BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Nej, det gör det inte.
– Det är militärkupp i Turkiet! Kom och se, skriker han och rusar tillbaka till tv:n.
Under nästan hela natten följer vi dramat, som alla här förstår är av mycket stor betydelse, och som antagligen kommer lägga grunden till ett nytt slags Turkiet. Sedan gryr en ny dag över Kandilbergen i irakiska Kurdistan, där gulbruna massiv reser sig mot skyn och de allra högsta topparna fortfarande har snö på sig. Det här är högkvarteret för Kurdistans arbetarparti (PKK), en av Mellanösterns största politiska massrörelser.
PKK kontrollerar totalt sju sådana mindre landområden, i irakiska Kurdistan. I Kandilbergen har de på en yta av 45 gånger 25 kilometer byggt upp en administration med bland annat egen polis, kommunalråd och ett sjukhus med gratis vård.
PKK är den turkiska statens största inrikespolitiska fiende. Sedan 1984 har den vänsterrevolutionära rörelsen och dess gerillastyrkor legat i krig mot den turkiska staten. Först för att få ett självständigt och socialistiskt Kurdistan, men sedan den högste ledaren och grundaren Abdullah Öcalan fängslades i Turkiet 1999 har målet istället varit en frihetlig autonomi. Dessutom, demokratiska reformer och kulturella rättigheter, som att kurdiska barn ska få lära sig sitt modersmål i grundskolan.
Våren 2013 utropade de båda parterna vapenvila och en fredsprocess inleddes, där Turkiet utlovade ett reformpaket. Men förändringarna dröjde och de politiska spänningarna växte.
För exakt ett år sedan återvände kriget. Den utlösande faktorn var Islamiska statens (IS) självmordsbombning mot ett kurdiskt kultur- och mediacenter i staden Suruc den 20 juli 2015. Efter det sköts två turkiska poliser ihjäl i staden Ceylanpinar. Av en PKK-cell, ryktades det, eftersom många kurder då precis som nu säger att den turkiska staten samarbetat med IS. Det är de inte ensamma om att tro.
President Recep Tayyip Erdoğan svarade på polismorden med att genast återuppta fullskaliga bombningar mot gerillans huvudområden.
– Här låg en av kvinnorna. Hon brann fortfarande, när jag kom fram 20 minuter efter attacken, säger Daliyan när han en eftermiddag pekar in bland några ruiner i byn Zergele, i en dalgång i Kandilbergen.
Kallas martyrer
Åtta civila dog när Turkiet flygbombade flera hus i Zergele i augusti 2015, vilket dokumenterades av ett fältteam från Amnesty International. Ruinerna med madrasser och kläder i ligger ännu kvar helt orörda i byn, som ett minne över kurdernas martyrer. En banderoll med bilder på alla åtta sitter uppspänd på ett intakt hus i närheten. Samma status, martyrens, har den turkiska staten och Erdoğan-vänliga medier gett de många poliser och regeringssoldater som dött i olika bombdåd från PKK under det gångna året.
Ytterligare flera hundra civila kurder uppskattas ha dödats när armén belägrat kurdiska städer i sydöstra Turkiet och utkämpar långvariga bataljer mot PKK-kopplad stadsgerilla. Striderna har lett till runt 400 000 internflyktingar.
Den kurdiska militanta gruppen TAK har svarat på övergreppen genom dödliga bombdåd i västra Turkiet och har varnat utländska turister från att besöka landet. Blodsutgjutelsen har polariserat samhället allt mer och spänningarna har också tydligare än på åratal följt etniska linjer. Det tidigare, så hoppfulla arbetet för att hitta en lösning på den över 30 år gamla konflikten, ser i dag ut att vara helt grusat.
– Erdoğan försöker göra slut på PKK en gång för alla. Vi slåss för vår existens och kommer fortsätta slåss till siste person, om det behövs, säger Zagros Hiwa, internationell kontakt-person för PKK, när Dagens ETC möter honom i en by.
