Jag är född in i ett vänstertänkande. Det dröjde tills jag var i sena tonåren innan jag förstod att ”borgerlig” inte var ett skällsord utan något som somliga faktiskt kallade sig själva. Det var en svindlande tanke för mig: ”Men vadå, kallar du dig själv för en omänsklig idiot som vill göra samhället sämre för Folket?”

Genom livet har jag associerat mig med vänstern. Vänstern har haft de coolaste kläderna, den svängigaste musiken (The Clash är coolare än E-type) och den snyggaste copyn (”Det är rätt att göra uppror”). På mitt gymnasium fick även de balla popdiggande ungmoderaterna – jo, det fanns såna då – beställa t-shirts från Brand och ETC (”Även den hårdaste snäcka går att knäcka”, ”Kära flyktingar och invandrare! Stanna! Lämna oss inte ensamma med dessa svenskar”). Även MUF-are med självinsikt insåg att MUF:s seglarjackor var töntiga.

Och jag har fortfarande mitt hem i vänstern. Höga skatter åt höginkomsttagare, offentlig sektor som garanterar allas välfärd, kulturradikalism och klassutjämning – count me in! 

Men samtidigt är inget så osexigt som gnällvänstern. I synnerhet när den förfaller åt den mest meningslösa av mänskliga sysselsättningar: nostalgin. Allt oftare målas bilden upp av en rödskimrande folkhemstid då allt var så mycket bättre och alla jobbade tillsammans för allas gemensamma mål.

Det är klart att man ska titta på historien, hitta förebilder och ideal och se vilka idéer som kan plockas upp på nytt. Men när man vurmar för nån sorts diffus rekordårs-välfärds-Palmetid så håller man gärna handen för ena ögat.

För så himla bra var det inte innan. Inte överallt. Inte hela tiden. Inte i praktiken och faktiskt inte heller på pappret.

Den socialdemokratiska maktelit som styrde under sextio- och sjuttiotalen hade som sina ledord Storskalighet och Centralisering. Små hus var dåliga, betongkolosser och platta Domushus som upptog hela innerstadstorg var bra. Höghusområden som de på Rosengård i Malmö byggdes helt utan butiker – stadens sosseregim i allians med stadens byggherrar och stadens kapitalförvaltare tyckte hellre att befolkningen skulle ta bilen till det gigantiska köpcentret i närområdet. Köpcentret lades i den vackraste omgivning sossarna visste: ovanpå en tvåfilig 70-väg.

Samtidigt dränerades landsbygden på folk för att placeras i sovstäder på lagom avstånd från Wallenbergarnas fabriker. Allt administrerat av den socialdemokratiska regering som man idag förväntas fälla en sentimental tår över när svartvita bilder flimrar förbi på tv. Helst bör man också gråtmumlande citera nåt av Mankell eller Lundell om hur nånting har gått förlorat.

Idag kritiserar man avregleringarna. Det finns skäl för kritiken när apoteken försvinner från glesbygden och riskkapitalbolag skor sig på cancerpatienter. Men det betyder inte automatiskt att det var bättre innan. Den som tillbringat några timmar i ett spygrönt sterilt väntrum i någon av landstingens elefantiasisbyggnader från sjuttiotalet har sett den ohöljda människofientligheten grina mot sig.

På det åttiotal då jag växte upp stängde jourbutikerna klockan 21. I sin kamp för rimliga arbetsvillkor för handelsanställda begränsade fack och styrande tillgängligheten för medborgarna. Enligt en grumlig idé om att samhället blir bäst om alla gör allting samtidigt såg man hellre till att butikerna stängde än att lönerna ökade. Förlorare: alla – utom möjligtvis prestigen.

I efterhand rörs historien och historierna ihop. Det samhälle som dåtidens vänster kritiserade vill nutidens vänster ha tillbaka. Ikoniska händelser som almstriden i Kungsan 1971 var en autonom vänsters strid mot sosseeliten. Hela punkrörelsen var ett vrål av frustration från den betong som socialdemokratin låtit gjuta förorter i. Idag får man lätt intrycket att en samlad vänster, med Palme som någon sorts rebelledare i spetsen, inte gjorde nånting annat än att ständigt följa folkviljan. 

Den sant progressive blickar framåt – mot ett rimligt Sedan, inte mot ett förljuget Då. Den sant öppensinnade skriver inte om det förflutna efter sin egen ideologiska karta. Den sant radikale stegrar sig inte automatiskt inför tanken på förändring.

För övrigt spelar det ingen roll om det var bättre innan. De flesta av oss lever trots allt nu. Och framför allt rör vi oss hela tiden mot framtiden. Den känns lämpligare att diskutera. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.