Längst ut på piren tornar en av innerhamnens högsta kranar upp sig över Göta älv. Den välkända figuren tillsammans med den karaktäristiska blåmålade dockan intill är en av de siluetter som kanske tydligast symboliserar varvsstaden Göteborg.

Götaverken, eller Cityvarvet som det ofta kallas, grundades 1841 och är det sista kvarvarande av de fyra stora skeppsvarven som funnits i Göteborg. Här har fartyg från världens alla hörn reparerats sedan verket återetablerades på norra älvstranden för drygt 20 år sedan. Många menar att varvet är en del av Göteborgs själ.

Men sedan en tid är allt inte som vanligt. Där det brukar ligga båtar och vänta på upprustning gapar kajen tom. Området är tyst. Marken under kranen är vitprickig av fågelskit.

– Måsarna kommer så fort varvet står stilla, säger Thomas Lubbe, tidigare produktionschef som varit anställd i 41 år och är en av de anställda som nu hoppas kunna ta över varvet.

Den 24 april i år kallades han, kollegan Jan Hermansson och de andra omkring 65 anställda till ett stormöte där den holländska ägaren Damen Shipyard Group berättade om beslutet att lägga ned varvet. Skälet var enligt ett pressmeddelande ”den deprimerande situationen för den Skandinaviska sjöfartsmarknaden, det ökade antalet baltiska reparationsvarv och det stigande värdet på den svenska kronan i förhållande till andra valutor”.

– Det kändes lite snopet. Vi hade precis haft en omorganisation och man hade sagt att vi skulle testa den nya organisationen i ett år. Men vi hann inte ens prova det. Vår vd hade sagt upp sig så vi trodde att mötet skulle handla om att en ny hade tillsatts. Istället fick vi besked att de skulle bli likvidation. Det kom som en chock, säger Jan Hermansson.

Han har arbetat på varvet i 43 år. Först som plåtslagare och sedan som säkerhetsansvarig. I dag är han även ordförande i Unionenklubben på arbetsplatsen.

Vill driva varvet själva

Sedan nedläggningsbeskedet i april har räddningsförsöken avlöst varandra. Flera presumtiva köpare har anmält intresse för att driva varvet vidare, men inget har gått i lås. I augusti kom beskedet att den sista tänkbara köparen dragit sig ur. Då beslutade en grupp i personalen sig för försöka driva varvet på egen hand. Med färre anställda, totalt omkring 20 personer, och en breddning av verksamheten räknar de med att kunna få varvet att gå runt igen.

– Vi tror att vi kan ställa varvet på fötter igen med ett annat tänk. Vi måste titta utanför ramarna och göra andra jobb än tidigare. Vi kan exempelvis utföra alla typer av ståljobb, säger Jan Hermansson.

Historiskt har varven haft stor betydelse för Göteborg, och Cilla Ingvarsson, historiker och assistent på Sjöfartsmuseets samlingsenhet menar att det skulle vara en stor förlust om stadens sista varv tvingades till nedläggning. Redan i dag uppfattas Göteborg som mindre av en hamnstad än för 100 år sedan. Sedan mitten av 60-talet har det skett en förflyttning av hamnen från citykärnan.

– Nu är det mest verksamhet i yttre hamnen. Folk ser inte hamnen längre och då vet man inte hur viktig den är. Varven påminner om att Göteborg fortfarande är en sjöfartsstad. Det är viktigt för staden men också för hela Sverige. Arbetsplatsen är inte så stor längre, men symboliken är viktig, säger hon.

I mitten av september lade de anställda på Cityvarvet tillsammans med ett antal entreprenörer som haft verksamhet på plats ett bud och i förra veckan bjöds de ner till Holland för att diskutera köpet vidare.

Viktigt för hela staden

Hur budet ser ut vill Jan Hermansson inte kommentera. Klart är dock att Damen Shiprepair i dag betalar en årshyra på omkring 4 miljoner kronor till kommunen, som äger marken. Kontraktet löper till och med 2020, med option ytterligare 20 år. Hyran är, utöver att utreda vem som har ansvar för saneringen av marken, en av de avgörande punkterna för om övertagandet kommer att lyckas. Mycket tyder dock på att kommunen är beredd att förhandla om hyran med de nya ägarna.

– Vi är öppna för alla möjliga vägar som man kan tänka sig. Jag kan inte se att de som ska bedriva verksamheten framöver ska tycka att hyran är ett bekymmer. Då servar vi dem så långt det är möjligt utan att bryta mot några regler, säger Lena Andersson, vd för kommunala Älvstranden Utvecklings AB, som äger marken.

För henne råder det ingen tvekan om att varvets fortlevnad är en fråga för hela staden.

– Det behöver du bara titta på en satellitbild av Göteborg för att förstå. Vi ligger vid en stor älvmynning. Det är grundläggande att det finns ett marint kluster, där en hamn och ett varv är de stora delarna. Men det handlar också om allt som hör ett kustsamhälle till. Man tror att det bara är ett varv, men när man tittar nära ser man att det är en väv där varvet är en nod, säger hon.

Jan Hermansson räknar med att få ett besked från Holland inom de närmsta veckorna. Blir det positivt sätter arbetet med att starta verksamheten på varvet igång direkt.

Det är i så fall inte första gången personalen tar över varvet. För drygt 20 år sedan, 1993, gick de anställda in som delägare för att återstarta varvet som lagts ned några år tidigare. De köptes dock ut när Damen köpte varvet år 2000.

– Situationen var lite annorlunda då, men jag ser inga konstigheter med att vi tar över igen, säger Jan Hermansson.

– Vi har blivit lite äldre, lite mer gråhåriga och fått lite mer erfarenhet, säger Thomas Lubbe.