Med lite otur, har konflikten blivit permanent. Men omvärlden – eller den inflytelserika västvärlden – har inte alls engagerat sig lika starkt i detta återuppståndna och destabiliserande krig, som man kunnat förvänta sig.
Daliyan skaffar fram en fyrhjulsdriven pickup. Med den åker vi längre upp i Kandilbergen, på branta och ojämna jordvägar som leder österut. Gränsen till Iran ligger bara ett stycke bort och landskapet är fantastiskt vackert. Efter en dryg timme parkerar vi och tar oss vidare till fots. Snart kommer vi fram till ett litet gerillaläger, väl dolt under trädkronorna, där krigarna bjuder på tomatgryta, vattenmelon och kaffe.
Det är vi som för med oss nyheten om den misslyckade militärkuppen i Turkiet, till lägret. Gerillasoldaterna där har varken TV eller radio och inte heller på walkie-talkien har någon ännu berättat för dem, om vad som hänt. Kuppförsöket kommer därför som en stor överraskning.
– Hade vi bara vetat om något i förväg, så hade vi kanske själva backat upp det, skämtar Seyitxan Dersim, lägrets medelålders befäl som har hög militär rang i gerillan.
Men han verkar ändå inte särskilt förvånad, över att delar av den armé som åter krigat mot PKK nu vände sig mot sin egen regering i västra Turkiet. Turkiet är ett land som upplevt flera tidigare kupper.
PKK menar att president Erdoğan redan genomfört ett antal kupper själv, fast av civil natur. Han har använt politiska, lagliga medel för att starka sitt grepp om makten, medan de som försökte ta makten ifrån honom den 15 juli använde militära medel.
Stämplas som terrororganisation
Alla i lägret verkar överens om att den misslyckade militärkuppen kommer att påverka konflikten med PKK negativt.
– Nu börjar ett ännu tuffare krig, eftersom Erdoğan blir mäktigare och kan peta undan både oppositionella och de som har invändningar mot kriget, säger Seyitxan Dersim.
Ett annat ämne PKK gärna diskuterar är hur de stämplats som terrororganisation av EU, Nato och sammanlagt ett fyrtiotal stater, i kölvattnet av 11 september-attackerna 2001. Här i lägret hörde Seyitxan och de andra genast talas om attentatet i franska Nice, där en man körde ihjäl dussintals människor med en lastbil. Det ryktades att IS låg bakom allt. Seyitxan kan inte acceptera att hans rörelse och IS hamnar i samma juridiska fack. Som PKK ser det för PKK ett helt legitimt motståndskrig som började redan för hundra år sedan, för att trygga kurdernas existens och rättigheter i länderna där de bor. De menar att terrorstämplingen bara gjort det svårare att få till en dialog med Turkiet.
Men under loppet av de senaste två åren har PKK hunnit bli porträtterat på två helt olika sätt, av internationella medier. Först med den obligatoriska uppgiften om terrorstämplingen och ofta en stor portion skepsis. Sedan, i augusti 2014, anföll IS staden Sinjar/Shingal i norra Irak och gjorde tusentals yezidiska flickor och kvinnor till sexslavar. Både PKK-gerillan och den syrisk-kurdiska YPG-gerillan uppmärksammades för att de gick i strid mot IS, med kvinnor i sina led. Den beväpnade kurdiska kvinnan blev snabbt en mediesensation och världskänd motståndssymbol mot IS. Även svensk public service gjorde hjältereportage om kvinnliga PKK-gerillasoldater och för ett tag slutade många skriva ut terroristreferensen. Sedan, efter att kriget återvände till Turkiet, vände det snart till det gamla vanliga igen.
Vi åker vidare i Kandil, fast nu västerut. Efter en lång resa upp på bergskammen ovanför Zergele blir vi stoppade på en grusväg av två unga kvinnor med Kalasjnikovs. De bär likadana grågröna PKK-uniformer som andra, men tillhör en helkvinnlig polisenhet med uppgift att vakta den här sektionen. Kvinnorna leder oss ner till deras bas, i en ravin med tät skog som gömmer dem från det turkiska flygvapnet. Där sitter Zelal Memo och lagar mat över en liten eld.
