En dag tröttnade kvinnorna på trakasserier och våldtäkter. Ruttnade på att ingenting gjordes för att få våldet att upphöra. De gick samman och kallade sig för Röda Brigaderna och började slå tillbaka. På riktigt. Det händer nu. Just den här gruppen finns i Indien men kunde lika gärna ha uppstått var som helst i världen eftersom våldet inte känner några geografiska eller kulturella gränser. En av ledarna för Röda Brigaderna förklarade att hon inte längre trodde att artighet skulle ge indiska kvinnor samma rättigheter som män eller att godhet skulle få män att sluta slå sina fruar. Därför började de använda våld för att ta tillbaka gatorna. Nu räckte det med att de visade sig på gatan för att männen skulle backa.

Feminismens historia är en berättelse om framgång och motgång. Vågor som böljar fram och tillbaka, upp och ner. Varje gång kvinnor krävt politiskt inflytande och makt har det mötts av motstånd. Från suffragetternas strid för rösträtt i början av seklet, till 70-talets kamp för fri abort och barnomsorg, till stödstrumpornas krav på kvinnorepresentation i riksdagen i början av 90-talet.

Det här är ingenting som bara gäller för feminismen. Studera vilken annan frihetsrörelse som helst i historien och du kommer få syn på ett liknande mönster. En dialektisk process som bygger på rättvisekamp – motstånd – förändring. Från Arbetarrörelsens krav på rättvisa villkor och lön till ANC:s kamp mot apartheidsystemets förtryckarregim eller HBT-rörelsens kamp mot diskriminering och kränkningar. Oavsett om frihetsrörelsen handlat om kön, ras, klass, etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller religion så är den gemensamma nämnaren att ingen någonsin fått sina rättigheter utan kamp. Ibland har den kampen varit våldsam.

Vi är naiva om vi tror att rättvisa mellan könen kommer att uppnås automatiskt tack vare några mäns goda vilja. De som sitter på makten har historiskt sett aldrig gett ifrån sig vare sig privilegier eller makt frivilligt.

Motståndet kan ta sig olika uttryck över tid och i olika samhällen, men i grunden handlar det alltid om att bevara en maktordning. I Sverige har den röda tråden i den antifeministiska oorganiserade rörelsen handlat om förnekelse och förlöjligande. Förnekelse av att det existerar orättvisor i världens mest jämställda land. Förlöjligande av att feminister sysslar med oviktiga frågor, är för världsfrånvända, för extrema, för bortskämda, för håriga, för akademiska, för lesbiska, för elitistiska, för separatistiska, för sugna på champagne, för manshatande, för offerkoftiga. Till exempel.

Då och då med alldeles för jämna mellanrum händer det att någon frågar om vi kanske gör något fel när vi kommunicerar vårt budskap eftersom så många tycks missuppfatta vad feminism egentligen handlar om.

Vi blir ombedda att idka lite självkritik för att (bort)förklara varför det går så långsamt med rättvisearbetet. Här skulle jag vilja slå ett slag för Carl Bildt och hans förmåga att förvandla sig till en gås som vattnet alltid rinner av. Om en man som anklagas för att vara inblandad i oljeaffärer som kränker mänskliga rättigheter lyckas få detta att rinna av honom borde vi feminister, som tillhör världens mest fredliga (hitintills) frihetsrörelse lätt kunna göra samma sak.

Kära ni, det är inte oss det är fel på. Inte heller är det vi säger något väldigt konstigt eller oförståeligt. Det är inte ens något nytt, vi har sagt det nu så länge om och om igen: vi vill ha ett solidariskt samhälle där alla människor får vara fria från diskriminering och kränkningar. Anledningen till varför det går så långsamt med jämställdhetsarbetet är i själva verket att det finns en majoritet som inte vill ha ett rättvist solidariskt samhälle.

Så mitt konkreta förslag till politikerna (och till alla andra) är att ni ser till att minska glappet mellan det ni påstår er vilja och er handling. Med andra ord: Mindre snack och mer verkstad. Sluta hantera, börja agera!

Ingen ska kunna komma och säga att hen inte visste eller hörde vad vi sa. Därför gör vi det än en gång enkelt för er och ger er härmed Det Feministiska Manifestet – en samling konkreta förslag från alla oss som inte gett upp hoppet om att en annan värld är möjlig.

DET FEMINISTISKA MANIFESTET*

Det Feministiska Manifestet är en aktivistisk handling, en hemsida, en kärleksfest och en mötesplats, en visionär, dansant, revolutionär kväll och en evighet.

Det Feministiska Manifestet är en samling konkreta förslag som blir en blåslampa på politikerna.

Det Feministiska Manifestet är poesi och politik, är stor konst och fyllekludd.

Det Feministiska Manifestet opera-skrattar högt eftersom vi inte orkar gråta mer.

Det Feministiska Manifestet är berusat och nyktert.

Det Feministiska Manifestet är euforiskt och helt utan verklighetsförankring.

Det Feministiska Manifestet bygger på verkligheten och är mer relevant än den politik som hitintills skapat vårt samhälle.

Det Feministiska Manifestet är här för att det behövs.

Det Feministiska Manifestet är här för att stanna.

Det Feministiska Manifestet skapas här och nu, av er och oss och alla andra som vill vara med.

* Det Feministiska manifestet är en webbplats dit vem som helst kan (och bör) mejla in sina konkreta förslag på feministiska frågor som hen anser att politikerna bör lyfta. Där fortsätter vi publicera era texter/förslag resten av våra liv eller tills den feministiska revolutionen ägt rum.