Att vara tillfreds med en orolig värld – det är inte en rimlig målsättning. Man kan bara nå den genom att ta avstånd från det som omger en. Att vara tillfreds med sig själv i en orolig värld – det är däremot en hedervärd strävan. Den här krönikan riktar sig mot dem som känner att de är på kant med livet. Den vill uppmana er att inte skämmas.
Uppmaningen att skriva den kom från en märkvärdig bok, som precis getts ut på engelska, av en belgisk professor i psykoanalys, Paul Verhaeghe. What about me? The struggle for identity in a market-based society är en sådan där bok som, genom att göra kopplingar mellan till synes skilda företeelser, tillåter plötsliga nya insikter om vad det är som händer med oss och varför.
Verhaeghe hävdar att vi är sociala djur och att våra identiteter formas av de normer och värderingar som vi tar upp från andra människor. Alla samhällen definierar och formar sin egen normalitet – och sin egen abnormitet – i enlighet med de berättelser som är dominerande, och de försöker antingen få människor att gå med på dessa eller utesluta dem om de inte gör det.
Den dominerande politiska berättelsen i dag är den om marknadsfundamentalismen, i Europa vida känd som nyliberalismen. Historien den berättar är att marknaden kan lösa så gott som alla sociala, ekonomiska och politiska problem. Ju mindre staten reglerar och beskattar oss, desto bättre kommer vi att få det. Offentliga tjänster bör privatiseras, de offentliga utgifterna bör skäras ner på och företagen bör befrias från samhällets kontroll. I länder som Storbritannien och USA har den här historien format våra normer och värderingar i ungefär 35 år – sedan Thatcher och Reagan kom till makten. Den lägger snabbt under sig resten av världen.
Verhaeghe påpekar att nyliberalismen stödjer sig på den gamla grekiska idén att vår moral är medfödd (och styrs av ett naturtillstånd som den kallar marknaden) och på den kristna idén att mänskligheten till sin natur är självisk och fylld av habegär. Hellre än att försöka undertrycka dessa egenskaper hyllar nyliberalismen dem: den hävdar att fri konkurrens, som styrs av egenintresse, leder till innovation och ekonomisk tillväxt och ökar välfärden för alla.
I centrum för den här historien står begreppet kompetens. Oinskränkt konkurrens belönar människor som har talang, arbetar hårt och är innovativa. Den raserar hierarkier och skapar en värld av möjligheter och rörlighet.
Verkligheten ser rätt annorlunda ut. Inte ens i början av processen, då marknaderna först avregleras, har vi samma möjligheter. En del människor har kommit en bra bit på banan innan startskottet avfyras. Det var på det sättet de ryska oligarkerna lyckades samla på sig sådana rikedomar då Sovjetunionen splittrades. De var – på det stora hela – inte de mest begåvade, hårdast arbetande eller mest innovativa av människor, men de hade färst skrupler, flest råskinn och de bästa kontakterna – ofta i KGB.
Inte ens då resultaten kommer sig av talang och hårt arbete förblir de så någon längre tid. När den första generationen frigjorda entreprenörer väl har tjänat sina pengar så ersätts den ursprungliga meritokratin av en ny elit, som isolerar sina barn från konkurrensen genom arv och den bästa utbildning som det går att köpa för pengar. Där marknadsfundamentalismen har tillämpats som hårdast – i länder som USA och Storbritannien – har den sociala rörligheten minskat kraftigt.
Om nyliberalismen inte bara vore ett egennyttigt lurendrejeri, vars guruer och tankesmedjor ända från början finansierats av några av världens rikaste människor (de nordamerikanska multimiljonärerna Coors, Olin, Scaife, Pew med flera), skulle dess apostlar ha krävt – som en förutsättning för ett samhälle som grundar sig på kompetens – att ingen skulle påbörja sitt liv med den orättvisa fördel som ärvd förmögenhet eller en utbildning som bestäms av ens ekonomi innebär. Men de trodde aldrig på sin egen lära. Som en följd av detta gav företagandet snabbt vika och slets sönder.
Man bortser från allt detta, och framgång eller misslyckande i marknadsekonomin tillskrivs endast individens egna ansträngningar. De rika är de nya rättfärdiga; de fattiga är de nya avvikarna, som har misslyckats både ekonomiskt och moraliskt och nu klassificeras som samhällsparasiter.
Det var meningen att marknaden skulle befria oss och erbjuda självständighet och frihet. I stället har den levererat splittring och ensamhet.
Arbetslivet har översvämmats av en vansinnig, kafkaartad infrastruktur av bedömningar, kontrollerande, mätande, övervakning och granskningar, centralt styrda och strikt planerade, vilkas syfte är att belöna vinnarna och bestraffa förlorarna. Det förstör självständigheten, företagandet, det innovativa och lojaliteten och alstrar frustration, avund och rädsla. Genom en praktfull paradox har det lett till att den fina gamla sovjettradition som i Ryssland är känd som tufta har återupplivats. Tufta betyder att man förfalskar statistik för att kunna möta den oansvariga maktens diktat.
Samma krafter drabbar dem som inte får jobb. Vid sidan om de andra förödmjukelserna som arbetslöshet innebär måste de nu strida med en helt ny nivå av snokande och kontrollerande. Verhaeghe påpekar att allt detta är grundläggande för den nyliberala modellen, som överallt insisterar på att det ska jämföras, utvärderas och kvantifieras. Plötsligt är vi tekniskt sett fria men maktlösa. Vare sig vi är i arbete eller utan arbete måste vi leva enligt samma regler eller gå under. Alla de stora politiska partierna förordar dem, så vi har inte heller någon politisk makt. I självständighetens och frihetens namn har vi till slut börjat kontrolleras av en malande, ansiktslös byråkrati.
Dessa förskjutningar, skriver Verhaeghe, har åtföljts av en spektakulär ökning av vissa psykiatriska tillstånd: självskada, ätstörningar, depression och personlighetsstörningar.
De vanligaste av personlighetsstörningarna är scenskräck och social fobi: båda dessa speglar en rädsla för andra människor, som uppfattas som både utvärderande och konkurrerande – de enda samvaroroller som marknadsfundamentalismen medger. Depression och ensamhet plågar oss.
Arbetslivets förbarnsligande diktat förstör vår självrespekt. De som hamnar längst ner drabbas av skuld och skam. Självförverkligandets felslut har en fram- och en baksida: samtidigt som vi gratulerar oss själva till framgången lägger vi skulden för vårt misslyckande på oss själva, även om vi inte hade så mycket med det att göra.
Så om du inte passar in, om du känner dig på kant med världen, om din identitet är oroad och luggsliten, om du känner dig vilsen och skamsen – det kan bero på att du har behållit det människovärde som det var tänkt att du skulle ha gjort dig av med. Du är en avvikare. Det ska du vara stolt över.
