Ta på dej en sliten overall och häng med på en tankelek tillsammans med mej. Vi arbetar på en fabrik, låtsas vi, och för det får vi en ganska mager lön. Från den drar fabrikören skattepengar som ska gå till allting från vägarna vi cyklar på till poliser som vakar över oss. Själva sparar vi en slant av lönen varje månad om det skulle bli dåliga tider, om vi skulle bli sjuka eller få en arbetsskada, och så en slant till vår ålderdom.
En dag erbjuder sej fabrikören att ta hand denna vår sparslant åt oss, så att den inte blir stulen. Vi litar ju på fabrikören så vi ger den till honom. Men fabrikören behöver lite extrapengar till en ny bil och en semesterkryssning, så han nallar av vår sparade slant, och inte bara av vår: han snor lite av alla sina arbetares sparslantar och har man sett – det räcker till och med till en simbassäng utanför hans nya villa! ”Vilken skurk!”, tänker du. ”Nu blir det magert på gamla dar!”
Av med fantasioverallen. Vi talar om en verklig stöld, en som till och med kallats ”historiens största stöld”. Det handlar om arbetsgivaravgifterna. Det första man måste inse om man ska fatta hur kuppen gick till är att arbetsgivaravgifterna INTE är något som den stackars fabrikören generöst betalar av sitt hjärtas godhet. Man hör honom ibland gnälla över de höga arbetsgivaravgifter han dignar under – men avgiften är DIN sparade slant, lön som du avstått ifrån! Du har bara genom regelverket låtit honom förvalta dina pengar. Och nu har han nallat av dem, och det är inte små summor: 314 miljarder sen alliansen kom till makten! Pengarna har han använt till skattesänkningar åt sej själv och sina mest välbärgade kompisar.
Detta kände du inte till, va? Nej, fabrikören brukar inte tala så högt om saken och det är ju han och hans vänner som äger i stort sett hela den rikstäckande dagspressen i Sverige. Själv läste jag om det i NSD, Norrländska socialdemokraten.
”Historiens största stöld från löntagarna i Sverige”, kallas den av Thomas Lundberg, ombudsman på IF Metall i Norrbotten och expert på sociala frågor. Han har gjort en genomgång av hur arbetsgivaravgiften förändrats under alliansens regeringsår. Att arbetsgivaravgiften sänkts med en procent låter ju inte mycket – men det är inte hela sanningen! Avgiften består av två delar: den ena är den sociala delen, som går till trygghetssystemen. Den var 28 procent 2007. Den andra är en ren skatt som används som regeringen bestämmer. Denna allmänna löneavgift var 4,4 procent samma år.
Sedan dess har stora förändringar skett under största möjliga tystnad. Idag går bara 21 procent till den sociala delen – och närmare tio procent till allmän avgift. Och det handlar alltså om 314 miljarder som gått rätt in i Borgs statsbudget och använts till skattesänkningar: jobbskatteavdrag, förmögenhetsskatt, bolagsskatt, krogmoms, med mera. Eller, som Olov Abrahamsson på NSD formulerar det: Löntagarna har finansierat alliansens skattesänkningar genom att urholka sina egna trygghetssystem!
Samtidigt har OECD rapporterat att ingenstans har klyftan mellan fattiga och rika växt så snabbt som i Sverige på senare år. Vi märkte ingenting. Det försiggick ju i det tysta och utan diskussion, och om vi kände av de sämre villkoren för bland annat sjuka, arbetslösa och pensionärer så var strax SD där och lurade i oss att det berodde på invandringen. Eller var vi, som Reinfeldt påstod, ”det sovande folket”?
Och hur många av oss läser NSD (upplaga 32 000)? Kan någon minnas en diskussion om saken i etermedia?
Därav den något töntiga tankeleken i början av denna krönika, en förenkling i stil med 70-talets proggteater där kapitalister bar höga cylinderhattar: Se den som ett försök att se igenom dimmorna av procentsatser och krångliga sammanhang. Men gå gärna till de nyss nämnda källorna, och Thomas Lundbergs rapport! Om inte annat så bevisar väl denna hemliga storstöld att vi behöver en kritiskt granskande, rödgrön dagstidning i Sverige! (En sådan som du just nu läser, till exempel.)
