BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Så inleder Manuel Concha intervjun i gemensamhetslokalen Träffpunkten i Lindängens centrum. Dagen innan smög han sig in på en förhandsvisning av Den enda vägen som har premiär i april. Det var första gången han såg filmen han jobbat med i fyra år i färdig version under en offentlig visning på bio.   

– Den här historien, jag brinner för den. Den är i min närhet, jag kan känna igen mig, relatera och ta den till mig för vem jag är som person, hur det varit och hur det påverkar med fördomar. Och det är inte bara det negativa utan också det positiva. Broderskärleken, kärleken till min syster, familj, nära och kära. 

Inspelad på Lindängen

Den enda vägen både utspelar sig och är inspelad på Lindängen i utkanten av Malmö där Manuel Concha själv växte upp. Handlingen kretsar kring bröderna Michel och Alex som lever vanliga liv med verkstadsjobb och drömmar om truckkörkort. En kväll blir de beskjutna av en okänd man. Alex skadas svårt och polisen misstror de båda brödernas historia och utgår från att de är inblandade i en kriminell uppgörelse. Saker ställs helt på ända när Michel får sparken och han dras djupare in i sådant han aldrig velat vara en del av. Delar av manus är inspirerat av Peter Mangs skjutningar som Malmöpolisen länge trodde handlade om uppgörelser i den undre världen. 

– Det vi ville få med från hans period är ju att det blev så tydligt markerat. Om du till exempel sitter i en fin bil vid en parkeringsplats så är du automatiskt kriminell. Det tar dig till alla fördomar som finns i samhället. Smygrasismen och alla frågor kring vem man är.

Alex och Michel spelas av två bröder som själva växt upp på Lindängen: Mikael Cvetkovic respektive Daniel Cvetkovic, mera känd som rapparen ”Lilleman”. Broderskärleken och hur långt det är möjligt att gå för någon man älskar är vad Manuel Concha främst vill skildra i Den enda vägen.

– Vi har Malmö som fond men samtidigt är det de här två vi ville berätta om och hur de tar sig framåt. Tyvärr ser vi strukturella sociala orättvisor i Sverige i dag. Folk här på Lindängen blir fattigare och fattigare medan folk i andra områden blir rikare och rikare. När de som är längst ned i hierarkin drabbas, hur gör de då för att ta sig upp? Det är den kampen man vill se, tycker jag.  

”Laglöst land”

Gatorna kring centrala Lindängen beskrevs för några år sedan i medier som ”det närmaste man kan komma laglöst i Sverige”. Manuel Concha flyttade själv från området för länge sedan, men han retar sig fortfarande på den ensidiga bilden i tv och tidningar. I dag delar han sin tid mellan en hyresrätt på  Gamla väster i centrala Malmö och en lägenhet på Östermalm i Stockholm som tillhör hans hustru Claudia Galli.   

– För sex, sju år sedan flyttade jag till Stockholm. Vi bodde då vid Mariatorget och jag träffade alltid på människor som frågade mig: ”Är du från Malmö? Rosengård?” Nej, jag är inte Rosengård. ”Men du pratar som Zlatan.” Nej det gör jag heller inte. ”Men är det inte farligt i Malmö? De kastar granater!” Det fick jag höra redan 2010.

Han känner sig fortfarande betydligt mer hemma i Malmö än i Stockholm och i hyreshuset han bor i på Gamla väster finns flera olika nationaliteter och sociala klasser representerade.  

– Det är den blandningen av människor jag vill att mina barn ska växa upp med. Det är samma som jag växte upp med, olika nationaliteter och olika sociala klasser. Jag älskar det. Där kan man se människan i olika skepnader.

Annan skola

Manuel Concha gick i en annan grundskola än de flesta av kompisarna på Lindängen. Han pluggade media på ett gymnasium i centrala Malmö, läste film i Los Angeles. Att ofta byta miljö har lärt honom att anpassa sig i olika sociala sammanhang, tror han själv, men på Östermalm känner han sig aldrig riktigt hemma.    

– Av en tillfällighet bor vi på en av de finare gatorna men där kan jag känna mig helt utanför. Jag förstår koderna och jag försöker anpassa mig klädmässigt även om jag aldrig skulle kunna gå runt i en rosa skjorta. När jag öppnar min mun handlar det inte bara om att jag har utländsk härkomst utan också om att jag är skåning, malmöit. Jag är som på nyheterna. Man vill alltid placera folk i fack och det där kommer igen i filmen: ”Man blir inte skjuten om man inte är kriminell.”