Slutsatsen verkar delvis ha varit att stora delar av den invandringskritiska retoriken kan övertas, det gäller särskilt perspektivet att det finns en resurskonflikt (omfördelning) mellan invandrare och infödda. Den i grunden positiva synen på omfördelningen ska dock fortsatt försvaras, men invandrarna ska tas ur ekvationen.
Ambitionen förefaller vara att få delar av väljarkåren att skifta sina röster från invandringskritisk och mot omfördelning till invandringskritisk och för omfördelning.
Det finns en viss logik i detta resonemang. För vänsterpartier är synen på omfördelning det som skiljer ut dem och gör dem unika i det politiska landskapet. Det är den ursprungliga hårda kärnan i ideologin. I grunden handlar det, som tidigare diskuterats, om politiska skillnader i synen på rättvisa mellan nyliberaler och socialister.
Även i den socialliberala filosofen John Rawls klassiska rättviseteori, stipulerades det att det som är en rättvis politik är den som maximerar den sämst ställda positionen, max-min-teorin. Alla politiska åtgärder måste motiveras med att de sämst lottade får det bättre.
Det nyliberala politikskiftet på 1970- och 1980-talet ställde frågan: Är det inte bättre att vara mindre materiellt fattig i ett ojämlikare samhälle än att vara materiellt fattigare i ett jämlikt samhälle? Denna fråga svarades med ett rungande ja av anhängarna. Därmed var socialliberalen Rawls, rättvisefrågan och jämlikhetsfrågan för det nyliberala paradigmet avklarad, även om deras husgud i rättvisefrågor var Robert Nozick.
I efterhand är det enkelt att konstatera att detta moraliska val utgick från felaktiga premisser. Ojämlikheten gjorde inte länderna rikare, men däremot de sämst lottade fattigare. Därmed uppfylls inte Johns Rawls krav på rättvisa (dock Nozicks), i stället är vi på väg in i ett ekonomiskt klassamhälle av gammalt snitt, med allt vad det innebär för den sociala rörligheten och integrationen.
Ska man förenkla beskrivningen kan man säga att för en nyliberal är inte det faktiska utfallet, exempelvis inkomstfördelningen, det väsentliga. Rättvisan finns i den process som genererar en specifik inkomstfördelning, framför allt processen av fria kontrakt mellan fria individer. För en socialliberal i Rawls anda måste det vara en process som leder till max-min-rättvisa.
Men som påpekats tidigare kan det i en nyliberal tolkning innebära att extrema utfall (inkomstskillnader) är rättvisa. För vänstern är det traditionellt tvärtom; det är utfallet som definierar vad som är rättvist, inte processen. Den process som fördelar samhällets välstånd rimligt jämlikt är legitim, då utfallet är rättvist. I den reformistiska vänsterns tradition gäller detta med respekt för den liberala demokratiska rättsstaten, men det är likafullt i utfallet man läser av huruvida politiken är rättvis.
Den reformistiska vänsterns traditionella syn på rättvisa är alltså helt beroende av omfördelning via skatter och transfereringar. Ur detta perspektiv är det inte konstigt att omfördelning närmast kan ses som en grundlag för socialdemokratiska partier, där andra lagar får ge vika om de står i konflikt med denna lag. I valet mellan internationell solidaritet och inhemsk omfördelning får internationell solidaritet vika ner sig och humanismen ta en ordentlig törn.
Som med den nyliberala frågeställningen om rättvisa är det dock viktigt att premisserna är korrekta. Mycket tyder på att de inte är det och att det är en sirenernas sång dessa vänsterpolitiker hör. Men nu är det inte sjömän som lockas på fel väg av skönsjungande sirener.
Som redan konstaterats av Tabellini (2018) så skedde det i spåren på invandringen till USA 1910–1930 en politisk omsvängning till mindre omfördelning och mer konservativa värderingar, trots att invandringen var lönsam och gynnade de infödda. Resurskonflikten var falsk. Politiken som genomfördes innebar lägre skatter och offentliga utgifter (mindre omfördelning) i kombination med skärpt immigrationslagstiftning i syfte att minska invandringen.
En förklaring är att de som kommer sist till ett land oftast hamnar i de sämsta och lägst betalda jobben. Vid en mer betydande invandring sker då en etnifiering av underklassen. När underklassen etnifieras är det också lättare att det uppstår fördomar som cementerar att deras position i samhällshierarkin beror på kulturella skillnader, bristande förmågor samt moral – oavsett om det är irländare, italienare eller syrier som för närvarande befolkar underklassen. De har inte bara hamnat sist i kön, de är odugliga. Men som Fågel Fenix reser de sig ur askan och får allt mindre odugliga egenskaper när andra nyanlända etniska grupper övertar den otacksamma rollen av att stå sist i kön. Såsom Tabellini påpekar: ”Mångfald förefaller vara lönsamt, men svårt att hantera politiskt.”