– Jag kommer från Hasakah, i Syrien. Först var jag med i YPG och stred mot IS vid Jazafronten, men på hösten 2014 anslöt jag mig till PKK här.
Vid samma tid, hösten 2014, utvecklade USA sitt militära samarbete med YPG och kurderna i Rojava, norra Syrien. När jag frågar Zelal Memo om hon ser en skillnad mellan att vara gerillasoldat för YPG respektive PKK, missförstår hon mig först. Eller så är det jag som ställer en dum fråga.
– Det är så klart en stor skillnad vad gäller stridstekniken, det är helt annorlunda här där man kämpar i bergen och inte på en platt slätt.
Men är det samma slags kamp hon utkämpat, för båda gerillorna? Självklart, svarar Zelal. Det är rörelsen som bestämmer vart hon så småningom ska skickas för att strida på nytt. Även om hon gärna skulle återse sitt Rojava, är hon beredd att kämpa även i Turkiet.
– Det finns ingen skillnad mellan att kämpa mot IS eller mot den turkiska staten.
Väst vill skilja YPG från PKK
Västmakterna som ingår i koalitionen mot IS har i nära två år försökt beskriva den utmärkta organisationen och militära disciplinen hos Rojavas kurder som ett fenomen helt isolerat från resten av Kurdistan och dess politiska verklighet. Det finns absolut inga band mellan YPG och PKK, har både Tyskland och framför allt USA klargjort i uttalanden. Folk i Kandilbergen har inga problem att tala om motsatsen. Många av de västerländska frivilligsoldater som kämpat för YPG har också varit duktiga på att dela med sig av bilder i sociala medier, som visat hur de åkt till Rojava via PKK och Kandilbergen.
– Vi betraktar PKK som en utländsk terrororganisation och vi stöder Turkiets ansträngningar att bekämpa dem, sa amerikanska State Departments talesperson Mark Toner vid en presskonferens senast den 19 juli.
Han uppmanade då endast PKK till att sluta strida och undvek att nämna något om den turkiska armén – trots att det är denna armé som internationella människorättsorganisationer och FN:s människorättskommissarie riktat hård kritik för övergrepp mot. Under samma presskonferens vägrade Mark Toner även svara på några frågor om ifall världssamfundet gjorde några försök att lösa kriget mellan PKK och Turkiet.
Använder flygbasen
Västmakternas politiska spel i regionen fortsätter – och det gör även kriget. President Erdoğan har använt den misslyckade militärkuppen i Turkiet till att arrestera eller avskeda tiotusentals upplevda motståndare i landets armé, poliskår, lärarkår, akademiska lärosäten och rättsväsende. Sent på kvällen den 20 juli utlyste Erdogan ett tre månader långt undantagstillstånd, vilket ger honom ytterligare maktbefogenheter. Landet störtar allt djupare ner i ett auktoritärt styre.
Den 20 juli var även den femte dagen i rad, som Turkiet hade elektriciteten till det stora Incirlik-flygbasen avstängd. USA använder flygbasen för att bomba IS i Syrien.
Andra flygbaser höll Turkiet tvärtom i full drift och den 20 juli – årsdagen för IS självmordsbomb i Suruc – rapporterades Turkiet ha bombat PKK-fästen i irakiska Kurdistan igen, för första gången efter kuppförsöket. Man påstod att 20 gerillasoldater dog men siffrorna är som vanligt omöjliga att verifiera.
Efter den misslyckade kuppen har analytiker talat om risken för ett inbördeskrig i Turkiet. I de sydöstra landsdelarna har ett sådant redan pågått i ett fullt år. Nu är risken stor för en ännu blodigare upptrappning mellan PKK och staten, i det spända politiska klimat som råder.
