Några av mina bästa vänner är strejta, vita män. Jag tycker mycket om dem. Det finns till och med ett par stycken i min familj och vi lyckas ofta umgås utan att jag fumlar fram befolkningsstatistik. Jag säger det här för att jag vill att ni ska veta att jag inte är en hater. Ni förstår, en del tycks nämligen tro att män, i synnerhet vita män, är utsatta för ett angrepp.

Den 15 mars hölls det tydligen i ett flertal nordamerikanska städer ett ”tåg för vita män”, som leddes av dem som tror att ”vita amerikaner blir angripna på så gott som alla plan”. Jag skriver ”tydligen” eftersom det, trots en hel del publicitet och alltmer rubbade uttalanden av dem som arrangerade evenemanget, bara har dykt upp enstaka foton på vita män som faktiskt tågar någonstans, och dessa visar huvudsakligen snubbar som ser sura ut och har illasittande jeans på sig och som håller upp plakat där det står något om ”folkmord på vita” – något som inte finns i verkligheten. Gruppen blev hånad över hela världen eftersom skratt är ett av få kulturella försvar mot det slags spirande neofascism som egentligen inte är kul, inte ens när den tappar bort sig på en bakgata i Kansas med en slokande banderoll.

I en tid av tekniska förändringar och ekonomisk osäkerhet, där var och en har rätt till en aggressiv åsikt men där få har en trygg anställning, är den sortens trångsynthet som lockar anhängare klantig, förbittrad och benägen att breda ut sig i tokspel på nätet, vilket spiller över på gatorna. Vi har hört argumenten förut, men de förökar sig i internets ekokammare. Nybigotterna tror att ”utlänningar” och ”feminazis” fråntar stackars försvarslösa vita män de privilegier de uppfostrats till att förvänta sig och som de därför uppenbarligen förtjänar.

Ju färre bevis det finns för sådana påståenden, desto mer klamrar sig människor fast vid dem som trosartiklar. Feminism är till exempel inte i själva verket en strategi som vänsterkvinnor har kokat ihop för att vi själva ska kunna ta all makt och alla pengar från män och göra dem till sexslavar. Det här vet jag för om det vore det så skulle jag nu sitta på en jättelik gyllene tron och inoljade beundrare skulle mata mig med chokladkex. I stället har jag samma meningsutbyten om och om igen med arga herrar som tycks tro att det finns en bestämd mängd privilegier att ta av och att om de själva får mindre så måste det betyda att någon annan får mer.

För några månader sedan träffade jag Mike Buchanan, som är ”mansrättsaktivist” och ledare för det lilla enfrågepartiet Rättvisa för män och pojkar, på ett anonymt kafé i London. Den före detta upphandlaren, som är i 55-årsåldern, släpade på en resväska – han beskrev sig själv som mellan hem och utan fast jobb och flyttade från en kompis soffa till en annans den dagen. Det var bara några år sedan, då han sökte arbete och ”en enorm kvinna” nekade honom ett jobb inom offentlig upphandling, som Buchanan insåg att kvinnor hade för mycket makt.

Något av det första han sa till mig var: ”Jag tycker att män blir kastade på sophögen när man rör sig nerför samhällsstegen.”

”När man rör sig nerför samhällsstegen så är män fullständigt möjliga att avvara. En man med minimilön – vad har han för möjlighet?”

Om vita män nu upptäcker att de befinner sig på drift i en osäker värld är det inte feminismens eller antirasismens fel. Att en ny våg av feministiskt och antirasistiskt kampanjande uppstått och sammanfallit med den moderna ekonomiska trygghetens sammanbrott betyder inte nödvändigtvis att den ena orsakat det andra. Men i stället för att vända sin ilska mot samhället eller mot de system som nekar arbetare oavsett ras/etnicitet och vilket kön de tillskrivs rätten till ett anständigt liv föredrar en del att sparka neråt – mot kvinnor eller minoriteter, för det måste ju vara de som tagit alla bra jobb och trygga boenden.

