Att människan och apan är nära släkt är inte främmande för någon. Men hur lika är vi, egentligen? Darwin diskuterade detta i Om arters uppkomst som publicerades 1859 för första gången.

– Vi ser på apan att vi är lika varandra, och därför fascineras vi av apor också, säger Göran Greider medan vi går bort till lemurerna på Skansen.

På vägen till lemurerna går vi förbi babianerna. De kastar sig hotfullt mot glaset när vi går förbi.

– Vi känner en annan solidaritet med de snälla lemurerna jämfört med babianerna som slår mot glaset och är hotfulla, fortsätter han, och jag kan inte annat än hålla med. Sedan lever babianerna i ett patriarkat medan lemurerna lever i ett matriarkat, och det kanske är där skillnaden ligger.

Politisk pessimism

I boken finns en underliggande känsla av pessimism; socialister är optimister, ändå har vi haft en borgerlig regering i snart åtta år. Det hela grundar sig i att den socialistiska ideologin är en optimistisk politisk filosofi, där gemenskap och solidaritet är viktiga grundpelare på vilken politiken grundas.

– Min bok är ett försök att göra något åt den politiska pessimism jag ofta har känt. Jag har valt att börja om före de politiska ideologiernas tidsålder. Och jag försöker besvara vad vi är för varelser, vad vi är för art. Vi tillhör alla samma art trots allt, och då ligger sympati och gemenskap oss mycket närmre än hat och förakt, säger han.

Svar på Den själviska genen

1976, över hundra år efter Darwins Om arters uppkomst, publicerades Richard Dawkins Den själviska genen. Där utgår han från att människan och apan må vara lika, men människan är en självisk varelse och har en enbart självisk gen. Solidaritet går helt bort. Göran Greider menar att verkligheten inte alls ser ut så, och kastar dessutom in de politiska frågor egoism kontra solidaritet innebär.

– Jag vill berätta för läsarna att det finns en del goda nyheter på forskningsfronten när det kommer till vår förmåga till godhet, eller i varje fall osjälviskt handlande och till samarbete. Den här boken är som en slags folkbildning faktiskt, med en ambition att få vänster-rörelsen och radikalerna att på nytt börja intressera sig för naturvetenskaperna. Framförallt biologin gränsar alltid till viktiga samhällsfrågor.

Att Den solidariska genen är ett svar på Den själviska genen är inget han försöker hymla med.

– Dawkins Den själviska genen fick ett oerhört inflytande när den kom på sjuttiotalet och även en bra bit in på åttiotalet. Hans tes var att de själviska generna agerar i oss alla och att vi, som individer men även som art, reduceras till vad han kallar överlevnadsmaskiner. Om två individer ser ett äpple kommer en av oss att snabbast ta äpplet och äta upp det om det krävs för överlevnad enligt hans tes. Jag menar på att det är tvärtom, att vi är solidariska och sympatiska i grund och botten. Jag tror att hans tes stärkte bilden av människan som den ekonomiska människan.

”Riktiga stegar reses underifrån”

Klasskildringar och klassfrågor är något som ständigt genomsyrar Göran Greiders texter. Ändå är klassfrågan något som den borgerliga regeringen inte vågar snudda vid, och som därför sällan hörs i den politiska diskursen i borgerlig politik.

”Riktiga stegar reses underifrån” skriver du i din bok gällande sociala klasser – men varför pratar vi sällan om klass i Sverige?

– Att på allvar tala om klass innebär att tala om konflikter och makt. Vem äger vad, är en sådan fråga till exempel. Det vill de flesta politiska partierna inte prata om. Men sedan finns det också en massa schablonföreställningar, till exempel att det förr i tiden fanns en arbetarklass men att den inte finns längre. Ögonen sluts och man ser skaror av arbetare på väg till fabrikerna på morgonen. Nu är den synen borta. Men det är inte vad människor arbetar med som styr deras sociala klass, utan det är vilken makt och vilket inflytande människor har som avgör vad klass är. Arbetarklassen är lika stor idag som för femtio år sedan, men den är mer utspridd på andra branscher och därför ofta mer svårorganiserad. Det kan röra sig om allt från papperslösa flyktingar, till vård-biträden och tjänstemän.

Spegelneuroner gör oss solidariska

Även modern hjärnforskning diskuteras och reflekteras över i boken. Så kallade spegelneuroner är något som Göran Greider tror är avgörande för vårt sociala samspel och för att mjuka upp våra solidariska sidor. Med spegelneuroner menas till exempel att imitera en annans ansiktsuttryck eller kroppsspråk. Om personen du pratar med ler, så ler du också automatiskt. När grannen du står och pratar med lutar sig mot staketet under samtalet talar oddsen för att även du kommer att göra det. Göran Greiders tankar går ett steg längre och drar paralleller till politiska frågor – om inte rädslan för klimatkrisen syns i ditt ansikte så kommer frågan heller inte tas på allvar.

