Det är inte det att han sitter vid datorn och vänder mig ryggen, det är hur ryggen ser ut, krokig, liksom uppgiven. Hur många år har jag inte sett den och för varje år är den lite mer böjd. Då och då suckar han och säger att det bara finns skit på nätet. Jag talar inte om mitt jobb för då blir han sur och säger sluta prata om det där jämt. Han vill inte bli påmind om någon som har ett jobb och allra minst mig. Inför andra försvarar jag honom. Det är inte så lätt! Det är inte hans fel! Det kommer, det kommer, det är lite svårt just nu bara...
Hemma är jag nyliberal, skoningslös: Du kan om du vill! Skärp dig, gå ut varje morgon och sök jobb bara, ta vad som helst! Och så finns de stunder som jag inte vill tänka på, det är när jag tappar respekten totalt. När jag skriker, du är inte värd fem öre, du är värdelös, du gör ju ingenting, den enda gången du rör på dig är när rökat är slut. Om han inte ger igen då på ett eller annat sätt hatar jag mig själv efteråt och jag försöker minnas hur han var för några år sedan, när han ägde hela stan! Ingen vågade säga någonting till honom! Det gjorde honom stolt, och det är hela felet nu, det är därför han bara går hem när de säger på arbetsförmedlingen att han måste sitta i en ring och berätta om sin favoritfärg, ”det där kan ni stoppa upp nånstans” säger han och så går han bara därifrån. Jag tycker att det var väl onödigt, du behöver inte ta det personligt, tänk bort ditt ego bara, se det som ett nödvändigt ont. ”Ska vi byta plats” säger han då och jag håller käft.
Sen sväljer jag ilskan i några dagar och så kommer den ut när jag sitter på tunnelbanan och jag ser en fjönig typ i kostym och slips, en sådan menlös sak som är alldeles för ung för att ha slips och som inte ens kan röra sig ordentligt, men där sitter han med sitt fula blonda hår och HAN har jobb, men inte min älskling, fast min man är tusen gånger mer talangfull än den där... Och jag vill bara ta och ge typen en käftsmäll, vrida om honom som en handduk. Då händer det underbara att den fjönige spiller sitt Pressbyrånkaffe över hela portföljen! Jag fnissar för mig själv. Han är helt tyst, svär inte ens, så repressed är människan! Ingen näsduk har han heller, så han försöker sammanbitet vifta bort kaffet med fingrarna. Till slut skärper jag mig och tänker: Lite mänsklig får man vara ändå, och ger honom en näsduk. Med nyfräst snor på, he he, men inknycklat så han märker inget. Han säger tack och börjar prata och tror ni inte det hela slutar med att han ger mig sitt visitkort, equity research associate, där ser man på, och vill att vi ska ses igen, ”kanske gå på bio”. Och jag blir smickrad och säger varför inte, och börjar drömma om ett annat liv och resor till Alperna, Dubai. Han skulle jobba hela tiden, jag skulle inte behöva träffa honom så mycket, vi skulle ha en belevad samvaro och köpa guideböcker till olika städer. Sen besinnar jag mig och kastar visitkortet i papperskorgen på Slussen när jag går av.
Där stöter jag på en aktivist, bekant från förr, Kånkenrygga och hipsterglasögon, minns inte vad han heter men tror han har blivit nåt slags art director. Han börjar prata om första maj, och varför är ingen radikal nuförtiden, tänk bara att sossarna har parollen ”ingen ung ska vara utan jobb” det är ju så urvattnat och de har sålt sig till arbetslinjen och BLA BLA, plötsligt vill jag strypa honom med! Gå själv utan jobb då om det är så jävla kul, bara för att du har råd att vänta på revolutionen, som du säkert skulle bli livrädd för om den kom! Och jag känner med ens för att bli sosse bara för att jävlas med hela den där svängen, nu ska de få se alla satans posörer! Nej vad är det med mig, håller säkert på att få mens, varför irriterar jag mig på alla.
Jag bestämmer mig för att allt är mitt fel. Jag måste uppmuntra min man lite mer, om jag inte tror på honom vem annars ska göra det? Jag går in på Matdax och köper ingredienser till lasagne, för då säger han alltid ”Åh min mästerkock” och blir glad. Sen skaffar jag en ny tröja av bara farten och en chokladcroissant som han gillar och kingsize rizlas. Men vad händer när jag kommer hem – naturligtvis ligger fanskapet och sover! Mitt på eftermiddagen! Dessutom stinker det av rök i hela hemmet. Inte heller har han öppnat brevet från Sergel. ”Det här skulle aldrig hänt med equity research-killen” tänker jag, ”då skulle jag kommit hem till ett kliniskt vitt hem och kastat mig i soffan och satt på Eurosport.”
