Varför så rädda för separatism?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Menar du att det är underläget som gör att det är okej, så om Ann skulle skapa en separatistisk organisation som heter Ku Klux Klan bara för vita. Är det då fel för att det är någon form av överläge? säger Olle Palmlöf.

– Jo men också för att de vill lyncha svarta människor, svarar Araia Ghirmai Sebhatu.

– Och ni vill inte lyncha vita människor? replikerar Olle Palmlöf.

Kritiken efter programmet har varit hård och krav har lyfts på programledarens avgång. ”Historielöst”, ”osmakligt” och ”normalisering av rasism” är några av de omdömen som fällts. Araia Ghirmai Sebhatu själv var förvånad över att han inte bara blev attackerad från motdebattören – utan också från programledaren.

– Det blev symptomatiskt för debatten i samhället och ett bra exempel varför vi behöver separatistiska rum. Jag stod och sa att vi behöver de här rummen för när majoritetssamhället lägger sig i så kollapsar samtalet och det var precis det som hände, säger han till Dagens ETC.

Väcker ramaskri

Separatism – där grupper som upplever sig vara diskriminerade träffas för att kunna dela gemensamma erfarenheter och samla kraft – är ett hett ämne i debatten just nu.

SSU Stockholm ordnade nyligen en diskussionskväll om islamofobi där bara rasifierade var välkomna och bemöttes med häftig kritik. ”Det här är inget annat är rasism”, rasade Rebecca Weidmo Uvell på SVT Opinion och fick medhåll från andra borgerliga opinionsbildare.

Ett gäng unga tjejer som startat det separatistiska Instagram-kontot Makthavarna har lyckats provocera både till höger och vänster för att ”inte välkomna vita”.

För några veckor sedan skapade nyheten om att en muslimsk friskola som delar upp tjejer och killar på idrotten ramaskri.

Men separatism som strategi för organisering av är knappast något nytt påfund. Tvärtom är det något som rättighetsrörelser använt sig av i alla tider – ofta med framgångsrikt resultat.

Att det väcker ilska hos många vet Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, som varit kvinnoseparatistiska under över 30 års tid och stundtals fått hatstormar mot sig för det.

– Vi har alltid blivit ifrågasatta. Män känner sig utpekade och upplever att vi pekar ut alla män som skyldiga. Även kvinnor kan bli provocerade. ”Min man är inte sån!”.  Men vi försöker lyfta att det handlar om en struktur, säger Beatrice Unander-Scharin, vice ordförande i Roks.

Organisationens kvinnojourer runt om i landet utgör en fristad från våldsamma män dit kvinnor kan komma och få skydd. Beatrice Unander-Scharin förklarar att hon inte anser att separatismen fyller något mål i sig utan att det är en nödvändig strategi utifrån hur samhället ser ut.

– Det ger oss ett eget rum där vi kan existera utan män som förtrycker oss. Genom att stötta sig själv och varandra kan vi sedan klara av livet utanför.

Kritikerna till separatism i dagens debatt menar att det polariserar samhället och förstärker ett ”vi och dem”. Men den beskrivningen ger Beatrice Unander-Scharin inte mycket för.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Den uppdelningen finns ju redan sen innan. Det är därför behovet av separatism uppstår, säger hon.

Roks har också fått kritik för att sitta fast i de två könskategorierna kvinnor och män. Alla har inte velat välkomna icke-binära personer eller transkvinnor in i den feministiska kampen.

– Det har funnits farhågor om att vi skulle tappa vår separatism om vi öppnar upp för kvinnor som föddes som män. Men med mer kunskap, ett arbete som framför allt tjejjourerna har varit drivande i, har vi blivit mer tydliga med att vi inkluderar även transkvinnor, säger Beatrice Unanders-Scharin.

Funnits i över tio år

Ett annat separatistiskt rum som funnits i över tio år och som fortfarande växer är RFSL:s verksamhet Egalia, ett fritidshäng för hbtq-ungdomar mellan 13 och 19 år i Stockholm. Behovet av en fristad för de ungdomar som inte passar in i heteronormen är stort berättar projektledaren Jenny Eiseb Söderstrand.

