Jesper Olsson, kritiker och docent i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet, kan det mesta om den avantgardistiska poesin under den här tiden. Han berättar att många upplevde att krigets blodiga år hade förbrukat de gamla formaten.
Man ville hitta nya former att uttrycka sig på. Många unga poeter hämtade inspiration från ett manifest för ”konkret poesi” som Öyvind Fahlström skrev på 50-talet. Det var först nu det började få snurr. Fahlström var inspirerad av den modernistiska futurismen och Gertrude Stein.
Poeter som Åke Hodell, Erik Beckman samt makarna Jarl Hammarberg och Sonja Åkesson hakade på den ”konkreta” stilen.
Den egna erfarenheten
Den här rörelsen av unga killar i hornbågade glasögon var det ena spåret under första halvan av 60-talet. Det andra var alla ensamma, skrivande kvinnor som sökte hitta orden. Det berättar Amelie Björck, lektor i litteraturvetenskap på Södertörns högskola, som har skrivit en bok om Sonja Åkesson. Åkesson vann självförtroende och respekt mot slutet av 60-talet.
De nya kvinnliga författarna vågade vara jobbiga och tro på sina egna erfarenheter, till och med liera sig med varandra. Precis som män alltid gjort – fast underifrån, berättar Björck.
Åkesson tillhör också det andra poetiska spåret vid den här tiden, den ”nyenkla” poesin. Tillsammans med andra författare som Göran Palm vände hon sig mot ”aristokrat-modernismen” och sökte ett vardagligt, talspråksliknande, sätt att uttrycka sig.
Inspiration från världen
Mycket hände ute i världen. Radion, tv:n, bandspelaren och datorn förändrade tankarna hos kulturskapare. Svenska konstnärer och författare reste mer och hämtade inspiration från andra platser i världen.
1965 skrev poeten Göran Sonnevi en dikt om Vietnamkriget. Den har blivit en symbol för hur den första, experimentella halvan, förenas med den andra, mer politiska, halvan.
Den dominerades av Vietnam och Mao, feminism, ”Afrikafrågan” och diskussioner om tredje världen. Det fanns också ett stråk av sexliberalism. 1965 släpptes första delen av antologiserien Kärlek, med erotiska noveller skrivna av en rad författare. De kvinnliga medverkandes texter var för vågade, tyckte dåtidens (manliga) kritiker. Samtidigt pågick en diskussion om att släppa porren fri och legalisera prostitution.
Sanningskrav
Många författare såg sig som talespersoner för olika förtryckta grupper. De ville bära hem sanningen om Vietnam, tredje världen, eller svenska gruvsamhällen. Författare som Sara Lidman, Jan Myrdal, Carin Mannheimer, Göran Palm och Lars Gustafsson debatterade i media och talade på torgmöten omkring i landet.
– Författarna ville gripa in i samhällsdebatten, förbättra och förändra världen, berättar Johan Svedjedal, litteraturprofessor vid Uppsala universitet.
Dokumentära genrer som rapportböcker och dokumentärromaner dök upp. De påminde om TV:n, som hade börjat få stort inflytande.
– Det blev väldigt viktigt för författarna att tala sanning. Fiktionen blev delvis misstänkliggjord, berättar Svedjedal.
Enligt samma dokumentära tankar började fler författare skriva om sig själva. Utlevande och anarkistiska författare som Birgitta Stenberg och Sture Dahlström jobbade på, men fler läser dem antagligen i dag än under den här tiden. Den livsglada hippie-underground-rörelsen som pågick på andra håll i världen blommade inte riktigt ut i Sverige. Kan det ha varit det tunga allvaret som präglade tidigare litterära decennier som hängde kvar? Det där att man var tvungen att verka lite deppig för att tas på allvar?
Tävling i rättfärdighet
Jag verkar inte vara helt fel ute. Johan Svedjedal berättar att den som försökte vara fantasifull ofta blev ifrågasatt.
Även litteraturkritiken blev politiserad. Det verkar ha varit som en tävling i vem som var mest rättfärdig.
– Inte sällan var kritikerna rätt dömande mot författarna. Det präglar hela det litterära samtalet, berättar Svedjedal.
Erfarenhetslitteraturen är stark än idag. Inte minst bland författare som Maria Sveland och Karl Ove Knausgård. Många människor höjer också upp sin egen vardag och sina erfarenheter genom sociala medier, konstaterar Björck.
– Att var och en av oss tycker oss vara intressanta för alla andra kommer från 60-talets demokratitänkande och avförtrollning av författarrollen. Credot att ”alla kan” lever kvar.