd mot utseendenormen.

– Jag är en medelålders kvinna och har börjat summera mycket. Och jag insåg att jag inte har visat mitt kön i dagsljus, inte min mage, inte mina bristningar. Jag stänger ett rum och lyckas inte ens göra ett fredat rum kring mig själv, min sexualitet och min kropp. Det är ju för fan vidrigt! 

– Jag blev så arg. Och samtidigt gick jag in i en process kring min syster – som dog av självsvält fem dagar före sin 30-årsdag – och hennes sista tid, hennes plågade kropp och mina löften till henne vid hennes kista. Och plötsligt är jag bara ett spjut. Det är inget pajaseri. Jag dansar på en grav, för mina elever med sönderskurna armar, mot allt hat på nätet. Jag dansar upp ett fredat rum. Och plötsligt märker jag att det kommer in fler och fler och bara älskar och älskar. 

Dansfilmerna får ringar på vattnet. Många av Stina Wollters följare lägger upp egna dansfilmer under hashtaggen #dansaförstina och hon blir intervjuad av Kristin Kaspersen i tv. Det gör att ännu fler får upp ögonen för Instagramkontot. Många skriver saker som ”Jag är 63 år och har just köpt bikini för första gången” och ”Jag är 18 och ditt Insta får mig att låta bli att skära mig.”

Malou von Sivers vill också ha med Stina Wollter i sitt program, men hon tackar nej. 

– De hade bjudit in andra vita mulliga kvinnor, så jag tipsade om Jyothi, med brun och adopterad kropp. De frågade också om de fick visa mina filmer under en temavecka om kroppspositivism. Självklart! 

Stinas filmer visas i TV4, men i ett sammanhang där bloggaren Katrin Zytomierska pratar om hälsorisker och bantning – och kallar tjocka människor fula, oattraktiva och lata.

– Även om jag säger att jag är stark och trotsig är jag vettskrämd innerst inne, rädd för att någon ska skada mig när jag klär av mig. Och det var exakt det som hände. 

– Malou försvarade sig med att de ville visa på motkrafterna, men det är ju inte kroppspositivism som måste problematiseras. Motkrafterna är ju redan där. Hela. Jävla. Tiden. Från morgon till kväll. Överallt. Det var ett dåligt beslut och dålig journalistik. 

Har Malou bett om ursäkt?

– Ja, och jag tvingade henne att ta om det. ”Den där ursäkten duger inte, du får en chans till. Säg det nu rätt.”

Har du haft kontakt med Katrin Zytomierska?

– Nej, men folk taggar in henne i mina dansfilmer ibland. Och hon får komma och dansa om hon vill. För i det rum hon skapar runt sig, där får hon själv inte plats till slut. Medan rummet runt mig är unlimited. 

– När folk frågar hur jag mår i dag så säger jag att det vackraste som kunde hända hände. Det blev en sån gigantisk läkningsprocess som var kollektiv. Det fick folk att förstå att nu får det vara nog. Om du hatar på en dansande jävla kropp, vem säger det nåt om – den tjocka kroppen eller den som hatar? Det är som att hata på en hundvalp – det går inte!

– Framför allt har Katrin Zytomierska ekonomiska intressen av att synas. Varför ger man henne den platsen? 

– Men det blev jättefint. Folk går in på hashtaggen #dansaförstina för att tanka kärlek – jag med. De som dansar för mig upptäcker snart att de dansar upp plats för sig själva och sin egen rätt att finnas. Jag är bara glad om jag var dörren in till det rummet. 

Läs vidare på nästa sida: Ser sig själv som kroppsaktivist

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Ser du dig själv som en kroppsaktivist? 

– Ja, jag är helt klart aktivist. Det räcker ju för fan med att ha en kvinnokropp så är du kroppsaktivist. 

”Fula”, feta, bullriga, flamsiga – vad händer när kvinnor är det utan att be om ursäkt? Män gör det hela tiden, men när tjejer gör det blir det provocerande.