Men jag ska inte vara den som är den! Jag ställer mig och lagar mat, och när det är färdigt kysser jag honom överallt tills han vaknar och vi äter och jag kommer på hur galen jag är i honom, jobb eller inget jobb. Sen går vi ut och tar några öl och som vanligt ger jag honom pengarna innan så ingen ska tro att han inte är NATTLIVETS KUNG! Och så kommer vi i farten och börjar planera framtiden. Det sket sig med vaktmästarjobbet också, oklart varför, plötsligt behövde de ingen fast de sagt det på telefon. Jag säger att jag i alla fall fått heltid på gymnasiet så vi kanske kan göra nåt i sommar, och så frågar jag kan du inte följa med på första maj, kom igen, och han säger bara att vad ska det vara bra för, och det är ingen mening med någonting. Ni är bara clowner som går och demonstrerar, ingen kommer att lyssna på er, det är Illuminati som bestämmer ändå och så börjar han gå igång om nån idiot-video han sett på Youtube. Herregud! Jag säger att du kan väl inte tro på såna där barnsligheter, det gör bara de som inte fattat hur kapitalismen verkligen fungerar, om man läser Kapitalet så... och han suckar ”Det är ingen mening med att diskutera med dig, du ska alltid ha rätt” och jag säger ”Ja men du ska fan va glad. Andra skulle betala mig för att säga sånt här och du får det helt gratis!” ”There is no such thing as a free lunch” svarar han då. Hatar när han citerar klyschor, jag gillar honom som minst då, för han har alltid ett självbelåtet uttryck som om han sagt något smart. Då föredrar jag Illuminati-snacket. När han pratar om det vet han i alla fall att han har fel.
Sen kommer en kompis kompis och sätter sig, helt oinbjuden, och börjar prata i högtravande ton om rasister som har fördomar mot utlänningar och hur hemskt det är. Säkert vill hon ställa sig in hos min man, det stinker på långt håll och jag vrider mig av skam. Men han nappar på betet, någon vill imponera på honom, jag ser honom lysa upp. Egentligen blir jag lite svartsjuk men vad fan, blir han på bra humör är det jag som får njuta av det sen. Han går och beställer öl åt oss allihop och personen säger ”Du ska inte bjuda, jag betalar för mig själv” och börjar på en monolog om varför män alltid ska tjäna mer och bjuda kvinnorna och att vi måste vägra att vara försörjda. Då vet jag bestämt att jag håller på att få mens för nu är det tredje gången idag jag vill strypa nån. ”JAG låter min man betala allt. Det är en princip hos mig. Bara mitt sällskap kostar pengar” säger jag, halvt för att provocera, halvt för att inte säga sanningen.
Då tar det hus i helvete, bla bla bla, diskussion diskussion, jag uppfinner en helt ny personlighet åt mig själv som jag försvarar in till döden, min man bara suckar, han har sett det förr, han kallar det för min spontanteater. Till slut blir personen alldeles för full (på mina pengar) och kräks och min man får hjälpa henne till taxi och säger ”Svenskar! Vad gör man?”
Utanför stöter vi på en annan av nattlivets forna kungar som drar med oss till Spy Bar. Det är fullt av it-konsulter från Borlänge som står nervöst på parkettgolvet och tror att alla andra gäng med it-konsulter från Karlstad är kändisar. På nåt sätt hamnar vi i samtal med ett av gängen och så kommer den oundvikliga frågan ”Vad jobbar ni med?” och när min man ska svara blir det en tystnad och... jag säger ”Han jobbar på Big Bag” för det var det sista jobb han gjorde. Tro mig, jag har blivit expert på att täcka över den frågan åt min man, han är än det ena, än det andra.
Men den här gången var det fel, det var INTE det jobb han ville skylta med och han säger vresigt åt mig ”Det gör jag ju inte alls, varför ljuger du” och så blir det fel allting och it-killarna fattar noll och frågar om vi just har träffats. Nu är det jag som är den bortgjorda och bara för det hämnas jag genom att berätta för min man att det faktiskt var en equity research-kille som stötte på mig idag. ”Och?” säger han bara. Han är inte den som faller för billiga trick.
”Du, jag skäms inte för mig själv, men du verkar skämmas för mig” säger han hårt och jag bara ”Hur kan du tro det, du är den bäste, du är min gud” och faller i hans armar. ”Nu får du ge dig, du har visst gått in i den där shades of grey lite för mycket” säger han och ler. Snart är det första maj. Har fortfarande inte bestämt i vilket tåg jag ska gå, egentligen är jag trött på illusioner och kånken-radikaler, egentligen vill jag bara ha jobb åt alla, men om det inte går vill jag byta plats på allt, jag skulle vilja se hela hjulet snurra runt ett halvt varv och ner med equity-typen på botten och min kille på hans plats, vi byter bara, vi byter allt! Det säger jag till min kille och han skrattar ”Mon petit Jeanne d’Arc” och jag säger automatiskt ”Det heter Ma petite!” När vi går ut har det börjat regna och vi hittar ett gammalt paraply, och min kille gör utfall med paraplyet, trycker på knappen och fäller ut det nära alla brats vi hittar så de blir livrädda och hoppar till. Snart kommer revolutionen! ropar jag.
