Läs också: David Bowie har gått ur tiden och En stjärnfylld karriär
I nästan 45 år har jag alltså lyssnat till David Bowie. Han dök upp i mina yngsta tonår, ur en kassettbandspelare i Vingåker, och på sätt och vis förblev Bowie popmusikens evige tonåring med alla sina identitetskast och nya stilar. Fastän det är omöjligt att säga exakt vad så har han betytt något avgörande för den sexualpolitiska regnbåge som reste sig över västvärldens himlar från sjuttiotalet och framåt. Men politisk var han egentligen aldrig. Han lyckades till och med på 80-talet vräka ut sig några galna kommentarer – i efterhand tyckte han själv att de var galna - som bejakade fascismen; han menade bland annat att Adolf Hitler var den första rockstjärnan. Men när han sjöng 1984 eller Rebel Rebel på Diamond Dogs kändes det att anarkisten George Orwell fanns närvarande i honom och visst var det som om självaste musikteatergeniet Brecht verkade luta sig ner från sin himmel för att följa just denne Bowie (som 1982 gav ut en EP med fem Brechtsånger)?
Men framförallt var Bowie på något sätt popvärldens Picasso. Allt han rörde vid förvandlades till en vit duva genom våra medvetanden och han var mycket, mycket större än den popvärld han uttryckte sig genom. Popen var bara ytterligare ett instrument att bruka för denne konstnär. Och så är det: För att greppa Bowie måste man dra dessa tunna darriga linjer mot helt andra koordinater i nittonhundratalets konst och litteratur – det räcker inte med pop- eller rockreferenser.
Jag tror att det är hans plattor från Berlin som kommer att stå sig allra bäst, framförallt Heroes (men kanske även den än mer experimentella Low). När han helt överraskande, efter ett långt uppehåll, gjorde sin comeback 2013 med The Next Day var det till Berlinåren på sjuttiotalet han återvände, inte minst i den magiskt nostalgiska och dessutom gåtfulla Where are we now?
Sitting in the Dschungel
On Nürnberger Straße
A man lost in time
Near KaDeWe
Just walking the dead
Berlinskivorna spelades in i nittonhundratalets Europa, medan muren fortfarande skilde öst och väst från varandra och under en era då utopi och dystopi levde sida vid sida. Ideologier? Nej. Men vi som hörde de där låtarna kunde åtminstone bli ”heroes, just for one day.”
David Bowie var yta och avgrund, smink och avantgarde. Och den där sista riktiga stora sången han gjorde, Where are we now? blev för många av oss en hymn för vår förvirrade tid. Var är vi nu?
Under helgen satt jag och lyssnade på det som blev hans sista platta, Black Star. Även den tycker jag är mest släkt med hans Berlinplattor. Någonstans där sjunger han att han har ärr som inte syns. Det handlar nog inte om cancern som han bar på, utan vår tids dystopiska ärr. Han läkte dem inte åt oss. Men han fick oss att drömma om något annat.
