BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag vill skriva att om sorg står utanför politik kan de göra vad som helst emot oss.
Jag vill skriva att i sorgens namn, i vilket annat namn, har den israeliska regeringen i en livstid försökt utrota Palestinas befolkning, jag vill skriva kan det finnas sorgesånger som inte är svanesånger, som inte får alla att tappa koncepten.
Jag vill skriva om Migrationsverket som i sin telefonväxel meddelar att ”det kan vara lite svårt att komma fram klockan tolv eftersom vi håller en tyst minut för att hedra offren i fredags”, jag vill skriva om Marams familj som precis har fått avslag efter åtta års kamp.
Jag vill skriva om arbetsvillkoren på svenska byggen.
Jag vill skriva att identifikationen med staden börjar bli lika problematisk som identifikationen med nationen, att jag blir rädd när de som i vanliga fall ser igenom nationalistisk retorik plötsligt omfamnar en romantisk bild av en öppen stad, som om Stockholm någonsin varit allas. Jag vill skriva om staden som ställföreträdare för nationen, som med samma figur påstår öppenhet och styrka samtidigt som den producerar utestängning och svaghet. Jag vill skriva att #shutdownstockholm är verklighet varje dag, för de proletära, de papperslösa, de psyksjuka. Jag vill skriva vad är huvudstadens enhet och vilka ingår däri.
Jag vill skriva att är det inte den perfekta lösningen, att ju mer ”de” anfaller ”oss” desto öppnare kan vi hävda oss vara, och därmed utvisa fler eftersom vi framstår som så öppna.
Jag vill skriva att jag får hjärtklappning av ensamhet så fort Linn eller Ylva eller Felicia lämnar chatten efter att vi räknat våra kamrater som man räknar en annalkande svensk sommars soliga dagar.
Jag vill skriva om att Dagens Nyheter frontar med en bild på den misstänkte gärningsmannen och skriver att han ”saknade skyddsbehov och ljög om sin identitet”, återger Migrationsverkets avslag som om det vore sanningen om hans och mellan raderna andra asylsökandes liv.
Jag vill skriva att jag är rädd för att bli betraktad som ett relativiserande monster när jag skriver detta, jag vill skriva att också mitt hjärta omfattar tragedier, jag vill skriva att jag lever i Sverige till följd av fascistisk terror i islams namn.
Jag vill skriva att det socialistiska svaret aldrig kan vara detsamma som det liberala svaret, att det feministiska svaret aldrig kan vara detsamma som det nationalistiska svaret, jag vill skriva var är vår antifascism när vi behöver den, är det bara vi migranter som vet hur många ansikten fascismen verkligen har, jag vill skriva vilken ideologiproduktion pågår här och i vems händer spelar den.
Jag vill skriva att alla texter om attentat i islams namn som inte förstår terrorn i relation till krigen, militärkupperna och fascismen i Asien och Afrika, orsakade av inhemska och västerländska makter, går högerns ärenden. Jag vill skriva herregud vad hände med antiimperialismen efter Irakkriget, det är som att Operation Enduring Freedom normaliserats så till den grad att den flyttat in i allas mentala vardagsrum.
Jag vill skriva att inför alla händelser som aktualiserar vår rädsla och vår sorg måste vi ställa frågor om vilka liv vi har sörjt för och vilka liv vi kommer att sörja över. Jag vill skriva att jag tvekade när den akademiska vänstern började ägna sig åt frågan om sörjbarhet för det kändes som att vi resignerat inför möjligheten att förändra sårbarhetens orsaker, men att det nu framstår som den mest akuta av frågor.
Jag vill skriva att ingenting gör så ont som när vänstern reproducerar högerns retorik.
Jag vill skriva vad är det för sjuk tankefigur, att terrorattacker inträffar för att vi släpper in främlingar i våra hem från första början, att om staden ska förbli öppen måste vi acceptera att leva med ett visst mått av bräcklighet, men för i helvete det är ju jag som är främlingen och ni sa ju att hemmet var vårt gemensamma, vad hände med våra radikala samhällsanalyser, för vem är det öppet och vem har det bräckligt, varför har vänstern slutat prata om kriget om oljan.
Jag vill skriva som Aslan att de ni utvisar flytt från en tusen gånger värre verklighet än den ni bevittnade i fredags.
Jag vill skriva att sorg visst går att ställa bredvid sorg, det är klart att en död elvaårings anhöriga har förlorat hela världen, men om vi inte ställer frågor om vilken sorg som angår oss och inte är det nog ute med oss på riktigt. Jag vill skriva som Linn att ingen egentligen väntade sig att den solidaritet som uppstod en liten stund när människor inte kunde ta tunnelbanan hem till Bagarmossen eller Hägerstensåsen skulle inbegripa människor som inte bara är strandsatta en eftermiddag utan för all överskådlig framtid.
Jag vill skriva som Kristian att ingen ska skrämma mig till mod, som Ylva att sluta klappa den härskande klassen medhårs för att mota era mardrömmar om deras eventuella reaktioner på fredagens dåd i grind, jag vill skriva som Forough att jag är rädd för den tid som gått miste om sitt hjärta, jag vill skriva som Césaire att Europa är så jävla omöjligt att försvara, jag vill skriva att medelklassens förmåga att installera sig själv som alltings subjekt är helt ofattbar.
Jag vill skriva leve alla impulser till solidaritet, men detta undantagstillståndsbeteende ställer medvetet eller omedvetet upp på beskrivningen att just detta är ett undantagstillstånd, en anomali som måste mobilisera vår solidaritet, till skillnad från annat våld mot andra kroppar, som bara får pågå, som ingen öppnar sin dörr för.
Jag vill skriva att det inte var åtta år sedan det senaste terrorattentatet, jag vill skriva kommer ni ihåg Ahmed Hassan som dödades i en svärdattack i Trollhättan, han var också ett barn, var är hans nations tysta minut.
Jag vill skriva var är hashtagen för alla nedbrända flyktingförläggningar.
Jag vill skriva något om hur jag kastar bort mina arbetsdagar på att samla anteckningar till en text jag aldrig kommer att skriva, att mitt hår är smutsigt och min mejlkorg full, att mitt barn är litet och mitt tvivel stort, att min resväska luktar surkål som läckt under hemresan.
Jag vill skriva något om att jag är trött på den här stilfiguren nu, på att mitt enda sätt att kunna skriva är att berätta om allt jag vill men inte kan skriva om, att jag är trött på den här samtiden, trött på den här samtiden som gör mig stum, och då tillhör jag ändå jordens privilegierade elit som fått alla möjligheter att tala och handla.
