Av dem som doktorerade 1991 var till exempel åtta procent av männen professorer tolv år senare, medan bara fyra procent av kvinnorna var det, enligt Vetenskapsrådet.
När det gäller akademiska tjänster av lägre grad ser det annorlunda ut – ungefär lika många kvinnor som män har anställning som forskarassistent eller biträdande lektor inom sex år efter examen. För kvinnorna tar det dock längre tid att få anställning.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Flera studier bekräftar att det ser ut så här – kvinnor har svårare att göra akademisk karriär.
– Väldigt många forskningsstudier pekar på det. Att så få av professorerna är kvinnor är ingen slump. Akademin är som den sista bastionen, den som verkar vara svårast att förändra, säger forskaren Stina Powell på Statens lantbruksuniversitet.
Lönekartläggning räcker inte
Hon har just skrivit en doktorsavhandling som bland annat visar hur metoder för tillsättning av tjänster och befordringar inom universitet och högskolor inte uppfyller sitt syfte – att göra akademin mer jämställd – utan att det kan vara tvärtom.
För tjänstetillsättning ska meritokrati gälla. Det innebär att objektiva och mätbara meriter ska avgöra vem som får en tjänst eller vem som befordras. Tron att det också fungerar så motverkar utvecklingen mot en mer jämställd akademi.
– Meritokratin fungerar inte. En bedömning är sällan objektiv. Men när man så hårt tror att den är det, då kan ojämställdheten fortgå. Samtidigt är man i högskolevärlden medveten om att det inte är jämställt, men menar då att problemet ligger någon annanstans, säger Stina Powell.
Den inställningen är en orsak till att jämställdhetsarbetet ofta består av isolerade projekt. Det kan handla om lönekartläggningar eller statistik över de anställdas kön. Inget oviktigt, men det tenderar att dölja de verkliga problemen, menar Stina Powell.
– Mest skrämmande är kanske inställningen att problemet ligger hos kvinnorna. Att det är de som har för låga ambitioner, som inte tror på sig själva, som behöver förändras. Grundproblemet är ju något som är svårare att ta på. Det är inte ett individproblem utan ett strukturellt problem.
Samma strukturer gör att kvinnors arbete också värderas annorlunda än mäns.
Att det är så visar bland annat en ny internationell studie från Harvard – när kvinnliga ekonomiforskare publicerar sig tillsammans med män är det männen som får uppskattningen. För dem är publiceringen en väg framåt i karriären, medan den inte är det för kvinnorna.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Lena Wängnerud, genusforskare och professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, hade gärna sett en liknande studie i Sverige. För att göra akademisk karriär är det i princip ett måste att man har publicerat ett flertal vetenskapliga artiklar, och att dessa sedan blir citerade av andra.
Ska akademin bli mer jämställd menar hon att nätverkens roll för karriären måste undersökas.
– De nätverk du ingår i är avgörande. Mycket tyder på att kvinnor inte ingår i nätverk på samma sätt som män. De yngre männen plockas oftare upp av seniora forskare, som själva är män. Det leder till fler sampublikationer, men också till att de har ett annat stöd runt sig, säger Lena Wängnerud.
”Ett demokratiskt problem”
Även när det gäller vem som får forskningspengar visar många undersökningar att kvinnor är underrepresenterade.
Av Vetenskapsrådets forskningsanslag mellan 2009 och 2013 gick till exempel 70 procent av pengarna till män. Deras pengar går också till största del till ämnesområden där det finns fler män än kvinnor som forskar.
Både Lena Wängnerud och Stina Powell menar att de ojämställda strukturerna genomsyrar hela akademin – och att det får stora konsekvenser.
– Om det är en homogen grupp i samhället som bestämmer vilka frågor som är viktiga att ställa och vilka som får ställa dem och göra analyserna, och det dessutom är denna grupp som får största delen av de enorma ekonomiska resurser som finns inom forskningen, då går vi miste om massor av intressanta erfarenheter, frågeställningar och svar. Det är ett demokratiskt problem, säger Stina Powell.
Läs även: "Hade jag varit man hade jag varit professor nu"