En plats som redaktioner är urusla på att bevaka, men alltid rycker ut till vid tillräckligt stora oroligheter, eller undantagsvis, när det är mångkulturell festival och en positiv bild ska förmedlas för att kompensera.

Trots att Stockholms, Göteborgs och Malmös förorter utgörs av ekonomiskt välmående villa- och radhusområden såväl som resurssvaga områden dominerade av hyreslägenheter så används ordet i princip bara om de senare. Som en kusin till ordet ”invandrare”; det betyder så klart någon som flyttat hit oavsett om hen kommit från Norge eller USA igår, eller från Iran 1984 eller Chile 1976. Även här används ordet nästan bara om de senare.

Förorten är både projektionsyta och politiskt slagfält, precis som ordet invandrare. Ordet förort bildar även fond i diskussionen om det mångfacetterade fenomenet islamism.

Den 22 juni skrev Amineh Kakabaveh, medlem i föreningen Varken hora eller kuvad, och riksdagsledamot för Vänsterpartiet, debattartikeln ”I förorten växer männens diktatur”. Det kan tyckas uppenbart att artikeln var skriven å Varken hora eller kuvads vägnar, inte Vänsterpartiets, eftersom den inte ställde specifika vänsterkrav på hur radikal islamism ska motarbetas, utan mer specifikt tog upp konservativ islamism som ett problem i sig.

Vilket är välbehövligt, men givet den kontext som är Expressen, mot en bakgrund av en väldigt stereotyp skildring av såväl muslimer som förorten, bäddat för missförstånd. 

Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi, svarade detta med att svepande varna för att Amineh Kakabaveh och artikelns ”stereotypa föreställningar i debatten om kvinnoförtrycket i förorten bidrar till att cementera rasism och strukturell diskriminering”. Vilket är att skjuta över målet ordentligt; det finns stereotypa föreställningar om kvinnoförtryck och islam, men att peka ut att det finns konservativa och radikala islamister som organiserar sig i Sverige är inte detsamma som att sprida fördomar.

Och ändå är det befogat med farhågor för att diskussionen kapas för reaktionära syften. Diskussionen som seglat upp om islamister i förorten knyter an till representationen av förorten. De som vill ”försvara förorten” vill ju helt olika saker.

SD vill ju främst skydda gemene svensson från mångkulturen. Den traditionella högern är kluven; den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali förordade till exempel kollektiv bestraffning och vräkning av de vars barn deltog i Husbykravallerna 2013. I höstas hånade DN:s Susanna Birgersson kulturminister Alice Bah Kuhnkes aviserade satsningar på förortskultur, med rubriken ”Macbeth viktigare än klotter”.

Till och med biblioteksdebatten som blossade upp för en månad sedan var med några få inlägg undantagen oförmögen att tala om resurser, utan rörde sig annars mest på planet ordning och moral. Vilket, paradoxalt nog, är det som konservativa islamister anser sig stå för.

När olika polisdistrikt gått ut och talat om ett behov av att särskilt rekrytera poliser med annan bakgrund än majoritetssvensk har högerdebattörer gått i taket och sett det som diskriminering, och öppning för bristande kompetens.

Jag tror själv inte jättemycket på att mer poliser kommer lösa problemen i utsatta förorter, men det kan knappast vara negativt om de kommer från områdena de ska arbeta i, eller om de kan tala utomeuropeiska språk flytande. 

Med det sagt måste vänstern klara av att se att det finns reaktionära krafter även i förorten, och klara av att tala om dem utan att ge bränsle åt lösningar som bara rustar upp polis och inte samhällen.

För drygt 15 år sedan började jag vara antirasistiskt aktiv i Södra Järva, och då fanns knappt några konservativa islamister i området. Idag är det annorlunda, men vad har öppnat upp för det? Jihadister och svensk nationalistisk extremhöger vill båda samma sak: att muslimer i allmänhet ska ses som jihadister och vice versa.

Vänstern är ofta ängslig för är att tala om att det finns krafter till höger inom islam. Om det hade handlat om motsvarande grupper fast kristna hade det varit enkelt att mobilisera emot. 

Problemet i socialt utsatta förorter är inte bristen på rättsstat, utan bristen på välfärdsstat. För alla muslimer är det en helig plikt att ge allmosor till de fattiga, men för vissa islamister är det dessutom ett sätt att etablera politisk kontroll – det är gemensamt för såväl moderata islamister såväl som för salafister.

Precis som det finns allt mellan Stadsmissionen till Front Nationals soppkök med fläsk (för att exkludera muslimer och judar) eller Gyllene Grynings soppkök enbart för dem de ser som greker.

Välgörenhet kan vara nödlösning men också repression. Det här är inte sagt för att förtala zakat, en av islams fem pelare. Utan bara för att konstatera att de som har det som medel för att upprätta en politisk ordning baserad på sin moral kommer glädjas åt en raserad välfärd, och kliva in där den försvinner.

Högerdebattörer älskar att varna för parallellsamhällen, men är ofta urusla på att se vad som bereder plats för dem. 

På 1990-talet ordnade stadsdelsnämnderna i Stockholm medborgarcentrum där invånarna kunde söka hjälp och stöd, få hjälp med översättning och rättslig expertis, uppbackning i kontakt med myndigheter osv. Idag är det ett minne blott, och på det har både bostadspolitiken och skolvalssystemet skapat en segregation som vore otänkbar för 30 år sedan.

I det läget är det utmärkt att förklara segregation som ett automatiskt utfall av migration. Avskaffandet av den omfördelningspolitik Sverige förut kunde stoltsera med, och som högern aldrig har velat ha, får liksom aldrig anföras i förklaringarna till varför religiösa fundamentalister ges möjlighet att växa i vårt samhälle. Om vi ska vända den utvecklingen måste det satsas annat än poliser på ”orten”.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.