Härom veckan släppte Jämställd festival på uppdrag av Femtastic en räkning av könsfördelningen bland artisterna på några av Europas största musikfestivaler. Det var ännu mörkare siffror än för de svenska festivalerna, en enorm skevhet i representation till övervikt för de mansdominerade akterna.

Om en var normkritisk innan är det lätt att efter dessa siffror bli enormkritisk. Så mycket som 91 procent var övervikten sammanräknat, vilket är i paritet med extrema Emmabodafestivalen i Sverige (92 procent), där festivalgeneralen 2011 förklarade detta med det charmiga:

– Vi bokar bara bra artister. Nej, vi tänker inte på handikappade och krymplingar eller något annat.

Där ligger landet i musikbranschen, för den som är lyckligt ovetande.

Med anledning av läget skulle det på fredagen hållas en paneldebatt på Södra teatern i Stockholm. Representanter från bland annat multinationella bokningsbolag och den ideella föreningen Jämställd festival skulle prata om detta brännande ämne. Inför kvällen hade det dessutom utlovats att inte fastna i frågan huruvida detta med skev representation är ett problem, utan samtalet skulle främst handla om vad som går att göra åt problemet.

Fast så blev det inte. Den manliga moderatorn framförde egna små monologer om vad han tänkte om allt detta – och om allt annat. Eftersom han själv hade arbetat inom musikindustrin verkade utgångspunkten vara att det var så relevant för alla att höra vad just han tänkte, att det helt enkelt inte fanns utrymme för de andra i panelen.

Vid något tillfälle lät han representanten från Jämställd festival prata, men för att hon inte skulle få överdrivet med plats pratade moderatorn samtidigt, i munnen på henne. Det blev en tragikomiskt träffande bild i det lilla av hur det fortfarande funkar i det stora. Denna bild inramades av att enda belysningen av panelen var två enorma kylskåp fulla av Red Bull, som tydligen sponsrade hela tillställningen. Lena Adelsohn Liljeroths kulturpolitik lever kvar i våra hjärtan. I form av två enorma kylskåp.

En av bokarna sa att den motsatte sig all form av kvotering, oklart varför, mer än att det var ”kränkande”.

– Men män har ju kvoterats in i tusen år! svarade den enda bokaren som satsat jämställt i sina bokningar.

Vilket ledde till en diskussion bland de övriga om ”kvalitet” – som att kvalitet var något universellt inom popmusiken.

När publiken fick ställa frågor blev det ännu värre. Första frågan gick till Jämställd festival:

– Hur har ni ens kommit fram till att detta är ett problem? sa en i publiken.

– Att vad är ett problem? svarade Jämställd festival.

– Att det är 91 procent mansdominerade akter, hur har ni kommit fram till att det är ett problem?

– Det är ju en skevhet i representation, det är ett demokratiskt problem.

– Ja, men vad är problemet? fortsatte personen i publiken.

Och så återgick frågeställningen till ruta noll, eller snarare ruta minus tretton, istället för att handla om vad som går att göra åt problemet.

Bokningsbolagens representanter kom undan med den abstrakta klassikern:

– Jag tror att detta handlar om så mycket mer än bara hur vi bokar. Detta är något man måste jobba med på många olika nivåer.

Ja, det är väl klart, men nu är det en panel där just ni sitter och ämnet är den skeva bokningen på festivaler, så det relevanta är väl vad just kan ni göra just nu?

Borde kanske moderatorn frågat. Istället fick vi höra hans reflektion om hur det var i klubbvärlden för femton år sedan.

Till slut blev det, trots allt, en avslutande runda med vad som kunde göras. Det största bolaget, FKP Scorpio, som ligger bakom de allra skevaste festivalerna i Sverige, svarade det som vi hört alla våra nya ministrar säga ett hundratal gånger den senaste månaden:

– Vi ska titta på det där.

Det har brett ut sig som en präriebrand, detta vinnande uttryck. Så himla många som ska titta på så himla mycket närmsta tiden! Världen håller andan.

Snart kommer folk börja säga det privat:

– Älskar du mig?

– Vi ska titta på det där.

– Okej, då sitter jag här helt overksam och hoppas och lovar att inte störa dig med fler frågor närmsta året!

Först i minglet efteråt kom till slut de kritiska frågorna. Mot de stora bokningsjättarna? Nej, från bokningsjättarna mot den ideella föreningen.

– Men varför räknar ni inte på radio? DET borde ni kolla på!

Toppat med den klassiska.

– Men hur kan ni bara titta på kön, det finns ju massa andra variabler att räkna på?

Varför representanten från bokningsbolaget själv inte kunde ta tag i detta fick ingen veta.

Men skam den som ger sig. Vi vet att dessa granskningar och räkningar och ihärdigheten i att prata om detta gör att siffrorna – och attityderna – börjat ändras i Sverige. Tusen initiativ på alla fronter får den konservativa branschen att börja rämna.

Och självklart har vi artister ett stort ansvar i detta också. Själv funderar jag fortfarande på min lilla kurs i hur viktigt det är att, som överrepresenterad, säga ”nej”. Frågan är bara vad jag ska svara när någon ber mig hålla den.