När det kommer till kritan är det väl just det vår tids kommersiellt framgångsrika problemlösningsmetoder ofta handlar om: Att slippa göra det som krävs. Att förlägga ansvaret någon annanstans än där det faktiskt hör hemma.

Ofta är det frågan om rent önsketänkande. Om behovet av religion i viss mån kan förklaras av att man måste härda ut omständigheter som går bortom all rimlighet, så handlar vår tids bortskämda kvasitro om att få precis det man vill ha, när man vill.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Attraktionslagen är ett sådant exempel. Attraktionslagen är enligt dess säljföreträdare ”en kosmisk lag” som innebär att lika attraherar lika. Är du rädd för sjukdom blir du sjuk, eftersom ”din energi” är fokuserad på sjukdom. Ett liknande resonemang för de new age-entreprenörer som väljer att ge önsketänkandet kvantfysiska förtecken. I framgångsrika böcker som Rhonda Byrnes Hemligheten, eller sommarens stora svenska bästsäljare Livet med kvantfysiska glasögon av Mikael Säflund och Titti Nordieng, får läsaren ett löfte om att kunna tänka sig till (visualisera) allt hen vill ha. Från löjliga men oförargliga önskemål om dyra statusföremål, till livsfarliga och på alla sätt problematiska resonemang om att sjukdom är en fråga om inställning.

Den som tänker rätt kan enligt författarna bli från cancer. Den som tänker fel? Hen har alltså sig själv att skylla. Det bästa sättet att bekämpa en ebolaepidemi är, enligt Titti Nordieng, ”att avsäga sig informationen som fältet ger, som att säga upp en prenumeration”. Och så vidare.

Kvantfysik berör tillvarons minsta och mest svårfångade element. Den är särskilt begärlig för schackrare just därför att den är så svårgreppbar; många kvantfysiker menar till och med att det är en varningssignal i sig när någon säger sig ha förstått kvantfysik.

Något liknande gäller hjärnan.

Vi är fortfarande bara i början av att begripa hur den fungerar, och än mer primitiva i vår förståelse av kroppen som helhet. Men i och med hjärnans särställning – det är ju den som tänker! – så är det den som oftast får stå till tjänst i managementsammanhang. Aktuella titlar som Våga leda med hjärnan – Hjärnforskningen ger nya perspektiv på ledarskap och Jag leder hjärna – Varför det blir som det blir och hur det blir som du vill, bjuder in till att än en gång resonera kring ledarskapets villkor, och hur man får mesta möjliga ut av sin omgivning.

Även när det är etablerade forskare som populariserar sitt material så talas det ofta om vad hjärnan ”vill”, som om den hade en egen, fristående agenda. Utöver att det framstår som onödigt reduktionistiskt – en sådan sak som stress påverkar ju hela kroppen, inte bara hjärnan – så är det intressant att hjärnan så ofta tycks vara intresserad av att chefa. I själva verket handlar det ju inte om vad hjärnan som sådan vill utan om att de företagsledare och chefer som ska tilltalas av innehållet i böcker som dessa vill en sak – medan deras anställda i många fall säkert vill något helt annat. Att hinna göra ärenden, träna, äta ordentliga luncher, att känna att man styr sin tid och kunna arbeta ostört är stressminimerande för de flesta. Men de är knappast lönsamhetens bästa vän.

För den som vill är det enklare än någonsin att hitta slagkraftiga modeller för att frånsäga sig personligt ansvar. Man kan förlägga beslut till medier, till ”hjärnan” och till universums inbyggda välvilja. För de av oss som är underkastade en vardagligare verklighet återstår en mer uppfordrande sanning. Nämligen att de viktigaste konflikterna fortfarande är de som rör fördelningen av makt, människor emellan. Och de måste lösas så. Inte av några magiska tankar.