En moské står i brand. Det första jag tänker är att den är anlagd, men jag vågar inte säga det. Några timmar senare bekräftar polisen att det var ett attentat. Vem som ligger bakom vet de inte än. Men jag känner min barndoms stad och jag har mina misstankar. Jag hoppas innerligt att jag har fel. Jag hoppas att Eskilstuna brutit mot sin historia av högerextremism.
Min familj flyttade till Eskilstuna i början av 90-talet. Det var där vi tänkte bygga ett nytt liv efter att vi hade lämnat flyktingförläggningen. Jag märkte tidigt att det inte fanns så många andra barn som såg ut som jag, med mitt svarta hår och min mörkare hy. Jag lärde mig också tidigt att andra barn gärna påpekade det. Redan första dagen i förskolan blev jag kallad svartskalle. Det hade kunnat vara otur, om det inte var för att samma sak upprepades gång på gång. Staden hade ett problem med rasism och det problemet var stort.
Jag började lågstadiet kort efter att Ny Demokrati – ett högerpopulistiskt parti med rasistiska tendenser – gjorde sitt inträde i riksdagen. Det här återspeglades på Eskilstunas gator men också i skolan jag gick på. Jag fick stenar kastade på mig, blev slagen och retad samtidigt som de skrek “svartskalle” och “åk hem”. Lärarna verkade inte riktigt förstå – för dem var det bara pojkar som busade med varandra. Som att min blotta existens var en tillräcklig skymf för att motivera slagen.
En dag följde jag med en vän hem efter skolan. Han föreslog att vi skulle låna en fotboll från hans kusin som bodde i grannhuset. När vi klev in i lägenheten märkte jag direkt att något inte stod rätt till. Kusinen stirrade på mig med avsky i blicken och vägrade hälsa. Han var en vuxen man och jag var bara ett barn, men hatet han kände gick inte att ta miste på. Min vän lånade toaletten och medan jag var ensam kvar med mannen väste han: “om du inte hade varit kompis med min kusin hade jag slagit ihjäl dig”. Följt av det där ordet de ständigt slängde i våra ansikten – svartskalle.
Jag gav Eskilstuna över 20 år av mitt liv. Mina barndomsår, mina tonår och även de första vuxenåren tilbringades i "den stolta fristaden". Det är tyvärr sällan jag känner stolthet när jag tänker tillbaka på tiden i Eskilstuna. Högerextrema organisationer har länge haft stor närvaro och punktmarkerat staden. Bland annat har samma grupp nazister som attackerade Kärrtorp också demonstrerat flitigt i Eskilstuna. Samtidigt har det rasistiska partiet Sverigedemokraterna rönt framgångar där som de sällan gjort i städer så långt norrut i landet. I valet 2010 fick SD dubbelt så många av befolkningens röster i Eskilstuna som de fick på riksnivå.
Medan jag sitter och skriver ser jag hur SD-sympatisörer jublar på nätet över attacken mot moskén. Jag ser hur gamla bekanta från Eskilstuna gillar Facebooksidor som hyllar mordbranden. Det väcker minnen till liv. Hakkors på husväggar, unga män i bomberjackor som jagar mig på stadens gator, en omvärld som ser på utan att agera. Ekot av ett 90-tal som vägrar lämna oss, misstag vi inte dragit lärdom av.
Vi vet inte än vilka det var som låg bakom branden, men det är ett av många attentat mot just moskéer i år – en trend som nu hittat till Eskilstuna. Det vi däremot vet med säkerhet är att det finns ett högerextremt arv och en historia som staden inte har gjort upp med ännu. Kanske är det därför en moské stod i brand i Eskilstuna idag. Om det visar sig vara så hoppas jag den stolta fristaden gör skäl för sitt namn. Låt inte andras barndomsminnen av Eskilstuna bli lika ärrade som mina.
