Att göra sig lustig över titeln på boken är därför lätt, även om den förstås inte syftar till sin egen potentiella genomslagskraft – utan till de omvälvande verktyg till förändring som avtäcks genom dess rigorösa research. Men skillnaden mellan en tung sakprosabok och rörliga bilder i fråga om att påverka icke-engagerade människor att bry sig om miljön, var naturligtvis något som Naomi Klein var fullt medveten om under arbetet med boken. Sålunda var tanken hela tiden att This Changes Everything skulle resultera i just både en film och en bok. Det berättar paret när jag träffar dem i hemstaden Toronto, en sensommartisdag i september. Filmen har två dagar tidigare haft världspremiär på Toronto International Film Festivals 40:e upplaga, och entusiasmen hos båda är påtaglig – vilket är förståeligt av flera överlappande anledningar.
En av dem är det enorma arbete som båda har lagt ned:
– Sammantaget har allt tagit väldigt lång tid. Det har varit två femåriga parallella projekt som tagit upp all vår aktiva arbetstid. Vi hade inte hade kunnat genomföra dem utan varandra, säger Naomi Klein och tittar varmt mot Avi Lewis.
Det är tydligt att detta Kanadas mest celebra vänsterpar står lika nära varandra politiskt som känslomässigt. Men Lewis förhållningssätt bär på en vibrerande beundran inför Klein som överstiger ömsesidigheten. Han är hennes största fan.
– Naomi blev färdigt med en 500-sidorsbok ett år innan jag blev klar med en dokumentär. Det säger en del om den kreativa processen (skratt). Hon gjorde research och skrev boken, medan jag filmade den. Och ingen annan skulle ha stått ut med hur lång tid det har tagit mig.
Kräver att regeringen avviker från fossila bränslen
En annan anledning till Naomi Kleins synliga upprymdhet denna tisdag är att hon tidigare under dagen presenterat sitt Leap Manifesto (”Klivet-manifestet”), där hon kräver att den kanadensiska regeringen avviker från fossila bränslen och tar mer radikala steg för att forma ett samhälle mer präglat av hållbarhet och rättvisa. En mängd andra kända kanadensare, som Neil Young, skådespelaren Ellen Page och indiebandet Arcade Fire, liksom aboriginska ledare, har skrivit under manifestet, där uppmaningen till politikerna sammanfattas med: ”Ta tillvara möjligheten till, och omfamna det brådskande behovet av transformering.”
Denna uppmaning återspeglas även i This Changes Everything – i både boken och filmen – där budskapet är att de miljömässiga problem som vårt globala ekonomiska system har skapat och som kräver omgående förändring, även bär på potential att förbättra världen på andra sätt, bland annat genom att göra den mer rättvis. Men där boken delvis är en teoretisk djupdykning i kausaliteten mellan storindustrier och klimatförändring, med påvisningar om hur välståndet i västvärlden sker på bekostnad av vår planet – där folk i de fattigaste områdena är de som drabbas hårdast av konsekvenserna – är filmen en betydligt mer känslodriven och intim sak. Vi får där på nära håll träffa dessa människor som drabbas. Författaren Naomi Klein, som är med i filmen både som värd och som berättarröst, har inga problem med att erkänna filmmediets kraft.
– Jag och Avi har även tidigare gjort en dokumentär, The Take från 2004. Den handlar om hur argentinska arbetare tar makten över sina fabriker. Avi känner starkt att film verkligen kan frambringa en känsla av det kollektiva, av människor som gör saker ihop. Så mycket av det som gör att folk upplever hopplöshet inför klimatkrisen är att de känner sig ensamma och isolerade. När vi gjorde The Take så ville vi visa ett exempel på människor som förändrar sina materiella förhållanden från början till slut. Dessa arbetare förlorade sina jobb, ockuperade sina fabriker, blev delägare och återgick till arbetet. Den erfarenheten fick oss att inse att film skildrar rörelser bättre än böcker. Syftet med en bok är att lägga fram argument kontra fakta.
Att filmen inte är någon eftertanke till boken särskiljer den också, menar Naomi Klein.
– Många dokumentärer baserade på sakprosaböcker filmas först efter att boken är släppt. Det innebär att processen man går igenom när man gör research för en bok återskapas för kameran. Men vi ville inte göra en film som bara är en bok med massa bilder och grafik. Dessutom tar det fem år för mig att skriva en bok, vilket inte är något jag vill göra om igen direkt efteråt.
Filmen besöker nio länder på fem kontinenter
I filmen får vi följa med paret när de besöker nio länder på fem kontinenter, för att skildra platser som på olika sätt demonstrerar klimatkrisen, och människor som agerar för att uppnå förändring. Från Powder River Basin, kolutvinningsregionen med stort K på gränsen mellan delstaterna Montana och Wyoming, till den indiska delstaten Andhra Pradesh, där invånare försvarar sina våtmarker från att förstöras av en kolfabrik. Men trots att Naomi Klein ser kapitalismen som boven, menar hon att det finns mekanismer däri som kan vara till hjälp.
– Jag tror absolut att marknader är del av det som kan hjälpa oss att frångå fossila bränslen, om vi nu kommer dit en dag. Men det är något helt annat än att säga att marknader kommer att göra det åt oss. Kapitalismen är ett oerhört uthålligt system. Man skulle kunna uppnå en enorm tillväxt inom förnybara energikällor, som därtill skulle sänka kostnader avsevärt. Men man fortsätter trots det att gräva efter fossila bränslen eftersom det är verksamheten hos de som idag är världens mäktigaste företag. Och dessa företag har därför makten att köpa loss politikers lojalitet och skapa förvrängda incitament. Samtidigt profiterar många andra företag på att städa upp efter katastrofer, vilket jag skrev om i min förra bok. Så bara för att den gröna energin har vinstpotential, innebär inte det att kapitalismen kommer att lösa något åt oss.
