Nyligen skrev Maria-Pia Boëthius om hur människan har blivit en affärsidé och Johan Ehrenberg om hur lönsamheten tagit över människors tänkande. Själv vill jag uppmärksamma kostnadseffektiviteten i den marknadsliberalistiska byggsatsen. Den har blivit en så pass självklar ingrediens i vårt samhälle att den har tagit sig in i vår gemensamma reptilhjärna och blivit en del av vår instinkt. Framförallt märks det inom den offentliga sektorn. Där har tankar som ”minst resurser till största möjliga utfall” och ”skala ned all onödig verksamhet” ersatt allt sunt förnuft.  

Två av orsakerna stavas New Public Management (NPM) och Lean produktion. Den nya tidens styrsystem som ska förvandla bland annat sjukhus och äldreboenden till effektiva organisationer med större fokus på medborgarna, eller vad säger jag, kunderna heter det ju. Tankarna bakom Lean – som från början utvecklades av Toyota – används exempelvis sedan 2010 på Skånes universitetssjukhus. Styrsättet beskrivs där som en ”huskur” för sjukhusverksamheten, och ska genom att rensa och ta bort slöseri med tid få både lönsamheten och kvaliteten att öka, samt ge personalen ett lugnare arbetsklimat. Även NPM är hämtat från bilindustrin och om det skrev Maciej Zaremba ett uppmärksammat och avslöjande reportage i DN förra året. Han visade hur marknadstänket på flera sätt blivit viktigare än både patientsäkerheten och omsorgen. 

Något som är hittills relativt ouppmärksammat när det gäller Lean och NPM är att båda styrsätten presenteras som någonting som införs för medarbetarnas bästa. Genom dessa styrsätt ska alla som jobbar inom vård och omsorg få mer ansvar och delaktighet i verksamhetsutvecklingen. Det låter fint och klokt. Men hur ser det ut i verkligheten? 

En studie från Århus universitet visar att de anställda som börjat arbeta med Lean upplevde att det inte längre fanns tid till omsorg för patienterna med i schemat. De minuterna passade inte in i ”leansystemet”. Inte heller NPM verkar ha gett de utlovade resultaten för de anställda. Bland annat har Sveriges läkare gått ut i upprop mot NPM och forskare på Stockholms universitet har visat att socialsekreterare väljer att säga upp sig som en konsekvens av ökad stress och en sämre arbetsmiljö. ”Anställda i stat och kommun har aldrig känt sig så misstrodda och övervakade som nu”, skriver Maciej Zaremba.

Jag har läst ledarskap på universitetet i snart ett år och numera får jag lust att spy när jag hör orden NPM och Lean, vilket är minst sagt ofta. Människor är inte bilar och livet levs inte vid ett löpande band. Tyvärr har marknadsliberalismens effektivitetstänk tagit greppet om samhället på ett sätt som gör att det knappast kommer att förändras vid ett eventuellt regeringsskifte. I den här utvecklingen vandrar de regeringsbärande partierna samma stig, även om det blåa har en något raskare takt. Därmed är jag säker på en sak. Stoppas inte marknadens intrång i det offentliga kommer vi snart att komplettera uttrycket ”flest prylar när vi dör vinner” med ”den kostnadseffektivaste överlever alla”.