1970-talet var en tid då en våg av vilda strejker svepte över landet. Det hela började 1969 med protesterna i Malmfälten. Där hade ett gäng gruvarbetare tröttnat på att behandlas illa av LKAB. Under kort tid hade tempot skruvats upp, tidsstudiemännen fördubblats och vid en bänk hade ledningen satt spikar på ryggstöden. Så man bestämde sig för att gå ut i strejk – en vild strejk eftersom man inte hade fackförbundet med sig – och plötsligt blev det världens uppståndelse. Olof Palme kom upp, Sara Lidman skrev en bok och Cornelis Vreesvijk skickade en hyllningssång till de strejkande. Några månader senare strejkades det vilt på flera håll i Sverige: Städerskor, sömmerskor, arbetare vid bandet på Volvo.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Anledningen till att jag kommer att tänka på de vilda strejkerna är en nyutkommen antologi med titeln Politik underifrån. Kollektiva konfrontationer under Sveriges 1900-tal. Den är en slags historieskrivning över den utomparlamentariska aktivismen i Sverige. I förordet skriver redaktörerna att det finns en berättelse om Sverige som ett samförståndsland. Ett land där man löser saker över förhandlingsbordet, där kapitalet och facket förhandlar fredligt. Detta är i många bemärkelser en riktig historieskrivning – Sverige är ett samförståndsland. Samtidigt har förutsättningen för berättelsen varit att det utomparlamentariska engagemanget osynliggjorts. Att vilda strejker, husockupationer och slagsmål med polisen setts som något ”osvenskt”. Det Politik underifrån vill är att komplettera den vedertagna historieskrivningen.
Ta de vilda strejkerna under 1970-talet som exempel. Många av dessa var fiaskon där arbetarsidan förlorade stort. Betyder det att strejkerna var betydelselösa? Nej, menar historikern Kjell Östberg. Istället måste vi beakta hur politiken förändrades under 1970-talet. I riksdagsdebatter blev det allt vanligare att ord som ”människovärde” och ”ekonomisk demokrati” användes och förslag om att stärka medinflytandet genomfördes. Medbestämmandelagen och Lagen om Anställningsskydd är reformer från den tiden. Utvecklingen kulminerade i slutet av decenniet då förslaget om Löntagarfonder lades fram (en av de verkligt få radikala idéer som arbetarrörelsen kommit på under efterkrigstiden). Enligt Kjell Östberg är gatuprotesterna och de vilda strejkerna centrala om man vill förstå den parlamentariska politikens förändringar under 1970-talet.
I Politik underifrån försöker ett antal forskare gräva fram denna folkets berättelse som finns lagrad under makthavarnas historieskrivning. Ett av de bästa bidragen i boken är Karin Jonssons om ”rösträttskravallerna” vid Gustav Adolfs Torg 1917. Denna händelse har gått till historien som tillfället då Sverige höll på att få en revolution. Vad färre känner till är att kravallerna inverkade på beslutet om allmän rösträtt två år senare. Och så där är det ofta – demonstrationer och protester föregår politiska beslut. Om man vill spetsa till det lite kan man säga att bakom varje seger i riksdagen finns en kastad gatsten.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Missförstå mig inte nu. Jag vill inte på något sätt romantisera ”gatans politik”. Anledningen till att den svenska arbetarrörelsen blivit så framgångsrik handlar om – ursäkta det slitna uttrycket – ordning och reda. Att strejker har varslats, att facket varit centraliserat och att klasskampen tagits från gatan till förhandlingsbordet har varit ett framgångsrecept. Det Politik underifrån vill göra är inte att ifrågasätta detta utan att visa hur det parlamentariska och utomparlamentariska arbetet ofta är sammanflätat.
Det är en spännande antologi och ett pionjärverk. Här får vi följa gatukampen från de tidiga rösträttsdemonstrationerna då poliser kom med sablar och pickelhuvor via 1940-talets ungdomskravaller, fram till husockupationsrörelsens framväxt på 1980-talet. På sätt och vis är det en historieskrivning över det som idag kallas ”den autonoma vänstern”.
Särskilt intressanta är avsnitten om vad man har protesterat mot. Vad är det denna ”extremvänster” gått ut på gatan för? Tja, man har till exempel varit emot deltagande i världskrigen, mot ett angrepp på Norge, för allmän rösträtt och mot att Sverige skaffar egna kärnvapen. Att denna ”extremvänster” så ofta stått på rätt sida kan vara värt att betänka när borgerliga opinionsbildare jämför dem med nynazister och jihadister på ledarsidorna.
Politik underifrån är också en särskilt intressant bok idag. Vi lever i en tid när gatupolitik håller på att bli hett igen: Jeremy Corbyn, Bernie Sanders, Syriza och Podemos är alla exempel på parlamentariska krafter som lyfts upp av människor på gatan. Deras politik stiger direkt ur proteströrelser som trotsat batonger och kravallpoliser. Politik underifrån påminner om att även Sverige har en sådan historia. Den kan liknas vid en liten tårgaspatron som smugglats in i historiens förhandlingsrum.