Vilken blick på kapitalism bör vi då ha här? Naomi Klein tar upp ett citat från sin bok av klimatforskaren Kevin Anderson, vid brittiska Tyndall Centre for Climate Change Research.
– Han säger att vi måste göra en distinktion mellan att gå långsammare nedför fel väg och att gå rätt väg. Jag är inte för en utplåning av marknader, men de kommer inte att få in oss på rätt väg snabbt nog för att undvika katastrofala klimatförändringar. Det är dock inte som att vi sitter på alla svar med filmen. Vi vill bara få in människor i ett rum där de kan diskutera detta.
Naomi Klein menar detta både bildligt och bokstavligt. Efter världspremiären på Toronto International Film Festival, och efter att filmen förra veckan haft premiär i huvudstäder över hela världen (bland annat på Bio Rio i Stockholm, i regi av svenska Jordens Vänner och kaliforniska 350.org), har filmen släppts för gräsrotsvisningar. Vem som helst, var som helst i världen, kan gå in på filmens hemsida och efterfråga en digital visning i sitt hem, sitt studentboende, lokala museum eller kvartersgård. Tanken är att den typ av organisering som filmen visar ska smitta av sig. Och Avi Lewis tror att chanserna är goda.
– Med filmen påstår vi inte att allt kommer att lösa sig bara man följer någon tiostegsplan, men vi visar att människor faktiskt vill organisera sig, och också gör det i växande grad på det sätt de behöver göra det. Det var därför en halv miljon människor samlades i New York för ett år sedan för tidernas största klimatmarsch, och det är därför som FN:s klimatkonferens i Paris nu i december kommer att göra enormt avtryck. Det är därför som vi ser folk över hela världen som inte vanligtvis är politiskt aktiva stå på frontlinjerna för denna rörelse. För de inser att det finns en känslomässig rikedom i att engagera sig som är väldigt tillfredsställande, och som dessutom är mycket mer spännande än en genomsnittlig bekväm konsumenttillvaro.
Möjligheterna finns i problemen
Naomi Klein hoppas att modellen som filmen presenterar – att möjligheterna finns i problemen – kommer att växa fram allt mer i Europa, som en förlängning av redan existerande proteströrelser.
– Just nu sker det enorma protestströmningar i Europa mot den ekonomiska åtstramning som har drabbat många länder där. Dessa strömningar utgör viktiga alternativ till den ökande vågen av europeisk högerextremism, och klimatkonferensen i Paris i december möjliggör att denna motståndsrörelse kan växa samman med klimatrörelsen. Idag är de väldigt uppdelade, men i själva verket är detta ekonomiska läge intrikat sammanvävt med klimatkrisen. I varje sydeuropeiskt land där det skett åtstramningar – Portugal, Spanien, Italien och Grekland – sker det påtryckningar att borra efter mer olja. Italien har fördubblat sin oljeborrning utomlands.
Även på ett mer övergripande plan tycker Naomi Klein liksom sin man att det finns goda anledningar känna sig hoppfull. Hon tar en nylig förändring hemma i Kanada som exempel.
– I maj lyckades man slänga ut det konservativa parti som i 44 år har styrt provinsen, alltså vår motsvarighet till Texas. Istället valde man en regering till vänster om mitten, ledd av New Democratic Party. Och i England valdes precis vänsterkandidaten Jeremy Corbyn till ledare för Labourpartiet, trots alla dessa ursinniga röster som sa att det varken fick eller skulle hända. Och i USA ligger Bernie Sanders inte särskilt långt efter Hillary Clinton i mätningarna. Han kommer nog inte att vinna, men det hela reflekterar ändå det faktum att hungern efter förändring är betydligt större än vad stora delar av mediesfären tycker utgör en sorts obekväm sanning.
Fröet till dokumentären såddes av Naomi Klein, vilket ger Avi Lewis ännu ett tillfälle att uttrycka tacksamhet inför sin fru, varpå hans blick och ansikte lyser upp.
– Det här projektet är ett resultat av att jag tog mig ur min egen förnekelse. Det var inte en förnekelse av det som sker med miljön, men jag gav inte längre mig själv tillåtelse att läsa om det i tidningen och sedan titta bort. Som med så mycket annat, var Naomi före mig i den här frågan. Hon sa ”Vi måste göra det här, det är nu som allt kommer att smälta ihop”. Jag förstod vad hon menade, och gav mig in i det. Och det har blivit som en slags drog, i och med att det hela tiden intensifieras. Ju mer jag engagerar mig i klimatrörelsen, ju räddare blir jag, men ju mer inspirerad blir jag samtidigt. Och den ena känslan gör att man kan hantera den andra.
Att paret vet mer än de flesta om riskerna för ytterligare katastrofala klimatförändringar, och att dessa i vissa fall är oundvikliga, har inte gjort dem till cyniker. Naomi Klein skrattar.
– Förtvivlade, rädda, deprimerade ja, men cynism har aldrig varit en av våra synder. Och det är underligt, för vi har båda arbetat väldigt mycket som journalister, och journalistik är ett yrkesområde där cynism frodas. I synnerhet nyhetsjournalistik. Det är oklart för mig om det är för att cyniker dras till det yrket, eller om yrket föder fram cyniker. Vi har hur som helst insett att det bästa botemedlet är att försäkra oss om att vi har många vänner som inte är journalister.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
