Kapitulation inför konsumtionssamhället

Fler och fler människor går under i julklappshetsen, jag är inte ett dugg förvånad. Julen är kommersialismens och de rovgiriga företagens högtid. De vilseleder oss. Hur? De allra flesta människor strävar efter lycka, men är lycka egentligen detsamma som att handla, att äga fina prylar? Vi i väst lever förhållandevis rikt och modernt, men vad blir den logiska följden av ett överflödssamhälle? Jo, eftersom de mänskliga primitiva behoven redan är tillfredsställda, behövs det mer konstlade saker – konsumtion – som lyckobringare, för att stilla vårt eviga sökande. Vi dårar springer runt och flåsar i köpcentra, letar efter ingenting särskilt att köpa till vår familj. Vi tror att det bästa sättet man visar uppskattning mot sina nära och kära är genom att ge och ta emot inköpta varor, så mycket materiella ting som möjligt. Så sorgligt, vi vet alltså inte bättre.
Som resultat av den förda politiken har det kommit att bli ett än mer alienerat samhälle än förut, ett samhälle där allt fler människor känner starka känslor av främlingskap och desillusion. Detta hör i hög grad ihop med det som blir konsekvensen av sådan politik, att en liten klick i vårt kära land lever i girighet, själviskhet och frosseri, medan det för de allra flesta är det en mycket osäker och otrygg tid, exempelvis för den kvarts miljon barn som lever i fattigdom i Sverige idag.
Jag mår illa. Våra liv har reducerats till enbart överlevande, till att passivt se på kapitalet och varurelationernas självbespegling. Vi säljer vår arbetskraft, förkväver vår skapande förmåga i det tvångsmässiga lönearbetet, producerar meningslösa konsumtionsvaror att fylla ut den manipulerade fritiden med. Och överallt finns ställföreträdande liv att konsumera: Politikerns. Filmstjärnan. Popidolens. Kungafamiljens. Ett rikt sortiment roller att konsumera i varornas skådespel.
Har konsumtionssamhället helt tagit över?

Johan Frick