Egentligen gillar han inte ordet riskkapital.
– Det leder tanken fel, för det är en sådan betoning på risk, och folk upplever det som väldigt negativt. Men nu är ordet cementerat och svårt att byta ut.
Så även om han själv helst använder det engelska begreppet private equity får nog Gabriel Urwitz – grundare av Segulah och avgående ordförande för Svenska riskkapitalföreningens, SVCA – stå ut med att kallas riskkapitalist.
Jag träffar honom på SVCA:s årliga konferens på Fotografiska museet i Stockholm. I stolsraderna sitter 150 slipsklädda herrar och ett tjugotal kvinnor i dräkt – branschfolk, pensionsförvaltare, skattejurister, rådgivare och ett par journalister. Och så finansmarknadsminister Per Bolund, som ska diskutera ”digitalisering och disruptive innovation” och därefter, tillsammans med oppositionsledaren Anna Kinberg Batra, stå för politikernärvaron under utdelningen av priset för ”årets affär”.
En bomb som exploderade
Trots en segande ekonomi och ett minst sagt solkat rykte går riskkapitalets affärer nämligen hyggligt. Bortsett från i välfärdssektorn. För där är det öken.
Det beror på vårdskandaler, skolkonkurser och skattehärvor, men främst på regeringens och Vänsterpartiet överenskommelse om ”en välfärd utan vinstintresse” – en bomb som exploderade efter valet och nu hänger som ett radioaktivt moln över Fotografiska.
– Vi blev ju något förvånade, säger Gabriel Urwitz.
Det var inget ni hade förutsett alltså?
– Nej inte på det här sättet, det blev en tydligare vänstersväng än vi hade trott.
Även om civilminister Ardalan Shekarabi har svävat på målet kring utredningens syfte så har inte riskkapitalbolagen haft svårt att tolka direktiven.
– Det handlar ju om ett vinststopp, konstaterar Gabriel Urwitz.
Och då blir det svårt att skapa avkastning?
– Ja, det blir omöjligt
Eftersom man inte heller ska få plocka ut vinster vid försäljning så blir välfärdssektorn ointressant för riskkapitalbolagen.
Om överenskommelsen går i mål kommer en del företag avvecklas och andra gå i konkurs, men redan nu har en ”våt filt” lagts över sektorn, enligt Gabriel Urwitz.
Det som för tio år sedan betraktades som en glödhet marknad, full av lönsamma och säkra objekt, är nu lika iskall som marknaden för amerikanska bolånepapper i oktober 2008. Och de riskkapitalbolag som köpt in sig sitter på tillgångar som rasat i värde.
– Rent hypotetiskt: tänk om politikerna gick ut och sa: ”vi överväger att höja fastighetsskatten till 100 procent”. Det skulle förstöra stora värden över en natt. Nu har politikerna sagt att ”vi överväger att ta bort vinsterna i välfärden, men vi ska ta två år på oss att utreda det”. Vad händer under tiden? Det skapar enorm osäkerhet.
”Felet är regeringens”
Normalt brukar ett riskkapitalbolag sälja ett uppköpt företag efter 3–7 år med rejäl avans. Men nu har det gått längre tid i flera fall. Det går inte att sälja, för ingen vill köpa.
– Ta Attendo som jag råkar känna till: koncernen omsätter 9–10 miljarder. Ägarna IK Investment Partners hade nog räknat med att börsnotera bolaget, kanske hade det varit värt 8–10 miljarder. Men det går inte nu, och flera miljarder är borta.
Felet är regeringens, menar Gabriel Urwitz. Och han skräder inte orden:
– Jag menar att det är ren konfiskation. En stor del av detta har ju det offentliga sålt ut, visserligen till underpris ibland, det fanns problem med det, men nu ska allt konfiskeras.
Kan man verkligen tala om konfiskation när verksamheten drivs med skattepengar, och när expansionen finansierats med vinsterna?
– Det är väl riktigt att det handlar om skattepengar, men det skiljer sig inte från andra relationer mellan företag och kund. Det är som om du skulle köpa en bil av Volvo och gå dit och kräva en del av vinsten efteråt.
Men Gabriel Urwitz räds inte bara annalkande förlustaffärer.
– Frågan rör försvaret av marknadsekonomin. För gör man så här inom den här sektorn är det klart att vi och våra investerare blir oroliga för vad som kommer sedan.
Men måste vård och skola fungera som marknader?
– Ja, det finns ett behov av privat entreprenörskap. Och folk verkar vilja ha mångfald. Hur ska vi klara det om det inte finns olika ägare? Och hur ska vi kunna ha olika ägare om de inte får tjäna pengar? Förklara den nöten för mig.
Kan man inte tänka sig privata alternativ utan vinstuttag?
– Jag har stor respekt för Stadsmissionen och andra ideella aktörer, men de kommer aldrig kunna svara för den stora mängden, aldrig bli en stor del av välfärden.
Istället borde regeringen fokusera på kvalitetsfrågorna, menar Gabriel Urwitz. Utveckla normer och bättre mätmetoder. Då skulle man få bort de värsta exemplen, samtidigt som de riskkapitalägda koncernerna enligt honom skulle klara sig bra.
Om det inte blir hårda bemanningskrav förstås, för enligt statistiken har riskkapitalägda verksamheter betydligt lägre personaltäthet än kommunala och ideella.
– Det finns inga bevis på att dessa företag är sämre. Tvärtom. Det må vara mindre personal, men samtidigt är kommuner och landsting ofta ineffektiva.
Sjöstedt var svårflörtad
Riskkapitalbolagen som äger välfärdskoncerner har förstås varit mest engagerade i att försöka övertyga regeringen. Men även SVCA har försökt påverka.
– Vi har haft många politiska kontakter och möten, med regeringsföreträdare, med alla egentligen. Vi har försökt etablera kontaktytor. Jag och SVCA:s vd Isabella de Feudis satt till och med en timme med Jonas Sjöstedt innan valet.
Lyckades ni övertyga honom?
– Nej absolut inte, det var en skräckinjagande upplevelse måste jag säga. Han är ju väldigt trevlig och sympatisk, men det han sa var så nära Stalin man kan komma.
Även om Sjöstedt var svårflörtad tror inte Gabriel Urwitz att vinststoppet kommer bli av. Han är övertygad att ett lagförslag kommer stöta på legala hinder.
– Saken kommer sannolikt hamna i domstol, och frågan är om juridiken tillåter att man gör på det här sättet. Jag tror inte det.
Riskkapitalistens riskanalys leder därför till följande slutsats:
– Har man en gång släppt ut anden ur flaskan, i så måtto att man tillåtit vinster, så tror jag att det är otroligt svårt att stoppa tillbaks anden och ta bort vinsterna. Kent Werne