– Vi är medkännande varelser. När vi ser en järnbro kollapsa i en flodvåg kan vi bli skrämda, ja. Men det är först när vi urskiljer levande varelser och ansikten i katastroferna som vi verkligen berörs. Ser vi en människa på samma järnbro ser vi något vi kan relatera till, och då berörs vi på ett helt annat sätt.

Vänstern och naturvetenskap

Vänsterns syn på människan som en solidarisk varelse borde därför gynnas av den här typen av diskussioner om naturvetenskap och biologi, som talar för att människan som art är samarbetsvillig och solidarisk. Trots detta drar sig vänstern för att prata om människan i naturvetenskapliga eller biologiska termer.

– Alla dessa teorier om att allt är socialt eller kulturellt konstruerat har till exempel gjort att våra biologiska kroppar knappast existerar längre. Men faktum kvarstår, jag är trots allt min kropp och det gäller oss alla. Sedan tror jag att det finns en allmän brist på nyfikenhet hos vänstern när det kommer till detta.

Naturvetenskapen du refererar till gynnar vänsterns syn på människan som en solidarisk varelse, är detta en tillfällighet?

– Naturligtvis inte, jag vill i den här boken lyfta fram forskning som ger en annan och alternativ bild till den som den tidiga sociobiologin gav människan som en djupt egoistisk varelse.

Lätt att diskussionen blir konservativ

När vi talar om människan i termer av naturvetenskap blir diskursen lätt konservativ. Darwin diskuterade människans evolution utifrån mannen, och missade därmed halva befolkningen i sin forskning. Synen på människan blir då lätt bakåtsträvande och framförallt heteronormativ, något den vänsterpolitiska och feministiska rörelsen försöker motverka.

– Det blir lätt att vi omedvetet utgår från att en orubblig och oföränderlig värld beskrivs när vi pratar i dessa termer. Till exempel människans hjärna – den används på tusen andra sätt än vad evolutionen ursprungligen krävde. Ursprungligen lärde vi oss att skilja på färgerna rött och gult eftersom de färgerna visade på om frukt var mogen eller inte. Idag har vårt färgseende utvecklats och vi använder det till en massa annat. Hjärnan har en enorm överkapacitet, och den gör oss kulturellt fria!

I samma diskussion nämner du svartsjuka och monogami som sena påfund som existerar enbart som funktion av äganderätt och patriarkat. Hur ska vi agera i förhållande till detta och de heteronormativa föreställningar detta förespråkar?

– Vårt ursprungliga levnadssätt som under årtusenden präglades av nomadiskt jägar- och samlarliv var verkligen kommunistiskt. Då var det gemensam egendom och social jämlikhet som gällde – urkommunism! Men när människan blev alltmer bofast och utvecklade jordbruket mer kom detta att falla ner i patriarkat och snart även klassamhälle, och därifrån kommer även föreställningar om monogami och svartsjuka.

Lätt att avhumanisera andra

Trots att Göran Greider lyfter fram biologi och naturvetenskap som starkt pekar på att vi är solidariska snarare än egoistiska nämner han hur lätt det är att avhumanisera andra människor. Han berättar om Almedalsveckan i Visby, då en främmande man kom fram och började prata med honom när han och hans hustru satt på en restaurang och åt. Kort efteråt får Göran veta att samma man är aktiv inom Sverigedemokraterna, och hatet inom honom bubblar.

– När jag fick veta vem han verkligen var kände jag bara ett stort hat, det finns inget värre än rasister. Men samtidigt kan jag inte låta de känslorna styra, för då är jag inte bättre än mina fiender. Det är lätt hänt när rasister och antirasister ställs emot varandra, att diskussionen stannar vid att de är lika goda kålsupare. Men bakom rasisten finns en människa och historia, som lätt glöms bort och avhumaniseras. Det är det svåraste i kampen mot rasismen.

En valrörelse som pågått i årmiljoner

Bokens diskussioner och frågor är många. Essäliknande reflektioner och dagboksanteckningar från en sommar i Dalarna vittnar om vardagshändelser. Om måsungen och den ettriga måsmamman i trädet vid huset. Om grannen vars skörd har varit dålig. Om dottern som kommer på besök och hustrun som då och då åker till Stockholm. Som läsare kastas du fram och tillbaka mellan detta.

Vad vill du säga med den här boken?

– Jag vill säga att vi har en mänsklig natur som inte alls gör socialism och solidaritet till omöjliga projekt – det är precis tvärtom. Vänstern är i behov av idéer om människans ursprung som legitimerar visionen om social jämlikhet.

Är det en tillfällighet att boken ges ut nu när det är valår?

– Egentligen inte. Jag brukar säga att den här valrörelsen har pågått i någon årmiljon där människan ständigt har kämpat för jämlika villkor. De här månaderna fram till valet i september är bara ett litet försvinnande ögonblick i den långa valrörelsen...