BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Invandrarfientlighet, rasism, vit identitetspolitik, antifeminism? Absolut. Genom sin hatretorik lyckades Trump reaktivera USA:s mörka krafter. Men många mobiliserades också av mångmiljardärens löften om att städa upp i Washington, få fart på ekonomin, skapa miljontals nya jobb och göra livet bättre för vanligt folk.
De senaste decennierna har arbetarklassen – eller "middle class" som man säger i USA – nämligen inte haft mycket att jubla över. Medianlönen för män har inte ökat sedan 70-talet. Medianinkomsten har sjunkit sedan 2008, fattigdomen har vuxit. Samtidigt har de rika dragit ifrån och inkomstklyftorna vidgats – en utveckling som fortsatt efter finanskrisen och under Barack Obama. Enligt en rapport från Economic Policy Institute plockade den rikaste procenten hem 85 procent av inkomstökningen 2009–2013. Och 2015 hamnade 22 procent av inkomsterna i händerna på "the 1 percent".
Valet avgjordes också i delstater som Ohio, Michigan, Wisconsin och Pennsylvania – en gång den amerikanska ekonomins pulserande hjärta och fackföreningsrörelsens starka fäste, numera ett avindustrialiserat rostbälte befolkat av en övergiven och vredgad arbetarklass som föll i högerpopulismens armar.
Nu var förstås Trumps flirt med "hard-working americans" mest en retorisk affär. Propaganda. Den som synar hans ekonomiska agenda får nämligen svårt att hitta något som kan tänkas gynna arbetarklassen, oavsett hudfärg.
Ta skattepolitiken till exempel. Trump har lovat sänka inkomstskatterna "över hela linjen", särskilt för "arbetare och medelinkomsttagare".
Men enligt en beräkning gjord av oberoende Tax Policy Center skulle nästan hälften av sänkningen av inkomstskatten (47,3 procent) gå till den rikaste procenten av befolkningen. Toppskiktet skulle få en inkomstökning på 14 procent efter skatt, den fattigaste femtedelen nästan ingenting. Dessutom ingår en halvering av bolagsskatten och avskaffad arvsskatt i planen, vilket också gynnar de rika.
Precis som Ronald Reagans skattesänkningar på 80-talet – "Reaganomics" – tycks alltså "Trumponomics" mest handla om att göda toppskiktet. Förhoppningen – då som nu – är att detta ska leda till investeringar, tillväxt och jobb och att skattesäkningarna därmed ska sippra ner. Men vid det här laget torde vi ha lärt oss att det inte fungerar så – att resultatet istället blir vidgade klyftor, spekulation på Wall Street och finansbubblor.
Skattesänkningar har vanligtvis också en baksida: budgethål. The Tax Foundation beräknar att Trumps plan skulle dränera den federala statskassan på 4 400 miljarder dollar på några års sikt. Vilket antingen slutar i en skenande statsskuld, eller i krav på radikalt minskade utgifter, det vill säga nedskärningar.
Hur rimmar det med Trumps löfte att satsa 1 000 miljarder dollar på ny infrastruktur? Det som han påstår ska skapa miljoner nya jobb.
Även det löftet är något av en bluff. Det handlar inte om federala investeringar, utan om privata. Det Trump har föreslagit är inte ett keynesianskt lånefinansierat stimulanspaket, påpekar den konservative Harvwardekonomen Martin Feldstein i en artikel på Project Syndicat, utan "skatteavdrag" riktade till företag som vill bygga infrastruktur. Frågan är hur många som vill det. Trump har också pratat om "public private partnerships", det som i Sverige går under namnet OPS och som testats vid bygget av Arlandabanan och Nya Karolinska Sjukhuset. Vinnarna vid den typen av upplägg är privata storbolag och banker, inte det offentliga eller folket.
På tal om bankerna ser de också fram emot den aviserade slakten av finansmarknadsreformen Dodd-Frank Act. Först lyckades de gröpa ur lagpaketet genom intensiv lobbyism, och med Trump i Vita huset kan de befrias helt från tarvliga regleringar och rusa blint mot nästa finanskris.
Trump är alltså inte arbetarklassens vite riddare, utan en falsk profet. Det enda som eventuellt skulle kunna förbättra arbetarnas situation är Trumps löfte att riva upp diverse frihandelsavtal. Utan tvekan har Nafta och andra avtal spätt på avindustrialiseringen och ojämlikheten. Men hur många jobb kommer återvända om Trump fixar nya avtal? Inte så många, enligt ekonomerna. Och de som skapas lär ge så låga löner att arbetarna förblir en del av "the working poor".
Nu är ju Trump en ökänt ombytlig och lynnig figur, och vem vet egentligen vad som väntar. Men i händelse av mer progressiva funderingar lär den republikanska kongressmajoriteten göra allt för att få honom på rätt spår. De har väntat i sju år på att få sänka skatterna, strypa Obamacare, avreglera Wall Street och privatisera lite av varje. Om de får som de vill väntar också nya angrepp mot fackföreningarna. Och den som hade hoppats på höjd federal minimilön lär bli besviken.
"Hur länge dröjer det innan den vita arbetarklassen inser att Trump bara lurade dem?" undrar kolumnisten Paul Waldman i Washington Post. Det kan man undra. Och vad händer när de inser det? Kommer då Trump rikta uppmärksamheten mot ett annat håll? Peka ut syndabockar? Sporra till attacker mot immigranter, homosexuella, feminister? Starta krig?