– Jag tror att normen är den rädda kvinnan. I botten på kvinnans blick ska längtan efter bekräftelse och rädslan för att inte få det finnas. Men om du ser i hennes blick att ”jag äger”, då blir det riktigt läskigt. För det är en människa som vill förändra världen. 

Stina Wollter berättar att det har varit en kamp att bli den hon är idag och att våga ta plats. 

– Jag har nog bett om ursäkt, jag har nog ägnat nästan all min vuxna existens åt att skämmas över att jag hörs lite för mycket. Jag har velat krympa mig själv. Jag har varit avundsjuk på genomskinliga kvinnor som är tysta i hörn och bett till gud om att bli sån. Och nästa dag går jag ner i spagat på bardisken. 

– Men i somras kände jag att om jag inte kan börja älska mig själv nu, hur ska resten av mitt liv se ut? Jag går sönder om jag måste dela upp mig, jag måste få vara jag hela vägen. Då har Instagram blivit som en testverkstad där jag märker att det går utmärkt. 

Hur kommer det sig att du jobbar med så många saker: radio, undervisning, sång och måleri? 

– Det var självklart att jag skulle bli konstnär. När jag gick i åttan var jag en skolkande, ganska fnasig individ. Men bildlektionerna skolkade jag aldrig ifrån. Där var jag ju bra och fick bekräftelse. Då tipsade min bildlärare mig om en krokikurs – han uppmuntrade mig i princip att fortsätta skolka. Han kände väl på sig att jag skulle göra det ändå. 

– Så varje torsdag gick jag och tecknade kroki. Dagtid. 14 år gammal. När jag kom in i den där ateljén var den full av kvinnor i 40-årsåldern. Och så jag. Jag kom in där med mitt block och det gjordes en plats för mig. Det var ett fredat rum där de här kvinnorma älskade allt jag gjorde och där jag märkte att jag inför levande modell fick saker att funka. Där danades jag. Jag kunde inte välja något annat, det fanns inte. 

Och de andra bitarna, då? Hur hamnade du på radion?

– Ja, herregud. Jag kommer hit till Uppsala, nyskild, 26 år gammal, med ett barn och med en jävla konstutbildning i bagaget. Hur fan ska det gå? 

– Då dör min syrra. Vi ska städa ur hennes lägenhet och det enda jag ville ha efter Ylva var hennes gamla chiffonjé, som hade tillhört mina högborgerliga morföräldrar. Den var knökfull med hennes dagböcker, brev och block. Jag tog chiffonjén till Uppsala och ställde den ute i trapphuset och när jag kom ut för att hämta in den på morgonen var den borta – med allt innehåll. Jag blev fullkomligt vansinnig. Det här är alltså början på min radiokarriär du hör ... 

– Jag polisanmäler, mobiliserar grannskapet, sätter upp lappar. Till slut ringde jag radion och frågade om jag fick efterlysa min chiffonjé. De svarade att så funkar inte radio. Men de frågade om de fick intervjua mig om att vara anhörig till en anorektiker så kunde jag smyga in min efterlysning. Jag var desperat, så jag bara ”okej då, intervjua för fan”. Så jag satt i en ganska lång intervju. Och dagen efter ringde de från Radio Uppland och sa ”Gud, vad du är bra! Vill du vara med i radio?” Jag var ensamstånde morsa och dubbelarbetande, så självklart sa jag ja. Varje fredag var jag med för några hundra spänn i en lokal panel. Sedan dröjde det inte länge innan det blev riksradio. 

Hur kommer det sig att alla dina program, även Söndagarna med Stina Wollter, har ”vanliga människor” i centrum?

– Ja, jag är väldigt less på kändisar. De är ju med i alla andra sammanhang och nöter soffor. 

– Jag tror att det blev ett samtalsprogram med ”vanliga människor” för att jag har en relation till det fredade rummet. Jag tror att folk hör att när jag pratar med dem så växer det upp runt dem, för att jag själv har ett sånt behov av det. Det är nog det rum som 14-åriga Stina gick in i med alla morsorna. Nu får jag göra det för andra.