Detta är den åskådning enligt vilken – trots alla bevis på motsatsen – de styrande desperat vill ge pengar till första bästa som inte är en vit man med medborgarskap och erbjuder invandrare gratis bilar och kvinnor gratis hus för att de vågar risken att föda barn utom äktenskapet – ännu en feministisk sammansvärjning. Det är inte unikt för marginaliserade grupper som hittar belägg för sina konspirationsteorier i kvällspressen. Med absolut säkerhet talade Buchanan om för mig att ”vilken kvinna som helst kan bli gravid på parkeringen utanför någon pub i kväll och veta att hon har sitt boende tryggat för resten av livet”. Jag påminde honom om att så inte är fallet och att det aldrig har varit det, vad Daily Mail än säger. ”Okej”, sa han, ”det är möjligt att jag överdriver.”

Bakom mansrättsaktivisternas hackiga raseri ligger en enkel, mänsklig längtan efter respekt och trygghet. Det räcker nästan för att man ska tycka synd om dem. Sedan kommer de dragande, som Buchanan gjorde, med påståenden som: ”Feminister har ljugit samvetslöst och skamlöst om våldtäktsstatistik.” Buchanan stödjer och skriver för sajten A voice for men, som nyligen kampanjade för att stänga ner en sida vars syfte är att hjälpa studenter vid Occidental College i USA att anmäla våldtäkter och övergrepp utan att behöva frukta för sin egen säkerhet. Han berättade för mig att A voice for men ”har total koll på läget”. Och det var tyvärr droppen som fick min medkänsla att rinna ut.

Att uppfostras till att förvänta sig positiv särbehandling på grund av sin ras/etnicitet eller sin könstillhörighet gör en inte till en dålig människa. Många av mina vänner är verkligen strejta, vita män, och de flesta av dem strävar efter att vara hyggliga människor, och många av dem kämpar varenda dag med hur de ska förhandla sina egna privilegier och hitta maskulinitetsförebilder som de kan leva med i en värld där de upptäcker att de har mindre makt och är mer sårbara än de någonsin väntat sig. Jag spelade upp delar av min intervju med Mike Buchanan för några av dem och såg hur de skruvade på sig.

”Jag var lite som han en gång i världen”, sa en av mina vänner efter att jag hade berättat historien om min intervju med Buchanan. ”Jag växte upp med den där medelklassiga kärnfamiljshistorien. Det låter som om det skulle ha varit ett gott liv. Det känns som att jag blev programmerad för en värld som inte finns längre och att nu måste jag ställa om mig. Det är jag som måste göra det. Och det suger. Det gör ont och man vill vara arg och man vill ha någon att skylla på.” På något sätt landar inte alla i att skylla på onda kvinnor och hugga tag i migranter så fort de ställs inför ett problem.

Många av reaktionärerna i marginalen är övertygade om att de orättvisor de utsätts för är kvinnors och etniska minoriteters fel. De tror att vita mäns sårade känslor ursäktar all hobbyrasism och -sexism, och deras löjliga propaganda som är närvarande i den allmänna debatten gör stor skada. Ändå gör de störst skada för människor i deras egen befolkningsgrupp, som knappt hinner börja prata om sina egna erfarenheter av ras/etnicitet och könstillhörighet innan de stöter på en hög av antika fördomar som polerats med bitterhet mot den digitala tidsåldern och toppats med några utgångna statistiksiffror och banderoller. Så länge de fradgande fördomsfulla fortsätter att dominera diskussionen om vad det innebär att vara man eller att vara vit eller att vara både och så kommer det samtalet att trampa lera och fortfarande vara fastkört i tvivel och dogmer långt efter det att alla andra har börjat gå vidare.

Den nya trångsyntheten må vara inställsam och otillräcklig, men det betyder inte att den är harmlös. Den största list som djävulen rott i land med var att han övertygade världen om att han var en riktigt dum fan. 

Översättning: Hanna Hannes Hård