Inför USA-valet ska seriösa faktagranskare som Factcheck, Politifact och Snopes ha översköljts med upp till 300 mejl om dagen från läsare som undrade om något de läst på nätet var korrekt eller inte. Faktagranskarna hade inte en chans.
Valdagen kom. Trump segrade. Och blickarna riktades genast åt fejknyheterna, desinformationen, kanske från ryskt håll, i syfte att placera Donald Trump på presidentposten.
En dryg vecka senare rapporterade Buzzfeed att de 20 största fejknyheterna inför valet hade haft långt större spridning på Facebook än de 20 största riktiga nyheterna.
Google svarade med att lova bannlysning av sajter som sprider falska nyheter.
Inför varningssystem
Facebooks grundare Mark Zuckerberg, som till en början vägrade gå med på att plattformen påverkat valutgången, rättade den 19 november till kappan och deklarerade via ett inlägg att ”vi ser allvarligt på desinformation”. Idag är Facebook i färd med att införa ett varningssystem för tveksamma nyhetslänkar.
– Det återstår att se hur genomgripande och bra åtgärderna blir. Google och Facebook är ju i första hand kapitalistiska företag, inte publicister. Jag tvivlar starkt på att de löser något problem, men delvis kan det såklart hjälpa, säger Ester Pollack, docent i journalistik vid Stockholms universitet.
Att fejknyheter är ett problem tvivlar hon inte det minsta på. Mediekonsumenterna är fragmenterade, de yngre får sin information från samma typ av källor, fenomen som filterbubblor och ekokammare – att information tenderar att bli självförstärkande – väldokumenterade.
”Många pusselbitar är viktiga”
En som delvis går emot strömmen är Peter Dahlgren, doktorand i mediepåverkan vid Göteborgs universitet. På Backend media argumenterade han dagarna efter valet för att effekten av filterbubblor och ekokammare ofta överdrivs.
Till exempel är Googles och sociala mediers algoritmer utformade så att de både kan öka och minska filterbubblan. Vad vi exponeras för påverkas av fler faktorer än huruvida innehållet liknar något vi tidigare ”gillat”. Det finns också forskning som visar att folk tröttnar på att höra samma sak och därför letar sig vidare till ny information.
Ännu en problematisk faktor är att den politiskt intresserade ofta redan har en stark övertygelse samt faktiskt tar del av ”motståndarsidans” argument, medan den med mindre genomtänkta åsikter, som torde vara mest påverkbar, inte alls letar information på samma sätt.
– Han har rätt i att det är många pusselbitar som är viktiga. Problemet är inte nytt och har egentligen inte förändrats. Fejknyheter fanns redan på romartiden. Nu har det aktualiserats med USA-valet samtidigt som det såklart är mycket enklare att sprida information, säger Marie Grusell, universitetslektor och kollega med Peter Dahlgren.
”Kan censurera information”
Om Ester Pollack är skeptisk till vad Google och Facebook kan åstadkomma med sina filter är Marie Grusell direkt orolig för vad åtgärderna kan leda till.
– I praktiken innebär det att de kommer kunna censurera information. Och om de gör det finns risken att de börjar censurera även andra saker, säger hon.
– Till syvende och sist handlar det om personligt ansvar. Det är människor som borde lära sig värdera källor bättre. Men sociala medier har blivit känslomedier, man reflekterar inte, man delar av ren reflex, det är den mänskliga naturen.
Brooke Binkowski, redaktör på faktagranskaren Snopes, menar att webbjättarna blivit syndabockar och vill se fingrar peka åt ett annat håll. Enligt henne är det helt enkelt så att människor tappat förtroende för medias rapportering, som en följd av de hårdare villkoren journalistiken lyder under, där allt ska gå blixtsnabbt.
– Det är grovt överdrivet att säga att de traditionella medierna spelat ut sin roll. Dessutom finns det skillnader mellan Europa och USA. Vi har ett annat mediesystem, publiken läser mer. Men försvagad källkritik är ett utbrett fenomen, säger Ester Pollack.
– Visst har det blivit så att snabbheten är ett problem för journalister. Man har ont om i tid, tar första bästa, väljer en känslomässig kommentar. Och visst kan den rådande tidsandan spela en roll. Som sagt, det är många pusselbitar, och vi har inte hunnit sätta oss in i det nya landskapet. Sociala medier nådde en kritisk massa först 2012, så det är väldigt nytt, säger Marie Grusell.
