Förra veckan sköts 18-årige studenten Mike Brown ihjäl i staden Ferguson, Missouri. De avlossande skotten kom från en vit polisman. Drygt tre veckor tidigare ströps den 43-årige sexbarnspappan Eric Garner till döds av flera poliser i New York, trots att han upprepade gånger ropade ”Jag kan inte andas”. Punkt.
Det är allt en läsare behöver veta. Däri ligger all nödvändig information om hur ojämlikt det land som påstår sig ha avskaffat diskriminering för 40 år sedan egentligen är. Däri ligger fakta om hur djupt rasismen sitter, även om landets president numera är svart. Däri ligger ett enkelt facit på vilka som ännu betraktas som andra klassens medborgare, 150 år efter avskaffande av slaveriet.
Men inför det vita majoritetssamhället måste de döda – eller deras familjer – försvara sig. Mike Brown beskrivs som en ung man på ”rätt spår”. I våras tog han examen och skulle börja plugga ekonomi på högskolan till hösten. Han var på väg till sin mormor i ett arbetarklassområde i Ferguson när han sköts ihjäl av en polisman. Under rättegången kommer polismannen – Browns mördare – att vara oskyldig tills annat är bevisat, men frågorna om hur Brown betedde sig, vilka kläder han hade på sig, vad han gjorde i området och så vidare kommer att hagla.
Samma sak gäller för Eric Garner, trots att hela händelseförloppet fångats på film. Från den stund Garner ber vakten om att bli lämnad ifred, till ögonblicket då poliserna kastar sig i en hög över och kopplar strypgrepp om honom, till hans kippande vädjan om att han inte kan andas till den stund han tystnar och dör. ”Mild jätte” och ”en stor nallebjörn” är familjen och vännernas beskrivning av Garner, som nu cirkulerar i amerikanska medier. Som om det hade varit acceptabelt att skjuta eller strypa dessa personer – ta deras liv – om de hade haft luvtröja på sig, sprungit från polisen, tjafsat emot, varit kända för tveksam moralisk karaktär eller sålt smuggelcigg (som Garner anklagas för).
President Obamas reaktion på skjutningen av Brown har varit att uppmana till lugn både i Ferguson och i hela USA. Han tycker att invånarna ska minnas Brown genom ”reflektion” och ”förståelse”. ”Vi borde trösta och prata med varandra på ett sätt som helar, inte på ett sätt som sårar”.
Orden kommer efter att demonstrationer avlöst varandra i Ferguson. Lika fredliga som Brown själv har de bemötts av skoningslöst polisvåld: tårgas, hundar, gummikulor. Händelserna har inte lugnat situationen i en stad vars 21 000 invånare är till 67 procent svarta – medan polisstyrkan är 94 procent vit. I Ferguson, precis som i New York, är också risken för svarta att stoppas av polisen långt högre, enligt åklagarmyndigheten. Och i stället för att sörja sin son eller sin far är alltså Mike Browns och Eric Garners nära och kära upptagna med att försvara dem, även efter deras död.
På Twitter kan man följa bilderna av människor som långsamt går mot polislinjen med armarna höjda upp i luften, ropande ”så här dog Brown” – men också av kravallande medborgare som kastar tillbaka tårgasgranater mot polisen.
Rodney King, Trayvon Martin, Fred Hampton, Amadou Diallo... Vissa saker tycks aldrig förändras i USA. ”They have the authority to kill a minority”, som Ice Cube rappar i NWA:s klassiker Fuck the police. Frågan är bara när landets svarta ghetton exploderar igen.
