Du kan välja själv. Nyligen rapporterade Financial times att Kina nu liknar USA år 2007. Inhemska banklån har stigit med 40 procent sedan 2008 medan ”förmågan att betala tillbaka den skulden har försämrats dramatiskt”. Fastighetspriserna faller och företagen som sköter Kinas skuggbankssystem tillhandahåller ”nästan ingen information” om deras ansvar. Dagen innan meddelade G20-ledarna att Kinas ekonomi ”är robust och håller på att bli mer hållbar”. Du kan själv bedöma värdet av deras lugnande besked.
Fastighetsbubblor i flera länder, inklusive Storbritannien, kan spricka när som helst. I september avslöjade en rapport att världens totala skuld (offentlig och privat) är 212 procent av bruttonationalprodukten (BNP). När skulden hjälpte till att orsaka den senaste kraschen 2008 låg den på 174 procent. Tidningen Telegraph noterar att det hotar att orsaka ”förnyad ekonomisk kris ... och på sikt en stor mängd nedskrivningar”. Skuggbankrörelsen har löpt amok, aktier verkar enormt övervärderade och eurozonen har brakat samman igen. Vad kommer att explodera först?
Kanske är det oriktigt att beskriva det här som en till krasch. Det kanske är en fortsättning på den förra, den senaste fasen i en permanent kriscykel som förvärras av de åtgärder (kreditbubblor, avreglering, begränsandet av statsspendering) som skulle leverera oavbruten tillväxt. Systemet som världens regeringar har försökt stabilisera är i grunden instabilt – byggt på skuld, underblåst av spekulation, styrt av hajar.
Om kraschen kommer snart – som den brittiske premiärministern David Cameron fruktar – i en värld full av tomma kassor och stapplande välfärd, kommer det att påskynda en ideologisk kris som är allvarligare än skadan på Keynesianismen under 1970-talet. Problemet som då uppstår – och som förklarar hur den ifrågasatta ideologin som orsakade den förra kraschen kunde vara så långvarig – är att det inte finns en alternativ politik som accepteras av de stora partierna och som kan ersätta den. De kommer att fortsätta att begå samma misstag, samtidigt som de förväntar sig ett annat resultat.
För att försöka stabilisera det här systemet beter sig regeringar som soldater inkvarterade i en gammal herrgård. De bränner möblerna, tavlorna och trapporna för att hålla sig varma i en natt. De bryter sin konsensus om den offentliga sektorn, våra offentliga vårdtjänster och sociala skyddsnät för att skapa flyktiga tillväxtökningar. Fantastiska livsrum, det välvilliga och ömtåliga klimatet som vi har frodats i, arter som har levt på jorden i miljontals år – alla slängs på elden, att beskydda dem karaktäriseras som ett hinder för tillväxt.
Nyligen skröt David Cameron om att han ska blåsa nytt liv i ekonomin genom att ”skrota byråkratin”. Denna ”byråkrati” består i många fall av de skydd som försvarar både människor och platser från rovgiriga företag. Lagförslaget om småföretag, företag och anställning går just nu genom underhuset – med ryggradslöst stöd, som alltid, från brittiska Labourpartiet. Lagförslaget siktar på att riva ner våra skyddsregler för att ”reducera kostnader för företag”, även om det innebär att kostnaderna ökar för alla andra, samtidigt som vår hälsa och lycka hotas. Men varför? Som regeringen ståtade med har Storbritannien redan ”den minst restriktiva produktmarknadsregleringen och den mest företagsstödjande miljön vad gäller tillsyn och institutioner i hela G20”. Och den fungerar fortfarande inte. Låt oss därför bränna det som återstår.
Med den här tillsynsbrännande brasan följer en obetänksam nonchalans när det gäller demokratiska principer. I underhuset i måndags talade Cameron för första gången om det Transatlantiska partnerskapet för handel och investeringar (TTIP). Om det här avtalet mellan EU och USA träder i kraft ger det företag ett separat juridiskt system som ingen annan har tillgång till. Genom det systemet kan de stämma regeringar som stiftar lagar som kan påverka deras vinster. Cameron insisterade att ”det på inget sätt måste påverka vår offentliga vård” (notera ordet ”måste”). När han pressades på en förklaring citerade han EU:s förre handelskommissionär, som hävdade att ”välfärden alltid undantas”.
Men jag har läst EU:s förhandlingsmandat och det innehåller inget sådant undantag, bara en massa svammel och tvetydigheter om ämnet. När den skotska regeringen bad Cameron om en ”otvetydig försäkran” att det offentliga vårdssystemet NHS (National health service, som erbjuder gratis vård till alla) inte skulle utsättas för några sådana tvister fick de en vägran till svar. Det här avtalet kan riva sönder våra offentliga tjänster för en kort och – som studier antyder – antagligen obetydlig gnista av ekonomisk tillväxt.
Är det inte dags att tänka om? Att sluta offra våra arbetsliv, våra framtidsutsikter, våra omgivningar till en omättlig gud? Att överväga en annan ekonomisk modell, som inte kräver oändlig smärta samtidigt som den orsakar upprepade kriser?
Fantastiskt nog började det övervägandet i förra månaden. För första gången på 170 år ska det brittiska parlamentet debattera en sida av problemet – skapandet av pengar. Få känner till att 97 procent av vår pengatillförsel inte skapas av regeringen (eller centralbanken), utan av kommersiella banker i form av lån. Något demokratiskt beslut som tillåter dem att göra det har aldrig fattats. Varför låter vi det då hända? Detta, som Martin Wolf har förklarat i Financial times, ”är källan till mycket av instabiliteten i våra ekonomier”. Debatten kommer inte att hindra förfarandet, men den representerar en fråga som länge har försummats.
Men det här är bara början. Är det inte också dags att utreda ett ekonomiskt system som inte kräver ständig tillväxt? Den skulle kunna hämta inspiration från tänkare som Herman Daly, Tim Jackson, Peter Victor, Kate Rawort, Rob Dietz och Dan O’Neill. Utredningen skulle titta på möjligheten att röra sig mot en stadig statsekonomi, en som begär distribution istället för blind expansion, som inte kräver oändlig tillväxt på en ändlig planet.
Den skulle kunna ställa frågan som aldrig ställs: varför? Varför förstör vi miljön och välfärden för att generera tillväxt, när den tillväxten inte levererar belåtenhet, trygghet eller ens, för de flesta av oss, större välstånd? Varför har vi satt tillväxten på en tron som, oavsett dess nytta, står över alla andra utfall? Varför har vi inte, trots enorma och upprepade misslyckanden, ändrat på modellen? När nästa krasch kommer blir de här frågorna oundvikliga.
