Det säger den kenyanska filmskaparen Ng’endo Mukii. Vi träffas i ett arbetsrum på Konstfack i Stockholm där hon ska föreläsa. Ämnet är representationen av afrikanska kvinnor historiskt, och hur det har påverkat deras självbild och hur andra människor uppfattar dem. På väggen hänger en whiteboard med anteckningar och affischer, fulla av antirasistiska och feministiska budskap.

– I de nordiska länderna är feminismen väldigt avancerad jämfört med resten av världen, konstaterar hon.

– Det finns många länder som tror att de är avancerade när det kommer till kvinnors rättigheter, men de håller ändå inne kvinnor i särskilda lådor och de gör inga strukturella förändringar. Som föräldraledighet och lika lön, till exempel.

Efter att ha studerat på universitetet i först USA, sedan England, är Mukii tillbaka i hemstaden Nairobi. Nu är hon i Sverige på konstnärsresidens hos Grafikens hus.

Nyligen släppte hon sin senaste kortfilm, This migrant business.

Giftiga blekningsmedel

Hon talar lugnt och melodiskt, och tänker noga efter mellan meningarna. Jag känner igen berättarrösten i kortfilmen Yellow Fever, som jag sett strax innan. Det är hennes mest uppmärksammade film, som handlar om de hudblekningskrämer som har blivit vanliga i många länder.

Precis som många andra länder som utsatts för århundraden av kolonialism och förtryck, har det kenyanska samhället drabbats av strukturell rasism. Många människor har internaliserat rasmaktsordningen och kolorismen – där de med ljusare hudtoner uppfattas som mer attraktiva och till och med mer intelligenta än de med djupare ton. De tar till giftiga kemikalier i hopp om att reducera melaninen i sin hud och göra den ”ljusare”.

– Hemma har majoriteten av alla kvinnor på tv ljusare brun hudton, och de har weaves, alltså indiskt eller brasilianskt hår invävt i håret. Som barn, kvinna – eller till och med en man – får du lära dig vad som anses vara attraktivt, och vem som väljs ut som ”värdig” att rapportera nyheterna på tv, eller synas på reklampelarna på gatan.

Ämnet är känsligt. Ng’endo Mukii har ibland fått höra att hon inte bör diskutera det.

– Idén är att jag inte kan uttala mig om kolorism, för att min egen hud är för ljus. Det är lite kontraproduktivt, upplever jag. Om man ignorerar mina filmer eller ämnena jag diskuterar på grund av min hudton, tror jag att man gör sig själv en otjänst.

Efterlyser mångfald

Första gången hon hörde själva begreppet kolorism var i en kanadensisk film. Det användes som beskrivning av hennes film, men hon hade själv aldrig använt uttrycket. Det är först de senaste åren som folk i Nairobi har börjat diskutera öppet hur vi behandlar varandra olika beroende på vår hudton.

– Det är ett privilegium att kunna diskutera det på ett intellektuellt plan. Inte bara att känna av det i de dolda ideologierna som vi har när vi möter varandra som skapar press på den fysiska kroppen.

Håller samhället på att vakna upp när det gäller de här frågorna? Ng’endo Mukii är inte helt övertygad och konstaterar att konsumtionen och mediernas tryck fortsätter växa.

–Den största svarta popstjärnan nu är antagligen Beyoncé. Hon har relativt blek hy och nästan alltid långt ljust hår – och visst, alla är bara födda med den hudfärg som de har – men hon representerar en väldigt specifik hyllning av svart skönhet som tillåts i populärkulturen.

–Eftersom kvinnor kommer fortsätta uppskattas för sitt utseende i underhållningsvärlden vore det underbart med större mångfald.

Har själv påverkats

Som ett annat exempel på hur bara en viss sorts svarthet får synas i populärkultur nämner hon succé-tv-serien Empire, som handlar om en framgångsrik amerikansk familj i musikbranschen. Den handlar om svarta amerikaner, men alla är väldigt ljusa i hyn, menar hon.

– Plötsligt insåg jag att jag hade upplevt att mamman, Cookie, har en djup hudton, kanske till och med ”choklad”-färgad. Det slog mig att hon inte är ”mellan”-färgad alls, utan det är bara alla andra figurerna i serien som är väldigt ljusa i hyn. Eftersom hon hade djupast hudton i serien, trodde jag att hon var mörk.

Det knackar på dörren. Det är dags att göra sig i ordning inför föredraget. Vi har bara tid för en sista fråga.

Vad har du för tankar om begreppet kulturell appropriering – eller kulturellt bemäktigande – som blivit populärt på senare år?

Hon suckar.

– Kulturell appropriering händer i så många riktningar för tillfället. Jag tror folk försöker hitta sin egen identitet i globaliseringen. Det finns mycket diskussion om vit appropriering av svart kultur, men inte så mycket om svart appropriering av afrikansk kultur.

Hon visar en bild på en afroamerikansk kvinna klädd i traditionell klädsel inspirerad av masai-folket, som utgör 800 000 av Kenyas befolkning.

– Frisyren de har gett den här kvinnan är bara för män. Men eftersom någon inte läste på, eller kände att masaiernas kulturella detaljer inte var tillräckligt viktiga – trots att de inspirerades av deras kultur – ignorerade de det. Modellen visar brösten och för någon i en annat kulturellt kontext är hon sexig och ”tribal chic”. För mig är det bara okunnigt och irriterande. Jag ser en transvestit, en mixed race (svåröversatt begrepp, vi har därför valt att låta det stå kvar på engelska, red. anm.) masai-krigare som bestämt sig för att leka med färg på sina lår efter konstlektionen, sedan stå och hålla ett spjut på dramatiskt vis. Det är helt ologiskt för mig.