De visste precis vad som väntade dem. De var fullt medvetna om det våld som polisen, medborgargardet och andra rasister var kapabla till. Ändå marscherade hundratals svarta över Edmund Pettus-bron i Selma, Alabama, i södra USA. Scenen utspelade sig för exakt femtio år sedan och återberättas effektivt i biografaktuella Selma. Aktionen, som delvis leddes av Martin Luther King, resulterade samma år – 1965 – i en av medborgarrättsrörelsens största segrar: lagen som förhindrar diskriminering vid röstning.

Under kampen i Selma mördades en ung man vid namn Jimmie Lee Jackson av en vit polis. I ett tal efter mordet påpekade King vikten av representation: om rättsväsendet och politiken fylldes med svarta människor skulle mord på svarta inte kunna gå obemärkt förbi. Men ett halvsekel senare går vita poliser fortfarande fria när de dödar unga svarta män. Gång på gång. Senast i raden är den 25-åriga Freddie Gray från Baltimore som den 12 april greps av polisen, misshandlades, hamnade i koma och avled en vecka senare. Sedan dess har Baltimore stått i lågor. Återigen utspelades scener som påminde om det amerikanska 60-talet.

Sedan förra sommaren, när Mike Brown dödades i Ferguson och Eric Garner i New York – även de av vita poliser – har demonstrationer mot polisens systematiska mord på svarta medborgare svept genom landet. Men det finns en väsentlig skillnad mellan den verklighet aktivisterna agerar inom i dag och den vid tiden för Selma: nu är 43 av 435 kongressledamöter svarta, liksom två senatorer – de högsta siffrorna i USA:s historia. I dag är landets president svart. Polischefen i Baltimore är svart, borgmästaren är svart – till skillnad från Ferguson styrs Baltimore främst av svarta politiker. Det aktivisterna på bron stred för på 60-talet – rätten att få rösta utan diskriminering – har i stort sett uppnåtts. Ändå är inte svarta liv lika mycket värda i det amerikanska systemets ögon. Polisen dödar, enligt FBI, oproportionerligt många svarta: 31 procent av dem som under 2012 omkom under polisingripande var svarta, trots att de bara utgör 13 procent av befolkningen.

Livet för den svarta majoriteten i USA har knappt förändrats sedan medborgarrättsrörelsens dagar. Keeanga-Yamahtta Taylor, professor i African American Studies vid Princeton, påpekar i vänstertidskriften In these times att svarta politiker inte styr på ett radikalt annorlunda sätt än sina vita kollegor. De fattar inte beslut som upphäver rasism, korruption eller leder till en omfördelning av resurser. Representation tycks vara en verkningslös överbyggnad så länge basen förblir intakt.

I just fallet Baltimore, vars sociala struktur alla som sett tv-serien The Wire känner till, blir allting extra tydligt. Trots att staden sedan 1970-talet styrts av demokrater, och trots att flera av borgmästarna varit svarta, har fattigdomen bara ökat och segregationen blivit allt mer avgrundsdjup. Arbetslösheten i Baltimore är dubbelt så hög som det nationella snittet; de svarta invånarna, som utgör 60 procent av befolkningen, är i sin tur arbetslösa i långt större utsträckning än de vita. En särskild koncentration av vithet återfinns i den burgna stadsdelen Canton, full av dyra lägenheter och privata båtklubbar. Det är den materiella verkligheten som återspeglas i polisens slag och kulor mot svarta kroppar på gatorna.

Baltimores borgmästare Stephanie Rawlings-Blake har inte satsat på skola och annan grundläggande infrastruktur, och som för att strö salt i såren kallade hon nyligen demonstranterna för ”kriminella” och ”banditer”. Det har blivit typiskt för den svarta eliten, menar Taylor, att lägga skulden på andra afrikan-amerikaner i stället för att slå uppåt. ”Svarta förtroendevalda åberopar ofta sin känsla av etnisk solidaritet, förtrogenhet och förståelse för svarta fattiga och arbetare, bara för att sedan skylla försämrade villkor i bostadsområden på de afrikan-amerikaner som själva bor där”, skriver Taylor insiktsfullt. Därmed ger de ammunition åt bland andra republikaner. För om inte ens svarta politiker sätter fingret på den vita överhöghetens mekanismer, och om till och med de misskrediterar demonstranter som simpla huliganer, hur ska ett annat synsätt kunna få fäste?

Martin Luther Kings dröm har ännu inte gått i uppfyllelse – men den alternativa linjen från 60- och 70-talens radikala rörelser återstår att pröva: det är ett helt system som måste dras upp med rötterna, utanför borgmästarposter och vita hus. ”Det finns ingen kapitalism utan rasism”, som Malcolm X uttryckte det mot slutet av sitt liv. Insikten om rasismens förankring i ägandepyramider, polisapparat, fängelseadministration, stadsplanering och hundratals andra komponenter av samhället tvingar sig återigen på. Det var det hindret medborgarrättsrörelsen till slut körde in i, efter att rösträtten säkrats. I dag kan ingen längre tro på löftet om representation som lösning: strukturen står, paradoxalt nog, avslöjad. Därav den enorma sprängkraften i en så självklar paroll som ”Black lives matter”.