Min farbror är 61 år gammal och mycket snäll. Problemet är att hans musiksmak inte har utvecklats på 40 år. Alla nya band är bleka efterapningar eller förvirrade avarter – The Doors är bäst. Belinda Olsson har samma rigida inställning till den unga generationens feminister i det första avsnittet av ”Fittstim – Min kamp”. Hon formade sina politiska åsikter i 20-årsåldern och har vägrat ändra uppfattning sedan dess.
I det andra avsnittet, som visades i SVT igår, får männen komma till tals men samma stämning hänger kvar. Vi får veta att dagens feminister drivs av hat och ligger i krig med mannen. Det enda beviset som redaktionen har skrapat fram är ett videoklipp med gruppen Radical cheerleaders som ropar en hatramsa på en Fi-kongress i Örebro – för tio år sedan.
Sedan går Belinda Olsson på babyrytmik och beter sig som en av karaktärerna i komedin ”Grumpy old men”. När papporna berättar om närheten till sina barn, skruvar hon på sig. Det verkar vara obegripligt för henne att papporna går dit av egen fri vilja. Dagens unga män har kompromissat bort sin manlighet. Kastrerade hasar de sorgliga grabbarna runt med barnvagnarna och allra mest kuvade är lattepapporna. Programmet blir som en Ulf Lundell-roman, självömkande och bitter. Kanske är det därför hon genom hela programserien försöker få kontakt med just – Ulf Lundell.
Det märks att Belinda Olsson varit borta från feministdebatten länge. Kampanjer som Prata om det och Tacka nej är exempel på män som inser att de tjänar på jämställdhet men att de måste kliva åt sidan för att ge kvinnor plats och makt.
Istället samlas ett allstar-team av landets mest ärkekonservativa gubbstruttar. Vi snackar Paolo Roberto, Siwert Öholm, Ulf Brunnberg och Marcus Birro i samma program. Till och med Björn Ranelid är med på ett hörn. Laget toppas, såklart, av antifeministen Pär Ström. Det blir upp och nervända världen när Pär Ström tillåts beskriva sig själv som ett offer. Inget kunde vara längre från sanningen. När Pär Ström med fan club hade möte på en pub fick de påhälsning av dubbelt så många feminister. Det blev hotfull stämning, påstår han och nämner att någon gav honom en obscen teckning. Men till skillnad från Belinda var jag där den där kvällen. Mitt intryck var totalt annorlunda. Det var bitvis uppfriskande att antifeministerna fick svar på tal, öga mot öga. De kunde inte längre gömma sig vid tangentborden. Men det var Pär Ströms gäng som var hotfullt.
Hans svans har en otäck potential. Senare i programmet när skådespelaren Andrea Edwards berättar hur hon utsattes för mordförsök under drevet mot teaterföreställningen Scum-manifestet glömmer Belinda Olsson nämna att Pär Ström var drivande i hatkampanjen. Hans blogginlägg om Scum följdes av kloakströmmar av hat mot ensemblen och alla som offentligt stod vid deras sida.
Fittstim – min kamp hade kunnat bli ett ärligt sökande efter hur manligheten formats av feminismens landvinningar. Istället blir det en freakshow som, till skillnad från min farbrors tjurskalliga musiksmak, har förödande konsekvenser. Programmet tar hatbloggarnas världsbild och kablar ut i public service.
Det är märkligt att Belinda Olsson har förvandlats till det hon som ung feminist föraktade över allt annat – en gubbe.