Förklaringen till den politiska omsvängningen i spåren av invandring är att omfördelning förutsätter solidaritet. Viljan att omfördela till kriminella, droghandlare och våldtäktsmän, för att citera Trump, är inte särskilt stor i väljarkåren. Om fattiga anses skyldiga till sin egen olycka, och det gör en etnifierad underklass, minskar helt enkelt viljan att omfördela.
Tabellinis studie rör dock en period i början på 1900-talet. Det är möjligt att studien därmed inte skulle vara giltig för dagens förhållanden. Men Harvardprofessorn Alberto Alesina med flera (2018) har genomfört en studie på dagens Sverige, USA, Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien. De har undersökt hur synen på hur invandring och politiska preferenser för omfördelning samverkar och slutsatsen blir densamma som för Tabellini. Studien konstaterar att det finns ”slående stora enhetliga felaktigheter hos de infödda när det gäller antalet och egenskaperna hos invandrare: i alla länder överskattar respondenterna det totala antalet invandrare kraftigt, tror att invandrare är kulturellt och religiöst mer avlägsna från dem och är ekonomiskt svagare – mindre utbildade, mer arbetslösa, fattigare och mer beroende av statliga överföringar – än vad som är fallet.”
Stöd för omfördelning är starkt negativt korrelerat med den mycket negativa, och felaktiga, föreställningen om invandrarnas ursprung och ekonomiska bidrag. De har förvisso lika felaktiga och överdriva uppfattningar om antalet invandrare, men det är viktigare för att minska viljan till omfördelningen att de har negativa uppfattningar om deras egenskaper och samhällsbidrag. Det skulle kunna förklara varför länder med relativt få invandrare, såsom Finland, följer den internationella trenden av främlingsfientliga högerpartier.
Studien konstaterar också att: ”Med tanke på de mycket negativa grundläggande åsikter som svarande har av invandrare, att få dem att tänka på invandring på ett slumpmässigt sätt gör att de stödjer mindre omfördelning, inklusive faktiska donationer till välgörenhetsorganisationer.”
När man träffar politiskt aktiva socialdemokrater och fackföreningsaktiva som förespråkar det som ibland kallas en nationalistisk vänster (invandringskritisk och för omfördelning) förefaller uppfattningen vara att man ska rädda omfördelningen (kärnan) genom att offra humanismen och anamma invandringskritiken. Sett till både Tabellinis och Alesinas forskning är det nog en förhoppning som kommer att komma på skam. Deras slutsats är att om främlingsfientliga, invandringskritiska attityder ökar faller snart också tanken att omfördelningen är något önskvärt.
Harvardprofessorn Alesina kommer med en indirekt varning för sådana strategier: ”Våra resultat implicerar att attityder till invandring och omfördelning är skapade i en miljö av felaktig information – kanske till och med i en miljö av desinformation. Snarare än att korrigera dessa felaktiga uppfattningar, som vi försöker göra här, manipuleras de strategiskt och främjas av partier och intressegrupper som är motståndare till invandring och omfördelning.”
En vänster som överger sin tradition av humanism och internationell solidaritet för en invandringskritisk retorik, av populistiska skäl, riskerar snart att av samma skäl även behöva överge sin omfördelningspolitik, enligt Harvardprofessorn.
Det finns med andra ord sakliga skäl, om än inte moraliska, för en ohelig allians mellan partier som är emot invandring och partier som är emot omfördelning. Det finns det däremot inte för partier som är för omfördelning, inte ens i retoriken. Själva retoriken eroderar väljarstödet för det som är kärnan i deras politik: omfördelning.
Här kan man ställa sig frågan vad som är medel respektive mål. Är målet för de som understödjer främlingsfientlighet en nationalistisk, protektionistisk och illiberal stat? Eller är nationalism och främlingsfientlighet bara ett medel och målet är att vinna en fördelningsstrid? Tvärtom är kanske protektionism och illiberal stat oavsiktliga sidoskador.
För vissa människor är det utan tvekan så att det förstnämnda är själva målet, men det är det sannolikt inte för de stora ekonomiska intressen som backar upp en sådan utveckling. För dessa är nog fördelningskampen det centrala och den illiberala staten en sidoskada.
På senare tid har exempelvis The Fellowship uppmärksammats i spåren av Netflix dokumentären The Family. The Fellowship är ett kristet religiöst samfund som har starka politiska kontakter världen över. Exempelvis arrangerar samfundet den årliga nationella bönefrukosten i Washington, där presidenten alltid medverkar. De fokuserar enligt egen utsago på andliga upplevelser, bibelstudier och bönemöten.