– Här behöver man inte ”komma ut”, känna sig annorlunda eller jämt och ständigt vara en kunskapskälla eller ambassadör för hbtq-frågor, säger hon.

Orsakerna till att Egalia behövs hittas lätt i statistiken. Unga homosexuella, bisexuella och transpersoner är mer utsatta för psykisk ohälsa, våldsbrott och begår självmord i högre utsträckning än ungdomar generellt. Då är det skönt att få tillgång till ett eget rum att andas ut i.

Verksamheten har ibland bemötts med skepsis. När Jenny Eiseb Söderstrand är ute och föreläser får hon ofta frågan varför alla inte är välkomna. Samtidigt är kritiken ingenting jämfört med hur icke-vita antirasister bemöts i debatten just nu, säger Jenny Eiseb Söderstrand.

– Om det här hade varit ett rum för svarta hbtq-ungdomar så hade det bemötts betydligt hårdare tror jag. Det handlar om rasismen i vårt samhälle just nu, säger hon.

– Vita människor är så vana vid att få tillträde till alla rum. Det blir provocerande när de helt plötsligt inte får det. Vi har en väldigt färgblind historia i Sverige där vi fortfarande inte har erkänt vårt koloniala arv. Vi tänker att när ordet ras försvann så försvann rasismen. Den vita antirasistiska rörelsen har fortfarande inte rannsakat sig själv, säger Jenny Eiseb Söderstrand.

Araia Ghirmai Sebhatu, från fikagruppen Black Coffee, menar att det är först nu när icke-vita börjar organisera sig i egna forum som det blir kraftfulla reaktioner. Han tror att det är svårt för många att förstå varför ”separatistiska” rum skulle vara nödvändiga i Sverige och varför vissa nekas tillträde.

– Som vit har man inte erfarenheten av att inte få tillträde. Eller exempelvis den kroppsliga rädslan av att människor vill döda en på grund av ens hudfärg. Man förstår det inte, säger han.

Diana Mulinari, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet, ser positivt på att separatismen anammas av nya politiska aktörer i Sverige.

– Vi ser nya politiska subjekt träda fram som sätter ras och sexualitet i fokus. De skapar antirasistiska plattformar för personer som har egna erfarenheter av rasism. Den vita arbetarrörelsen och feminismen som identifierar sig med det nationella projektet reagerar eftersom de inte är vana vid detta, säger hon.

Men kritiken från vänster – att detta skulle skymma klassfrågan – är djupt felaktig menar Diana Mulinari.

– Det mest ohederliga som sägs från den traditionella vänstern i dag är att den så kallade identitetspolitiken bara handlar om symbolfrågor. Rasism och klass är invävda i varandra och det är sorgligt att vänstern inte ser att kampen mot kapitalismen också tar andra former i dag, säger hon och understryker att diskussionen om rasism i högsta grad handlar om ekonomi, billig arbetskraft och arbetslöshet.

Kritisk till begreppet

Diana Mulinari är kritisk till begreppet separatism eftersom det lätt utmålar den som ”separerar sig” som den onda. Istället vill hon prata om autonom organisering.

– Autonoma antirasistiska grupper har slutat att bekräfta den vita blicken. Det provocerar. Det är lätt att vara solidarisk med någon som säger ”vi vill vara som er”. Men dessa grupper vill inte enbart inkluderas. De vill inte vara som de feminister som har vithet som norm.

Paradoxalt nog, säger hon, är många av kritikerna just feminister som tidigare varit starkt engagerade i kvinnorörelsen och som aldrig skulle acceptera att män talade för dem.

– Nu ifrågasätter de starkt när andra grupper kräver samma självständighet. Vi ser en slags minnesförlust vad gäller till exempel hur kvinnorörelser har organiserat sig historiskt.