– Jag har alltid haft ett stort kontrollbehov. När jag var runt elva, tolv så började kroppen förändras. Att tvätta mig var mitt sätt att tackla det jag inte kunde kontrollera, säger Maja-Stina Skarstedt, aktuell med boken Jag bara tvingar mig lite.
Hennes problem har uppstått i två omgångar. Den första gången hade hon precis kommit in i puberteten. Den andra gången var hon i 20-årsåldern, hade flyttat hemifrån och börjat läsa på högskolan. Gemensamt för de två perioderna var behovet av kontroll.
Minst 2 procent av Sveriges befolkning lever med tvångsbeteenden, men mörkertalet beräknas vara stort. Många söker aldrig hjälp på grund av den skam tvångssyndrom ofta är förknippat med. Sjukdomen kännetecknas av att handlingarna den drabbade personen måste utföra kommer så ofta eller är så svåra att de stör det vanliga livet. Det är vanligt att det ger ångest, ibland stark, att avstå från handlingen. Att vilja kolla en extra gång så att plattan på spisen är avstängd eller att ha en särskild ritual kring vissa saker behöver inte vara tecken på tvångssyndrom.
För Maja-Stina Skarstedt var det viktigt att hennes bok inte blev en självhjälpsbok för henne själv, eller ren facklitteratur. Det var en roman hon ville skriva. När hon själv var som mest inne i sina tvångsbeteenden saknade hon skönlitterära böcker på temat. Huvudpersonen Minna är påhittad även om mycket i historien är självupplevt. Minna har till exempel en tredje period av tvångsbeteenden i 30-årsåldern, för Maja-Stina Skarstedt, idag 31 år, avtog problemen för nästan tio år sedan och har inte återkommit.
Avgörande att folk la sig i
– När jag började skriva hade jag varit frisk i ungefär åtta år. Den andra gången jag blev sjuk fick jag ordentligt med hjälp och gick flera år i terapi. Så jag är inte så orolig för att det ska komma tillbaka och det har heller inte varit jobbigt att skriva om mina upplevelser, säger Maja-Stina.
Maja-Stinas överdrivna duschande som tonåring ledde till många konflikter med föräldrarna. Hennes mamma klockade duschningarna och tog så småningom med henne till Bup. I efterhand är hon glad över att de fortsatte tjata och aldrig lät hennes tvångsbeteende bli normalt. Det menar hon är den enskilt största anledningen till att hon till slut blev bra.
– Jag levde inte som jag ville, och någonstans insåg jag nog det. Den första gången kunde jag ta mig ur det själv med hjälp av mina föräldrar och min bror. Den andra gången fick jag professionell hjälp. Men båda gångerna hjälpte det att folk la sig i, tjatade och frågade hur det var med mig. Även människor som jag inte kände så bra la sig i.
Ett av de tvångsbeteenden Maja-Stina Skarstedt brottades med som ung vuxen var att skriva långa listor med allt hon skulle göra. Till slut blev hela livet till listor. De var dessutom så ambitiösa att det blev omöjligt att hinna med. Maja-Stina mådde mycket dåligt, och rasade i vikt innan hon fick hjälp.
– Jag skriver fortfarande listor, men de har blivit betydligt snällare. Och jag är fortfarande väldigt strukturerad, vilket jag har nytta av som frilansjournalist. Men om jag märker att mina beteenden börjar bli tvångsmässiga så har jag verktyg för att hantera dem. Jag låter det inte gå så långt som förut igen, säger Maja-Stina.
Bottnar i fobier
Vad tvångssyndrom beror på vet ingen med säkerhet. I många fall bottnar de i en fobi, och de tvångsmässiga handlingarna blir ett sätt att undvika en konfrontation med rädslan. Det kan också finnas samband mellan de bakterier som orsakar halsfluss och tvångssyndrom, eller så kan ett trauma vara utlösande.
Idag mår Maja-Stina Skarstedt bra. För snart tre år föddes hennes och makens son. Med ansvar för ett litet barn finns inte utrymme, tid eller ork att falla in i tvångsbeteendena igen, menar hon.
Vad skulle du göra om din son utvecklar tvångssyndrom när han blir äldre?
– Jag skulle göra precis som mina föräldrar gjorde. Störa så mycket som möjligt. De jag tyckte var allra jobbigast då är de jag tackar mest idag.