Undersköterskan: "Ibland känner man sig som en slav"

Eva, som egentligen heter något annat, har slutat le med öppen mun. Då syns gluggarna som den ärftliga tandköttssjukdomen skapat. En brygga för tiotusentals kronor är inte att tänka på. När hyran, räkningarna och medicinkostnaderna är betalda har hon cirka 3 000 kronor att leva på från sin 85 procentiga tjänst inom äldrevården. 

– Det känns fruktansvärt, när jag skrattar sätter jag alltid handen framför munnen. Jag ser ut som fan i munnen. 

Efter 35 år i branschen har hennes lön bara höjts med några få tusenlappar. Lönesamtalen ”är som att stånga huvudet mot en cementvägg”. Eva berättar att den nuvarande chefen flyttat kollegor som protestera till andra avdelningar. Fackklubben är inkopplad, men har svårt att sticka hål på ledningens argument om att man måste anpassa sig till Tranås kommuns ekonomiska situation. Själv är Eva säker på att kommunen kan spara in på annat för att satsa mer på personalen. Hon vill helst se en grundlön på 24- 25 000 kronor.

– Arbetsgivaren värdesätter inte vårt arbete, man blir väldigt effektivt tystad. 

– Ibland känner man sig som en slav. 

Korv och makaroner till lunch, korv och makaroner till middag. Eva är så less på pasta att hon skulle vilja kasta ut kastrullen genom fönstret. Vardagen är en ständig jakt på extrapriser och noggrant budgeterande. 

– Klarar jag den här månaden? Jag har det konstant i tankarna och det är så psykiskt påfrestande att det inte är klokt. 

Än värre var det när hon som ensamstående skulle få ekonomin att gå ihop med fem, numer utflugna, barn. 

– En del födelsedagar hade jag inte råd att köpa presenter. Det är inte roligt som mamma att sitta där och veta att jag inte kan ge dem något, för då kan jag inte garantera att vi klarar oss till nästa månad. Det är fruktansvärt att man ska behöva ha det så här i Sverige. 

Ett annat problem utöver lönen är att de är underbemannade på enheten och när som helst kan bli inbeordrade. Stressen har lett till långtidssjukskrivningar i arbetsgruppen och påverkar mötet med de äldre. Eva har funderat på att byta bransch, men är kluven då hon samtidigt trivs väldigt bra.

– Jag älskar mina gamla, som jag kallar dem. De ger mig så otroligt mycket. 

Sin egen ålderdom är inget hon vill tänka på. Knappt 7 000 kronor, hur klarar man sig på det? 

– Blir inte pensionen bättre får jag väl bo i ett tält i skogen. Jag skulle behöva höja min lön rejält för att få ett drägligt pensionärsliv. 

Eva vill ha upp både lön och status för undersköterskorna. Det går inte ihop med debatten om fler låglönejobb. 

– På ett sätt kan det vara bra, men jag tror inte att det gynnar oss som redan jobbar. Det skulle leda till att vi kommer att stampa på samma ställe och inte får våra löner höjda. 

– Det jag verkligen önskar är att några från regeringen kommer ner på gräsrotsnivå och jobbar. Det finns en del som inte vet vad de -pratar om, det gör mig förbannad.

Läs alla delar i serien:

Har vi råd med mer otrygghet?

Servitören: ”En ständig jakt på timmar"

Butiksbiträdet: ”De håller oss otrygga”

Hjälporganisationen: ”Behovet ökar”

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.