BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Själv minns jag hur jag 2014 lyssnade på honom i en knökfull sal på ABF och efteråt applåderade mannen bredvid mig så hårt att jag trodde att hans handleder skulle brytas. Vad berodde detta på? Hur kom det sig att arbetskritik plötsligt blivit så populärt?

Egen bas och överbyggnad

Det sitter jag och funderar på när jag läser nyutgåvan av ”Arbetssamhället”, som ges ut i dagarna i en kraftigt utökad version. Idag har Paulsen skrivit en uppmärksammad avhandling (”Empty Labour”) och en hyllad reportagebok om Arbetsförmedlingen (”Vi bara lyder”), men det är i debuten som fundamentet till hans arbetskritik finns. Där beskriver Paulsen arbetssamhället, som likt Marx kapitalistiska samhälle har sin egen bas och överbyggnad. ”Arbetssamhället”, menar Paulsen, är ett ekonomiskt och ideologiskt system som har uppstått för att dölja att teknologiutvecklingen gjort det mesta arbetet onödigt. Allt det här har nog de som sett SVT:s Idévärlden (med tema arbetskritik) uppfattat, men i boken får vi en förklaring till hur det har växt fram.

Med stor skärpa beskriver Paulsen hur idén om arbetet som ett ”kall” uppstod med Jean Calvin på 1500-talet, vidare till industrialiseringen där arbetet började betraktas som en ”rättighet”, för att skydda löntagarna mot arbetslöshet.

Mot detta ställer Paulsen en mera kritisk syn: under antiken, till exempel, sågs arbetet som en plåga och att ligga och småprata under olivträdet ansågs som den ädlaste mänskliga aktiviteten. I boken uppmanar han oss att återerövra denna syn på arbetet och hävisar till en rad tänkare som Paul Lafargue (som myntade uttrycket ”rätten till lättja”), Emma Goldman och André Gorz.

Arbete till döds

Här är det svårt att inte sympatisera med Paulsen. För i studie efter studie visar det sig att vi arbetar på tok för mycket, med påföljden att vi mår allt sämre. Nyligen gjorde London School of Economics en stor undersökning som visade att människor bara mår sämre i sjuksängen än på arbetet och i Japan släpptes härom året en vitbok över ”Karoshi”, det vill säga att arbeta sig till döds. I Sverige har Arbetsförmedlingen påtalat att ”sjuknärvaro” är ett betydligt större problem än sjukfrånvaro. Att återerövra grekernas syn på arbetet framstår idag som ett överlevnadsprojekt.

Slirig klassanalys

Paulsen har dock inte bara blivit hyllad för sina insatser utan också fått en del kritik. Särskilt av marxister som anklagat honom för att slira i sin klassanalys. ”Han skiljer inte mellan lönearbete, det vill säga arbete för att berika andra, och arbete som en grundläggande mänsklig aktivitet” är ett återkommande påstående. Det finns en gnutta sanning i det men det har också lett till överdrifter, som när Kajsa Ekis Ekman kallade hans teori för ”fullkomligt idealistisk” i DN (15/3 2015). För även om Paulsen sällan talar om ”lönearbete” är det uppenbart att han har en solid maktanalys av klassamhället i botten. Det märks inte minst i slutavsnittet av ”Arbetssamhället” där han kräver arbetstidsförkortning för att stärka löntagarsidan – något som den marxistiska tänkaren Michael Heinrich kallat det vassaste vapnet arbetarna har i klasskampen.

Radikalt krav

Nu är det inte så att ”Arbetssamhället” är en invändningsfri bok. Jag är till exempel skeptisk till att Paulsen beskriver arbetarrörelsens krav på ”rätten till arbete” som urvattnad reformism. I hans historieskrivning är det anledningen till att vänstern aldrig brytt sig om annat än full sysselsättning. Men i själva verket är ”rätten till arbete” ett radikalt krav som innefattar makten över arbetet – och kravet skulle mycket väl kunna fungera som en devis för en rörelse för basinkomst och kortare arbetsdagar. Ur kravet har det också sprungit ett antal radikala reformer – exempelvis medbestämmandelagen och löntagarfonderna – som Paulsen symptomatiskt nog inte nämner i sin historiska översikt. Men detta är en invändning på marginalen, för på det stora hela har Paulsens arbetskritik varit en av de mest uppfriskande sakerna som har hänt vänstern på årtionden. 

Arbetskritisk rörelse

Det som hände 2010 var inte bara att en intellektuell fick sitt genomslag i offentligheten. Vi såg också framväxten av en arbetskritisk rörelse. Sedan 2010 har ord som ”downshifting” och ”tomt arbete” börjat användas flitigt och med de allt frekventare försöken med basinkomst ute i världen har rörelsen växt så det knakat. Att avfärda rörelsen för att den inte är tillräckligt marxistisk framstår rent ut sagt som ett misstag.

Medelklasskult

Numera finns det en medelklasskult kring Paulsen som emellanåt är besvärande. Till exempel har förlaget Atlas tryckt upp en fånig tygkasse med hans ansikte på och att han är populärare på Södermalm än i Botkyrka är ett faktum. Detta bör dock inte hindra någon från att läsa ”Arbetssamhället”. För man ska komma ihåg att även marxismen började som en liten obskyr diskussionsgrupp bland akademiker. Några årtionden senare bekände sig hela den internationella arbetarrörelsen till den.