"Fascism är ett skällsord – men är korrekt för SD"
Vad varje människa bör känna till om invandring, flyktingar och rasisternas lögner
Sverigedemokraternas väljarstöd växer. Vid riksdagsvalet 2014 erhöll partiet knappa 13 procent av rösterna och i senaste Sifo (juni 2015) ligger SD på dryga 15 procent. Trenden uppåt är påtaglig och allt oftare ställs frågan hur stort partiet kan bli. SD:s svar är tydligt. ”Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna”, enligt riksdagsledamoten Pavel Gamov. Enpartisystemet ska dock inte införas via statskupp eller liknande, utan parlamentariskt.
Enligt SD pågår en självklar process, där alla andra partier långsamt tynar bort och småningom hamnar under fyraprocentsspärren. Sedan återstår SD som enda svenska parti och den ”nationella pånyttfödelsen” kan starta på allvar.
Har inträffat tidigare
Innan denna planläggning för enpartistat avfärdas som fria fantasier bör vi påminna oss om att samma process faktiskt inträffat tidigare, i västerländska liberala demokratier. Exempelvis när Italien 1922 till 1925 omvandlades till enpartistat under Mussolini. Efter att socialismen besegrats av fascisterna avskaffade liberalismen sig själv. Ingen statskupp ägde rum och under 1930-talet existerade i princip ingen opposition mot PNF (Partito Nazionale Fascista).
Men för SD återstår ännu det stora steget, som visat sig svårast för partier av denna typ: att ta sig vidare uppåt från ett väljarstöd på cirka 15 procent. Där verkar det finnas ett glastak.
SD:s väljare och politiker är enbart sällan ideologiskt skolade fascister. Generellt är de dock rasister. ”Det som är utmärkande för SD-väljarna är deras extremt intoleranta och främlingsfientliga attityder”, visade resultatet av en vetenskaplig studie av SD-väljarna som genomförts vid Linköpings universitet.
Svenskar ska bli rasister
Vägen framåt för SD förblir därmed att normalisera rasism, så att denna politiska ideologi inte framstår som frånstötande för tidigare icke-rasistiska väljargrupper. Fler svenskar ska helt enkelt bli rasister. Rasism ska normaliseras och inte längre tolkas som vad det är (rasism). Inget konstigt i detta, egentligen. All politik kan under de rätta förutsättningarna vara framgångsrik, så även rasism. Flera nutida europeiska exempel visar på detta, inte minst det nyligen avslutade danska valet där rasistiska Dansk Folkeparti nådde enorma framgångar, efter att även exempelvis de danska socialdemokraterna legitimerat rasismen genom att manifestera densamma själva. Mycket tyder på att SD lyckas mycket väl med sin politiska agitation och att allt fler svenskar låter sig påverkas av rasismens politiska idéer. Konstigt vore dessutom annars, med tanke på att politiken företräds av Sveriges tredje största riksdagsparti.
”Enda oppositionen”
Men SD skiljer sig markant från de flesta andra euroepiska rasistpartier, i och med att SD inte kan betraktas som högerpopulister. Högerpopulistiska partier grundades av skattekverulanter som ville sänka skatterna till ett minimum, avskaffa välfärd och definierade sig tydligt som höger. SD föraktar höger-vänster-skalan, tolkar samtliga andra partier som ”Sverigehatare” inom ”sjuklövern” och kallar sig själva för ”Sveriges enda oppositionsparti”.
SD är inget Ny demokrati, det vill säga inget lattjo-lajban-parti med ”drag under galoscherna” och flåshurtigt flinande partiledare som under glada sånger staplar ölbackar på scenen. Rasismen är gemensam, men SD har ett helt annat ideologiskt djup. SD vill förändra Sverige i grunden, inte bli förlöjligad ”junior partner” i en högerregering, som exempelvis populistiska norska Fremskrittspartiet.
Intresse för kulturpolitik
Hittills har SD kommunicerat sin omdaning av Sverige via hårdför fascistisk diskurs. Exempelvis:
* Det är omöjligt att vara jude och svensk samtidigt (DN 14 dec 2014).
* Även infödda svenskar måste ”assimileras” in i det kommande SD-Sverige (Dagens samhälle 20 feb 2013).
* Fria val och pressfrihet är enbart ”liberalmarxism” (Erik Almqvist, Twitter 13 sep 2014).
Mindre uppmärksammat har varit partiets enorma intresse för kulturpolitik. Jag förutspår att vid ett eventuellt framtida politiskt samarbete kommer SD att begära kulturministerposten. Vissa partier ser denna ministerstol som perifer, men SD tolkar den som central.
De svenska ”kulturradikalernas strypgrepp om vår nation måste brytas upp”, anser Jimmie Åkesson. Konstverk som inte passar in i nationen är ”andlig lort” som passar ”alldeles förträffligt på närmaste soptipp”, skriver SD-bloggaren Tommy Hansson. En misshaglig konstnär har hotats med fängelse (det vill säga inrättandet av särskilda koncentrationsläger för oliktänkande intellektuella). Ur utrensningen av hatade kulturarbetare (SD-aktivister kallar dessa för ”psykiskt sjuka” som bör spärras in på mentalsjukhus alternativt ”barmhärtighetsmördas med nackskott”) ska den Sverigedemokratiska omdaningen av svensk kultur in i en gyllene ultranationalistisk framtid, med det nutida Ungern som förebild, bli verklighet.
Kvinnorna ska ge SD makten
Vad är då slutligen SD:s strategi för att växa bortom de 15 procentens förbannelse? Svaret är lika kort som självklart: kvinnliga väljare. Detta är en historisk lektion partiet lärt sig av Adolf Hitler, som 1930 satt i samma fälla. Nazistiska NSDAP erhöll vid tyska valet 1930 ett väljarstöd på 15,7 procent. Det vill säga nästan exakt samma stöd som SD år 2015. Därefter inledde Hitler en stor offensiv för att nå bortom denna skara, som till stor del nästan enbart bestod av män. Kvinnorna skulle lockas med ”mjukare” samhällsfrågor. Resultatet var en succé. Vid valet sommaren 1932 hade NSDAP mer än fördubblat sina röster och blev med dryga 37 procent Tysklands största parti.
I Almedalen i sommar proklamerades samma omdaning från SD. ”Hittills har vi fokuserat på de konservativa, hårda, frågorna. Nu är det dags för det sociala, mjuka”, förklarade Åkesson. Det återstår att se om demokratin Sverige har kraften att stå emot denna utmaning från fascismen. För precis som Hanne Kjöller påpekar på DN:s ledarsida är även SD:s mjukare politik egentligen ”klassisk vi-och-dom-politik”. Den sociala omsorgen ska enbart åtnjutas av de som enligt SD ingår i deras mytiska ”nation”.
Rasismens exkluderingar av ”de andra” består. Vilka exkluderas idag och imorgon? Muslimer, romer eller judar? Även i den vårdande handens exkluderingar finns ondskan. Även där finns rasismen, såväl som i alla SD:s mordhot på nätet, järnrör och antidemokrati. Fascismens ideologi är och förblir sig lik. Även då den saknar brun eller svart skjorta. Och framför allt – även då den växer bortom 15 procent av väljarstödet.
Fotnot: I enstaka opinionsmätningar har SD fått uppemot 19 procent av röstandelarna. Floran av opinionsundersökningar är dock notoriskt opålitliga, vilket konstateras efter varje valrörelse både i Sverige och utomlands.