– En söndag när vi pratade om döden så förberedde vi de som tar emot lyssnarnas samtal på att nu blir det tungt. Men sen när de kommer ut så tindrar ögonen och alla är jätteglada. Folk hade ringt in och sagt ”Jag är också dödende! Vad fint att ni pratar om det. Det finns ingenstans jag kan vara döende på.” Och det hade jag inte ens tänkt på. Folk kan ju vara döende i flera år. De måste ju också få prata om vad de tänker och känner. 

– Min teori är att jag finns i människors medvetande som den här människan som kan säga ”Det gjorde ont i mig också, hur var det för dig?” Det är nyckeln till att de vill prata med mig. 

Det känns som om du ger väldigt mycket av dig själv i alla dina roller – radion, undervisningen, måleriet. Var hämtar du kraft?

– Jag får en slags kraft, mental, av nätkärleken. Sedan har jag nog lärt mig … nej, jag är faktiskt sliten. Jag är i en fas av livet där jag måste hitta strategier för återhämtning. 

– Kanske jag håller på med lite självkärlek på Instagram. När du har tagit tillräckligt många selfies eller sett dig själv dansa eller sett din mage, då börjar du tycka att ”fan vad fin hon är, den här tjejen, hon är faktiskt jättehärlig”. Så det har jag lärt mig av de unga tjejerna på ”Insta”. Först tänkte jag ”Gud, vad egofixerat”, men sen såg jag att inte alla tog selfies där de plutade med munnen. Det var ett sätt att ta makten över sin självbild, vad man vill berätta och vem man är. 

Du verkar tycka lika mycket om Tranströmer och samtal om döden som om tramsig dans och asgarv. Hur kommer det sig?

– För att så ser livet ut. Du sitter på en begravningsmiddag och plötsligt får du en skrattattack så det sprutar smörgåstårta ut genom näsan. Livet gör så ont ibland att man måste leka. När det är svårt att vara Stina, då kan jag vara baronessan von Schwutzenburg med en toarulle på huvudet. Jag tycker att jag är ett jättebra exemplar på människa.

– Jag ställde ut på ett ställe för många år sedan, när jag var programledare i Karlavagnen. Då kom det så fruktansvärt mycket folk. Jag gick in i köket och grät och sa till min man att ”Fan, jag är en konstens Lill-Babs. Folk kommer bara för att jag är känd från radion.” Och jag fick en utskällning som var så underbar: ”Vad är det du säger, din jävla snobb? Det är väl fantastiskt om de kommer hit för att de har hört dig på radion? De hade aldrig sett din konst annars.” Om jag nu är en länk mellan olika världar så är det väl helt underbart – tänk att jag får vara det!

Hon berättar om gången när hon ställde ut på Rättviks konsthall och blev hejdad av en tant med rullatorkorgen full av pelargoner. 

– Hon sa ”Stina Wollter, jag älskar dig! Under mina svåra år när min man dog var du den som höll mig vid liv. Varje torsdag kväll var du min räddningsboj. Jag samlar på pelargoner och det här är mina fyra finaste, som du ska få.” Jag bad henne följa med in och se utställningen, men hon vägrade. Hon sa att hon inte förstår konst. ”Vad är det du säger”, svarade jag. ”Du sa just att du älskade mig och så vill du inte se min konst?” Så då tog jag tag i hennes rullator och släpade in henne. Två timmar senare kommer hon till mig och säger ”Jag visste inte det, men jag förstår konst!” Så om jag kan vara en brygga så är jag gärna det.

På tåget tillbaka från Uppsala kommer jag på vad jag glömde att fråga. Jag mejlar Stina.

Vad var det du lovade Ylva vid hennes kista? 

– Jag lovade, med handen på locket, att leva, skapa, älska, dansa, äta och sjunga lite extra för henne resten av livet.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.