Verksamheten startades ursprungligen av den norske invandraren Abraham Vereide 1935. Vereide var en förmögen industrialist. I början på 1930-talet, efter 1929 års finanskris, var det betydande oroligheter på den amerikanska arbetsmarknaden. Strejker avlöste varandra och löntagarna försökte bygga upp en slagkraftig fackföreningsrörelse. Det var händelser och aktiviteter som direkt stred mot industrialisten Vereides ekonomiska intressen. Organisationen Fellowship startade efter att Vereide hade fått en uppenbarelse från Gud. Gud sa till honom att Harry Bridges, en fackföreningsledare som organiserade strejker, är Satan och en sovjetisk agent. Hela denna ”religiösa” rörelse startade genom att Vereide ordnade ett frukostmöte med andra industrialister för att bekämpa fackföreningsrörelsen. Det är inte svårt att föreställa sig att några direktörer höll sig ordentligt skeptiska till Vereides religiösa uppenbarelse, men fackföreningar var i alla fall ett sattyg. De skulle bekämpas. Mötet med direktörerna gick hur som helst bra och alla var med på vagnen. Vereide var också en politisk motståndare till Roosevelts ”new deal” och det var säkert de andra industrialisterna också. Enligt författaren till boken om The Fellowship, Jeff Sharlet, var deras politik en form av fundamentalistisk trickle-down-politik som börjar med eliten och sedan blir en massrörelse (Sharlet 2008; se även Ian Munro 2008.)
Vereide var säkerligen själv religiös, och han trodde kanske till och med att Harry Bridges var Satan på riktigt, men det är uppenbart att det i grunden var en fördelningsstrid och ett ekonomiskt egenintresse som ytterst motiverade honom att ta initiativet till organisationen. Den utlösande orsaken var att hans företagsintressen hotades av facklig organisering. Religion var medlet för målet att kunna göra deras antifackliga och omfördelningsfientliga agenda till en massrörelse. Denna rörelse är fortfarande i hög grad livaktig.
Den här typen av politik via ombud, där den faktiska agendan är dold för medborgarna och till och med för medverkande aktörer, får tyvärr idag allt bättre förutsättningar.
… Att Trumps kampanj, som var emot omfördelning, byggde på att stimulera främlingsfientlighet är inte överraskande. Det framstår också som mycket sannolikt att det nu nedlagda Cambridge Analyticas råd till partier som är för omfördelning skulle vara att inte gå i den fällan. Sakfrågor smittar varandra, främlingsfientlighet minskar viljan att omfördela och investera i nyanlända. Empati samt identifikation med de som behöver hjälp ökar däremot viljan att omfördela.
Bilden på den drunknade treåriga flyktingpojken Alan Kurdi från Syrien, som publicerades 2015, gjorde människor världen över upprörda. Den var en bild som skapade empati och identifikation. De ökade också viljan till omfördelning. I Sverige slog hjälporganisationer insamlingsrekord och opinionen blev mer positiv till att ta emot flyktingar (Thurfjell 2016). Det var inte konstigt att den väckte så mycket ovilja i högerextrema kretsar. Det visar hur känsliga vi som människor är för påverkan. Tyvärr gav denna känsla, sett till hela samhället, snabbt vika när samhällsdebatten gick i en mer invandringskritisk riktning.
Alla människor i alla samhällen har en förkärlek för vandringssägner och ofta en betydande misstänksamhet mot det de upplever som främmande. Det är inget nytt. Men när dessa känslor manipuleras är det farligt för samhällsutvecklingen, givet att man anser att en liberal välfärdsstat är önskvärd. Kunskapen i samhället måste därför öka om hur människor påverkas och dessa påverkansinsatsers egentliga agendor. Det är demokratins uppgift att avgöra vilka insatser som är legitima respektive illegitima. Här finns det dock en betydande politisk naivitet kring nya digitala tekniker och pengar i politiken. I dag talas det om den politiska marknaden och demokrati, det är en motsägelse. När politiken blir en marknad är det ingen demokrati. Det är en regim där inflytande mäts i köpkraft.
Särskilt märklig blir denna utveckling när etablerade partier ramlar i de fällor som sätts upp av motståndarna. Den nationalistiska vänstern kunde i detta sammanhang ha uppfunnits av Cambridge Analytica. Att bidra till en överdrivet negativ bild av invandrare går bara åt ett håll när det gäller samhällets centrala fördelningskonflikt. Vad kan vara effektivare än att få de som är för omfördelning att själva försvaga den politiska basen för detta. …
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
