Min syster står lutad mot ett träd och vilar. Hon kämpar efter en hjärnskada varje minut för att orka stå, prata, gå eller lyssna. Allt är en kamp. ”Jag har kommit på”, säger hon, ”att jag kan promenera sju steg och blunda utan att tappa riktningen, för det är mindre ansträngande att gå om jag slipper se.”
En man går förbi. Han talar i telefon. Så högt att det är omöjligt undgå höra vad han säger: ”Ja alltså, han lämnade bort sin soffa för tre veckor sedan och sen har han varit utan. Fatta vad jobbigt, han har alltså varit utan soffa i tre veckor!”
Jag biter ihop. Känner ilskan komma. Egentligen är jag ju inte arg på honom. Jag är arg för att livet är orättvist. Jag försöker behärska mig. Försöker komma på i vilken situation det verkligen skulle vara jobbigt att vara utan soffa i tre veckor. Jag vill, men lyckas inte. ”Ja, oj”, säger jag till min syster, ”vad jobbigt det måste vara att vara utan soffa i tre veckor.” Hon tittar upp. ”Man ska inte jämföra människors smärta”, säger hon.
Samma kväll sitter jag i en debatt om klimatet. Mannen vid min sida låter irriterad: ”Ja men om vi kan fortsätta konsumera som vi gör nu och klimatet ändå blir bättre, då är det väl inga problem? Du kan väl inte vara emot höghastighetståg, bättre cancervård och rent vatten. Det är faktiskt tack vare tillväxten vi har rent vatten i Sverige, men det kanske du har missat.”
”Ja, det har jag missat”, säger jag.
Det finns ett problem i klimatdebatten idag och det är att klimatargument rätt slarvigt börjat används från både höger och vänster för att driva sin redan färdigformulerade tes om hur samhället ska organiseras. För den som vill förstå vad jag menar kan jag rekommendera att samtidigt läsa Naomi Kleins This changes everything och Mattias Svenssons Miljöpolitik för moderater.
För Klein är inte oväntat en total omställning av samhället med minskad konsumtion och fördelningspolitik, den enda lösningen för att komma tillrätta med den globala uppvärmningen. Klein är briljant och övertygande i sitt resonemang. Dessutom rolig i sin beskrivning av hur högern i USA tror att hela klimatfrågan är en trojansk häst för en socialistisk revolution. Dessvärre ger hon dem på ett sätt rätt då hon uttryckligen ser klimathotet som en möjlighet för att göra just den omställning vänstern länge sökt.
För Mattias är inte oväntat fortsatt tillväxt, konsumtion och ny teknik – mer kapitalism alltså, den självklara lösningen. Och Mattias är från sitt håll lika övertygande och har dessutom en för vår tid mycket ovanlig egenskap, ödmjukhet inför fakta och mod att erkänna att han tidigare haft fel.
Båda böckerna är intressant läsning, men frågan är om det gagnar klimatet att hotet om uppvärmning blivit en hävstång för en massa frågor för vilka vi tidigare argumenterade med etik och moral. Frågan är om inte denna polarisering riskerar att ingen sida blir trovärdig. Dessutom är det synd att vi på detta sätt reducerar kritiken mot konsumismen till en klimatfråga.
Tillbaka till debatten och frågan om det rena vattnet: ”Möjligen har vi”, säger jag, ”på grund av tillväxten idag råd att rena vattnet från den skit som orsakas av all produktion som krävs för att vi ska ha tillväxt. Och möjligen kan vi tack vare tillväxten forska fram bättre vård för att bota de sjukdomar vår livsstil för med sig eller för att vi ska ha råd att vara sjukskrivna från den utbrändhet som kommer när vi lägger vårt värde i vår produktivitet. Jag tror faktiskt inte problemet är att tågen går för sakta. Jag tror att problemet är att vi arbetar för mycket. Med meningslösa saker för att skapa tillväxt. Jag tror problemet är att vi inte hinner reflektera över de existentiella frågor vi alla bär på och istället försöker fylla de svarta hålen inom oss med till exempel en soffa. Jag tror problemet är att vi inte hinner göra oss vän med den ofullkomlighet som det innebär att leva och jag tror det vore bättre om vi gjorde det än att arbeta ihjäl oss för att leva ett par år till.”
”Du vill alltså inte att vi ska bota cancer?”, skriker min motdebattör. (Ett rätt bra exempel på hur långt gången missförståelseinstinkten är i det offentliga samtalet.)
Sen var debatten slut, men vad jag menar är, att jag tror att vi skulle behöva minska vår konsumtion oavsett om den påverkar klimatet eller inte. Och jag tror vi måste börja tala om konsumismen utifrån ett existentiellt perspektiv och inte utifrån ett eventuellt klimathot. Detta för både klimatets skull men framför allt för oss som människor.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
