– Frankrike genomgår en mörk period, säger Catherine Corsini och tittar neråt med sin långa lugg lätt hängandes, innan hon fortsätter att beskriva sitt hemland.
– Det här brukade kallas upplysningens och gästfrihetens land, karaktärsdrag som just nu håller på att krympa drastiskt.
Vi sitter på ett hotell intill Opera Garnier i Paris nionde arrondissement, och ute på gatan går militärklädd polis runt med automatvapen – en effekt av fjolårets terroristattacker i staden. Detta är dock bara en av de aspekter av det politiska och kulturella läget i dagens Frankrike som Catherine Corsini syftar på. Landets ideologiska polarisering har gett upphov till flera nationella debatter om politiska sakfrågor, och den gällande homosexuellas rättigheter har blivit högst infekterad. Under 2013 skedde en mängd stora demonstrationer mot homoäktenskap, och veckan efter att lagen som tillåter homoäktenskap infördes, kulminerade missnöjet genom att över 150 000 fransmän samlades i huvudstaden för att protestera. 59-åriga Catherine Corsini – som själv är lesbisk – var medveten om att många inte stödjer lagen, men blev ändå chockad av händelsen.
– Människor hade rest till Paris från hela landet, med allt från cykel till buss, för att här protestera mot lagen. Det var smärtsamt att se. Med det sagt så är det viktigt att tänka på att homoäktenskap nu är tillåtet i Frankrike, vilket utöver dess rent juridiska implikationer har en extremt viktig symbolisk innebörd. Men det sker fortfarande hatbrott mot homosexuella.
Ville nå många
Catherine Corsini började fundera på hur hon som regissör bäst skulle kunna svara på händelserna, och idén föddes om en film som skildrar perioden då homosexuella på allvar började ta plats på den politiska arenan. Resultatet blev Sommaren ’71, ett lesbiskt kärleksdrama som utspelar sig just 1971. Catherine Corsini tror att det hade varit kontraproduktivt att placera handlingen i nutid.
– Att skildra den aktuella situationen hade bara spätt på motsättningarna och fientligheten. Mitt syfte var att göra en film som skulle kunna nå ut till homofober, och beröra dem med en bild av hur smärtsamt och svårt det kan vara att komma ut och leva öppet som homosexuell.
Samtidigt ville Catherine Corsini baka in kvinnorörelsen:
– Det var viktigt för mig att även ta upp vad kvinnorörelsen har bidragit med, vare sig det gäller preventivmedel, jämlikhet eller annat som har blivit en del av vårt moderna samhälle.
Stad och landsbygd
Filmen–som har nordisk premiär på Göteborg Film Festival nu på fredag–kretsar kring relationen mellan 23-åriga Delphine (spelad av Izïa Higelin) och 35-åriga Carole (Cécile de France), och kontrasten mellan deras två världar. I berättelsens inledning lever Delphine på franska landsbygden med sina föräldrar, och hjälper dem att ta hand om familjens bondgård. Hon är säker på sin sexuella identitet som lesbisk, och inser att livet på landet är långt ifrån en idealisk plats för att leva ut den. En flytt till Paris blir lösningen, där hon snabbt blir del av kvinnorörelsen och träffar Carole, som bor med sin vänsterintellektuelle journalistpojkvän.
Skillnaden mellan urbanitet och landsbygd är central i filmen:
– Jag har alltid fascinerats av den aspekten av Frankrike. I grund och botten så har vi Paris, huvudstaden där allt händer, och sedan resten av landet. Så jag ville visa hur Paris är en plats dit man kommer för att upptäcka saker, både sig själv och annat. När jag flyttade hit och började min teaterutbildning, var alla i min klass från olika delar av landet. Det återspeglade mångfalden som den här staden, trots sin segregering, ändå karaktäriseras av. Paris hämtar mycket av sin näring från drömmar och önskningar från unga människor i resten av landet.
Partnern som producent
Sedan Sommaren ’71 hade fransk premiär i augusti, har många recensenter jämfört filmen med Blå är den varmaste färgen (2013), i regi av Abdellatif Kechiche. Båda filmerna är trots allt lesbiska kärleksskildringar från Frankrike, som handlar om en ung och oerfaren tjej som blir kär i en äldre intellektuell kvinna. Catherine Corsini kan förstå jämförelsen, men tycker den haltar.
– Jag var mitt uppe i manusskrivandet av Sommaren ’71 när Kechiches film hade premiär i Cannes, och de yttre likheterna mellan berättelserna var svåra att ta för mig. Men efter att min film kom ut här, har de flesta lesbiska i Frankrike föredragit den. Blå är den varmaste färgen är en stark film, men den är gjord av en man och sexscenerna präglas av den manliga blicken.
Sommaren ’71 är producerad av Catherine Corsinis partner Elisabeth Perez, vilket sannolikt har gjort dess skildring av lesbisk kärlek ännu mer autentisk. Det var första gången paret samarbetade.
– Den producent som jag vanligtvis arbetar med gick tyvärr bort, så då valde vi att arbeta med Elisabeth. Jag har alltid varit intresserad av att arbeta med den person jag lever med och älskar, och jag tror att Elisabeth bidrog till att göra filmen så personlig som den kom att bli. Hon arbetade hela tiden för att låta filmen ligga så nära min egen agenda som möjligt, och de frågor jag ville utforska. Det är ingen självbiografisk film, men det finns mycket av mig i den.
