Det är dagen efter releasefesten av boken Partiledaren som klev in i kylan och en leende författare släntrar in i förlaget Leopards lokaler på Södermalm i Stockholm. Han bär en kavaj från det danska märket Sand, över axeln hänger en ryggsäck med Byggnads logotyp, i handen en kycklingsallad i en genomskinlig plastlåda.

– Inte någon svensk fackbok har fått lika mycket uppmärksamhet de senaste åren, säger Daniel Suhonen stolt.

I princip varje svensk redaktion har rapporterat om boken och det krävdes en ubåtsjakt i Stockholms skärgård för att Sverige skulle sluta prata om Juholt. Ironiskt nog är nationalistiska strömningar och vapenskrammel precis det som krävs för att Suhonens poäng ska träda fram.

Hopp för de hopplösa

Vi börjar den 26 mars 2011. Håkan Juholt håller sitt installationstal i Stockholm Waterfronts flotta lokaler. Från ingenstans har han klivit upp på scenen inför 2 000 hoppfulla socialdemokrater, fackförbund och journalister. Han talar om social demokrati och lyckas plötsligt ingjutna hopp i ett hopplöst parti.

– Han stod för återgång till traditionell socialdemokrati. Han talade om att vi är medborgare i ett samhälle, inte kund på en marknad. En slags folkhemsversion av Obama. Det väckte en stor entusiasm som sedan krossades under de följande elva månaderna. Det är det som är det stora brottet i den här historien. Här stoppades möjligheten till att vitalisera ett parti som håller på att dö, säger Daniel Suhonen.

I boken använder han Juholtaffären för att visa hur högerfalangen tagit makten i partiet. Hur de centrala spelarna har en fot i arbetarrörelsen och den andra inne bland kapitalets pr-byråer. Några av dem är på hemligt uppdrag av näringslivet och driver högerpolitik under falsk flagg. Detta är också precis vad som har hänt bara den senaste veckan.

Tisdagen 21 oktober 2014 publicerar Dagens industri artikeln ”S-toppar öppnar för Natoanslutning”. I texten presenteras Jan Nygren som före detta socialdemokratiskt statsråd men ingenstans nämns hans bakgrund som vice vd för krigsmaterieltillverkaren Saab. I samma artikel talar S-kommunalrådet Niklas Nordström varmt om upprustning av försvaret. Inte ord nämns om hans förra jobb på pr-firman Prime som har Saab som kund. Det ligger i linje med den så kallade Primeskandalen då Niklas Nordström i hemlighet fick betalt av Svenskt näringsliv för att styra partiet åt höger i eftervalsdebatten 2010. Och igen, förra veckan, när Nordström offentligt protesterade mot nedläggningen av Bromma flygplats glömde han att berätta om ordförandeskapet i intresseföreningen Svenskt Flyg (där Saab är medlem).

– Jag har uttalat mig som kommunalråd i Luleå och som socialdemokrat. Det är många politiker som har olika roller och man uttalar sig i den roll som man uttalar sig i, säger Niklas Nordström till Dagens Arena.

”Sammansmältning av eliter”

Det är just hoppandet mellan olika roller som är Suhonens huvudkritik. Niklas Nordström personifierar problemet och tillhör den högerfalang som Suhonen menar har kapat socialdemokratin och som medverkade till att Håkan Juholt sköts ner.

– Det handlar om en sammansmältning av eliter. Kvar står en enorm folkrörelse som tynar bort och dör. Den här Schlingmanska kulturen är ett demokratiproblem. Det är högerfalangen inom socialdemokratin, Niklas Nordström personifierad och hans kompisar. De har en högerposition, precis som jag har en vänsterposition. Jag moraliserar inte över att folk har olika åsikter men de får stöd från kapitalintressen.

Suhonen drar det ännu längre och lägger fram en teori om att Carema underblåste Juholtaffären för att ta bort fokus från den negativa rapportering som vårdjätten tampades med.

Det låter lite konspiratoriskt?

– Caremaskandalen och Juholtskandalen händer, jag tror inte att de direkt har med varandra att göra. Men i slutet av september 2011 vet det vårdindustriella komplexet, där Carema ingår, att det håller på att gå åt helvete. Samtidigt eldar Juholt på om vinsterna i välfärden. Alla som driver på Juholtskandalen före, under och efter jobbar åt vårdkapitalet. Det är Prime som sköter Caremas och Almegas krishantering. Men jag hävdar inte att Carema sätter Juholts hyresuppgifter i händerna på pressen. Det gjorde antagligen enskilda personer på Socialdemokraternas kansli.

Juholt går till motattack

S-toppen Stefan Stern var anställd som partistrateg under Mona Sahlin och tillhör högerfalangen, när Juholt tog över fick han sparken. I boken hänvisar Suhonen till två av varandra oberoende källor som pekar ut Stefan Stern som tipsare till Aftonbladet om oegentligheterna kring Juholts hyresbidrag, skandalen som skulle bli början på drevet som slutar med S-ledarens avgång i köpcentrumet Flanaden i hemstaden Oskarshamn den 21 januari 2011. Stefan Stern gick vidare till jobbet som informationschef på det Wallenbergägda kapitalbolaget Investor AB. Det är här som hela Juholtaffären går från mörk till nattsvart. Håkan Juholts fall berodde delvis på egna misstag men när han svajade fanns där ingen att hålla sig i. Han stod helt ensam och mattan som försvann under hans fötter drogs undan av hans egna partikamrater och tjänstemän, menar Suhonen. Stefan Löfven framställs av Suhonen som en av få i toppen som stod upp för Juholt.

