Ni vet de där drömmarna där du tokskäller på någon som du i verkliga livet velat ge en rejäl utskällning men som av olika anledningar inte blivit av? Jag har haft ganska många såna drömmar genom åren. I de här drömmarna har jag skällt ut pojkvänner, familjemedlemmar, chefer, arbetskollegor och vaknat upprymd och lättad.

Sista veckan har den här sortens skälldrömmar ockuperat mig om dagen när jag suttit framför dator och teve och tagit del av nyhetsrapporteringen kring vår nya kultur- och demokratiminster Alice Bah Kuhnke. Jag har nypt mig själv i armen och försökt vakna och gång på gång tvingats inse att det inte är en dålig dröm.

När 20 år gamla bilder av Alice Bah Kuhnke som programledare för Disneyklubben började dyka upp på sociala medier tänkte jag först att det var enstaka uttryck från sällsynt elaka människor som flyttat över skolgårdsmobbingen till nätet. Men sedan började bilderna av Alice iklädd barnsliga tofsar och färgglada barnprogramledarkläder dyka upp även i tidningarna och tv. I en av nyhetssändningarna från SVT hade de bemödat sig särskilt om att hitta ett klipp där hon utklädd till kyckling hoppar upp ur ett ägg. Löpsedlarna ropade ”Disneyklubbenstjärnan ny kulturminister” och i Aftonbladet utbrast Åsa Linderborg att hon trodde utnämningen var ett skämt.

Per Andersson, redaktör på kulturnyheterna, ifrågasatte i en debattartikel om Bah Kuhnke överhuvudtaget hade någon ideologisk grundhållning.

”Har hon före den senaste veckan funderat över kulturpolitikens kärnverksamhet: att fördela knappt 7 miljarder kronor skattemedel till kulturlivets strukturer och aktörer?”

Med andra ord: hon har ingen koll. Ingen kompetens (till skillnad från herr kulturredaktör, antar jag).

I ett annat klipp som guppar förbi i flödet dessa dagar ser jag en nyhetsjournalist från TV4 som ställer till med ett förhör med Alice i tv-korridoren. Han börjar med att fråga vad som ska hända med tv-licensen och när Bah Kuhnke svarar att hon som ny minister varken kan eller bör slå fast någon ny politisk inriktning eller lägga fram några skarpa politiska förslag i nuläget så fortsätter han:

”Men åt vilket håll vill du att det ska gå du, ska den vara kvar eller ska det bli en skatt istället?”

I fem minuter fortsätter han avkräva henne svar som han redan innan vet att hon omöjligt kommer kunna ge. Det är uppenbart att han inte är ute efter några svar på riktigt. Han vill helt enkelt bara få henne att framstå som oinsatt och okunnig. Och det lyckas. Efteråt delas klippet på sociala medier där flera förståsigpåare kommenterar det med utrop som ”visionslös” och ”inkompetent”.

Men det allra värsta är den kroppsliga fixering och sexualisering av Bah Kuhnke som florerar i medierna de här dagarna. Då tänker jag inte bara på den sjutton år gamla bild av henne från tidningen Okej där hon poserar med cigarr i munnen och svart tejp för sina nakna bröst (en bild som hon redan då försökte stoppa men som sedan dess levt sitt eget liv och som nu blir en kränkning igen i och med att den sprids) utan även på ett flera år gammalt klipp där Fredrik Wikingsson står mitt på Hötorget och skriker att han legat med Alice Bah. Det är tydligen humor.

Och vi som inte skrattar är såklart ”humorlösa” och ”präktiga” som Aftonbladets krönikör Natalia Kazmierska uttrycker det i en krönika med rubriken ”Låt inte humorn dö med den nya regeringen” (AB 4/10) där hon även skriver något som jag innerligt hoppas jag misstolkar på grund av överkänslighet:

”Jag hade i och för sig tyckt att det var snäppet roligare om kulturministern hade varit med i dekadenta barnprogram som '100 kilo godis' eller spelat Lillstrumpa.”

Om det är menat som en illa dold kommentar om Bah Kuhnkes vikt vet jag inte men i så fall är det inte första gången Kazmierska skriver förlöjligande om kvinnors kroppar. Redan 2005 var hon en av många som drevade mot Fi och skrev bland annat i Expressen: ”Vi har sett dem förut: dessa småfeta brudar som ställer sig på scenen med rosa hår och skriker och visar fittan.”

I antologin "Den nationella väven – Feministiska analyser" skriver statsvetarna Maud Eduards och Maria Wendt om pressbevakningen kring Fi. En genomgående röd tråd var just förlöjligandet och sexualiseringen av representanterna. Närgångna bilder på deras kroppar, beskrivningar av deras utseende och kläder till rena anspelningar på sex är en process som syftar till att frånta dem politisk auktoritet och legitimitet, skriver Eduards och Wendt.

Nu ser vi det hända igen och i min vakna dagdröm skäller jag ilsket mot det jag ser och läser. Skäms på er, för i helvete!