Jag har länge hatat bokvagnar. Ni vet de där som lärare drar runt med i skolkorridorer. För mig har de blivit en symbol för en vuxenhet som inte ser, eller som väljer att inte se. Jag ska berätta varför.

Jag var 14 år och lite kär i en kille i skolan. När han och ett gäng andra killar under rasten tryckte ner mig mot trappan utanför parallellklassens hemklassrum och pressade ner sina pojkfingrar innanför mina underkläder låtsades jag därför som att jag tyckte att det var ok. Eller, kanske inte ok, det hade kunnat uppfattas som slampigt, men jag ville för allt i världen inte verka humorlös och skrikig. Så jag lät min kropp streta emot alldeles lagom mycket. Sa inte ens nej på allvar när incidenten upprepades under rasterna.

Och så till bokvagnen. Den kördes förbi. Flera gånger. Ibland sa den vuxne som körde den att vi skulle maka på oss. För läraren ville in i lektionssalen. Vi låg alltså i vägen.

När nyheterna om sexövergreppen i Köln och i Kungsträdgården spreds över landet fanns det de som blev chockade. Och så fanns det vi andra som visserligen insåg det fasansfulla i det inträffade, men som inte kände någon större förvåning.

Som Hanna Fahl så träffsäkert formulerade det i Dagens Nyheter: ”Vet män att många kvinnors första reaktion på övergreppen i Köln inte är förvåning utan igenkänning?”

Erfarenheter av sexuella trakasserier och sexövergrepp sammanlänkar oss kvinnor. När vi pratar om dem tillsammans kan de, lite paradoxalt kanske, ge oss kraft och styrka. Fråga en tjejjour nära dig och de kan berätta! Men ofta krävs det år av vuxenhet och trygga sammanhang och kanske också peppande feministiska ryggdunkar för att lösa upp de proppar av skam som hindrar att vi börjar dela med oss av våra erfarenheter. I mitt fall var det först som vuxen feminist jag insåg att jag faktiskt var med om övergrepp där utanför lektionssalen inför allas blickar.

I dag väljer vi att publicera ett urval av de berättelser från läsare som strömmat in till redaktionen de senaste dagarna. Vi gör det för att visa att vi är många. Vi gör det för att vi vill fördela skulden rättvist, för att visa att förövarna är många, och bär namn som klingar både ursvenskt och nysvenskt. Vi gör det för att vill hålla den viktiga diskussionen om sexuella övergrepp vid liv. Vi gör det också för att visa att det finns vittnen till det som sker. Vuxna som vet vad som pågår, men som väljer att köra sin bokvagn förbi.

Om dessa vuxna hade visat lika stor indignation vid varje fall av sexövergrepp mot flicka som den vi sett exempel på efter övergreppen i Köln och Kungsträdgården hade övergreppen kunnat utrotas.