Det är intressant att följa medierna, reaktionerna på diverse nyheter och illdåd, vad som sägs, vad som utelämnas. Oftast säger det mer än händelserna i sig. Händelserna i sig är alltid fruktansvärda. Det är bara mottagandet som varierar.
Jag tänker på det när en tidningsredaktion skjuts ihjäl på sitt kontor i centrala Paris.
Inget behöver sägas av mig om dådet i sig, allt har redan blivit sagt, men jag tänker på reaktionerna. I etern hörs flöden av kommentarer, av uppriktig sorg, av nyvaken fruktan.
Det är en oerhörd chock. Frankrike är så nära.
Jag tänker på vilka nyheter som är nära. Självklart har det allvarliga implikationer när en tidningsredaktion mördas, allvarligare än när lika många civila dödas; det är ett hot, en markering mot något – vissa kallar det yttrandefrihet, andra mer än så.
Men jag kan inte låta bli att tänka på annat. Tänka på var människor placerar sin solidaritet, sin identifikation. Vilka händelser som lockar fram känslan av att ”det kunde varit jag”, och när man aldrig kommer på den tanken.
Sedan går det några dagar. Varje dag dör människor. Men det går några dagar, och sen dör uppemot tvåtusen i nordöstra Nigeria; hela byar avrättas av Boko Haram, liken lämnas framme, överlevande får fly över dem. Sexton byar jämnas med marken, en stad tas över, snart har de en egen stat i besittning.
Väst har för länge sedan tröttnat. Flickorna kom aldrig tillbaka, trots kampanjer på sociala medier. ”Bring back our girls” skanderades – men ingen hämtade hem dem, så nu pratar vi om annat. Tjejerna kom aldrig tillbaka, nu har omkring tvåtusen dödats, Baga hålls i belägring.
Svenska tidningar lämnar det mestadels till notiser, rapporter ifrån TT. Ingen skriver ”det kunde varit jag”.
Hela byar jämnade med marken. En stad i belägring.
Mest nämns Boko Haram i samband med det där Charlie Hebdo--omslaget, där de tillfångatagna flickorna som utnyttjas som sexslavar porträtteras som welfare queens. Det finns artiklar, blogginlägg som går ut på att förklara att dessa bilder inte är rasistiska, utan tvärtom. Som pratar om dess specifika franska kontext, dess specifika satiriska innebörd. Det kanske stämmer, vem vet, men faktumet kvarstår; flickorna har fortfarande inte kommit hem.
Inget är endast en isolerad händelse. Det är därför efterdyningarna säger mer om samtiden, om mönster, än händelsen i sig. I Paris marscherar massorna. Uppskattningar tippar på 3,7 miljoner. Dignitärer ifrån hela världen poserar på bilder, ledandes tåget. Svenska Dagbladets framsida löd högtidligt, ödesmättat: ”Världen stod upp för frihet”.
I själva verket går de sin egen parad på en avspärrad tom gata. Men det ser bra ut. Att många av dem själva aktivt motarbetar det fria ordet i och med den politik de för, är mindre viktigt. Världen stod upp för frihet, tydligen. Vad nu det är.
I Sverige avslutas året med nedbrända moskéer. Det rubriceras inte som ett terrorbrott, det pratas inte om som ett hot mot demokratin. De islamofoba hatbrotten ökar, folk är rädda för att gå ensamma, gå på stan, men det verkar inte bekymra opinionen nämnvärt.
I Paris marscherar man, omvärlden visar sin solidaritet; i Nigera dör tvåtusen och det rubriceras inte som en svart dag, en svart vecka, det rubriceras knappt som något.
Vilka liv är sörjbara, vilka liv är bruksvaror, vilka liv kan användas för att göra en poäng? Allting flyter: det verkar bero på vilka poänger man vill göra.
Det enda som är bestående är orättvisan.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