Är du inte för snäll mot Löfven?

– Jag tror inte Löfven är en vänstersosse, han har kopplingar till kärnkraftslobbyn. Men hade han varit intrigör, hade jag skrivit det.

Du beskriver maktspel mellan individer. Men problemet är väl den ideologiska vilsenhet som partiet drabbats av. Varför inte gå till strid mot tankarna och idéerna istället för Stefan Stern?

– Jag tycker att det är lite töntigt hur du ställer frågan ...

Går det inte att övertyga Stefan Stern?

– Jag tror inte det. Men ska jag behöva höra detta? Som har startat socialistiskt forum, drivit Tvärdrag och Tiden, skrivit Juholts tal. Det är helt patetiskt. Jag ägnar mig nästan enbart åt ideologisk debatt. Men idéerna framförs av personer. Juholtaffären visar tydligt att personer har inflytande. Vårdkapitalet vill tjäna pengar, står det politiker i vägen då kommer man försöka påverka eller stoppa dem. För vissa räcker det med en bjudlunch, andra kan man påverka genom att stödja olika grupperingar i olika partier.

Men ingen av de som pekas ut som ansvariga i boken har erkänt sin inblandning. Den nya ledningen verkar mest vara intresserade av att tysta ner historien. Huvudena är begravda djupt i sanden. Istället har diskussionerna kretsat kring Daniel Suhonens person. Han har framställt sig själv som Juholts grå, eller snarare röde, eminens. En inflytelserik rådgivare smygandes i kulisserna. I boken är det sällan fel på Suhonens råd, det är Juholt som strular till det. Han skriver nedvärderande om Juholts övervikt: ”plötsligt blev fettet brutalt synligt. Det liksom svällde ut i rutan.” Även Juholts image som kulturellt bevandrad ifrågasätts. Enligt Suhonen har han skrivit passager i Juholts hyllade Les Misérables-artikel (Sydsvenskan 26 september 2011) och ”delar av den” personliga brevdialogen med författaren Jerker Virdborg (DN 12 december 2011). Sammantaget befästs ännu en gång bilden av Juholt som en obildad lantis som klivit in i en allt för stor kostym.

I boken tar du tillbaka Juholts kulturella kapital, hur resonerade du?

– Hur många tecken av Anders Borgs debattartiklar skriver han själv? Jag kastades in i det här. Det var inte meningen att jag skulle hjälpa Juholt så mycket. Det berodde på att andra inte gjorde det de skulle. Jag är en arbetarklasskille, det värsta man kan göra är förstora sin egen insats. Blåsa upp sig själv.

Kan det ändå inte vara så att Suhonen överdriver sitt eget inflytande? Efter bokens publicering drogs det igång ett nytt minidrev men denna gång höll Juholt tyst. Men Dagens ETC lyckades ställa några frågor till Juholt:

– Suhonen var inte min talskrivare. Det var flera medarbetare som lämnade underlag till mig. Men i ovanligt stor utsträckning utformade jag mina tal och artiklar själv. Jag är en skrivande människa och medlem i Journalistförbundet sedan 1980. Brevväxlingen med Virdborg var som en terapi för mig under hösten 2011. Jag skrev många timmar under resor i Säpo-bilen, skriver Håkan Juholt till Dagens ETC.

Upplever du att Suhonen överdriver sin roll?

– Jag anser att boken så långt som jag nu har läst är smärtsam, men också viktig att läsa. Suhonen har ett stort driv. Men det var aldrig hans tal eller artiklar. Jag styrde, bestämde innehåll och riktning, skriver Håkan Juholt i ett mejl.

”Håkan är komplex”

Daniel Suhonen förstår att det är smärtsamt för Juholt att läsa boken ”som alla läkeprocesser”.

– Jag har varit i kontakt med andra som gråter när de läser. De känner för Håkan, och partiet. Håkan är så komplex som jag skildrar honom, kanske mer komplex än hur skildrar honom, ingen människa kan sammanfattas på några tecken, säger Daniel Suhonen.

I boken läser jag in en olycklig kärlek som du har till partiet, att socialdemokratin är en gigantisk koloss som är något annat än den du vill att den ska vara?

– För det första tycker inte jag att kärleken är obesvarad. Sedan 20-årsåldern har jag varit heltidsavlönad av arbetarrörelsen för att jobba med ideologi. Jag håller hundra föredrag om året, skriver böcker, tidningsartiklar. Socialdemokratin är oerhört svag idag men vi påverkar ändå. Vi satte vinsterna i välfärden på kartan. Det finns rader i regeringsdeklarationen som kommer från min penna eftersom jag varit med och formulerat skrivelserna om vinstfrågan.

Men nu, när boken är ute, kommer din position i rörelsen att förändras?

– Det får framtiden utvisa. Jag lever inte mitt liv för att bli populär på sossarnas kansli. Det skulle vara ett väldigt tråkigt liv, ungefär som deras.

Dagens ETC har sökt Stefan Stern och Niklas Nordström för en kommentar.