Där satt Johnsson en sen kväll tillsammans med avtalssekreteraren Göte Larsson, Industritjänstemannaförbundet Sifs förhandlingschef Lars-Bonny Ramqvist och Jöran Tjernell från Civilingenjörsförbundet.
De fyra männen oroade sig över den svenska avtalsrörelsen. Den hade blivit för ”dyr”, tyckte både samhällsekonomer och regeringen. I avtalsrörelserna 1993 och 1995 hade förbunden gått fram i förhandlingarna var för sig sedan samordningen mellan LO, SAF och Privattjänstemannakartellen PTK hade uppluckrats. Ett par år tidigare hade staten gått in och dämpat löneutvecklingen med motiveringen att det skulle hålla nere arbetslösheten. Läget kändes osäkert. Vad kunde tre mansdominerade fackförbund inom industrin göra? Mycket skulle det visa sig.
Vad som började med en debattartikel i DN slutade nämligen två år senare i handslag med arbetsgivarsidan inom industrin, som fått ett erbjudande de inte kunde motstå.
– Vår offert var lägre löneökningar, berättade Göran Johnsson i en intervju några år senare.
Överenskommelsen: att inga löneökningar från centrala förhandlingar i procent fick överstiga dem som industrins parter avtalade om. Detta kom senare att ligga till grund för vad som idag kallas för ”märket”.
Med överenskommelsen skulle hänsyn tas till konkurrenskraften i förhållande till länder som exempelvis Tyskland, och till inflationen.
I utbyte menar LO och industrifacken att hela LO-kollektivet har fått reallöneökningar – till skillnad från ökningar som tidigare påstås ha ätits upp av inflation eller lett till högre arbetslöshet.
Läs vidare på nästa sida: Kvinnodominerade fack halkade efter
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Men flera av de kvinnodominerade facken inom LO kom att halka efter. Tills Kommunal till slut fick nog i förra veckan och vägrade anta LO:s förslag om hur arbetet mot jämställda löner fortsättningsvis ska gå till.
– Det var helheten det stöp på, säger Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund.
– Inte bara undersköterskorna och att vi föreslog en satsning på en av våra stora lågavlönade kvinnodominerade grupper. Diskussionen har handlat om hur. Genom satsningar på värdediskriminerade grupper, lågavlönade grupper eller på lägsta-löner? Hur ska hela kombinationen se ut? Vi ville olika saker.
Att en återkommande stötesten i förhandlingarna ändå är just ”märket”, så som det kommit att formuleras efter att Industriavtalet slöts 1997, gör Lenita Granlund dock ingen hemlighet av. Hon kallar det för ”lönelåset”.
– Varje gång vi har lyckats förhandla oss till extra pengar i kronor, utöver det lönepåslag som märket ligger på, så har det ett pris. Säg att märket ligger på 6,8 procent under tre år och att en jämställdhetssatsning kanske leder till att våra löneökningar kostar 8,2 procent. Då måste vi räkna ned vårt värde någon annanstans. Motvalutan kan bli att som förra gången förlänga avtalsperioden, eller öka lägsta-lönerna lite mindre, så att det landar på 6,8 procent i alla fall. Då har vi egentligen inte vunnit något.
I en avtalsrörelse avsattes så kallade kvinnopotter som skulle utjämna skillnaderna, och de var effektiva, menar Lenita Granlund.
– Men industrin kunde inte acceptera dem, varken industriarbetsgivarna eller mina kamrater i IF Metall. Kvinnopotterna gav för mycket till alla lågavlönade, inte bara till kvinnor i yrken som värdediskriminerats. Så arbetsgivarna sa upp industriavtalet och förhandlade om det så att läget blev mer låst.
Lenita Granlund motsätter sig egentligen inte industrins löneledande roll, säger hon. Hon skriver under på att lönerna inte ska öka mer än i den mest konkurrensutsatta sektorn och är beredd att låta undersköterskorna landa lönemässigt på ungefär samma nivå som verkstadsarbetarna, för att sedan låta löneökningarna gå i samma takt.
– Men som det är nu halkar vi ju efter – den lokala löneglidningen inom IF Metall gör att våra medlemmar inte kommer ikapp.
Christer Thörnqvist, lektor i företagsekonomi som specialiserat sig på konflikter på arbetsmarknaden, menar att den underliggande teori som industriavtalet grundar sig i har kommit att tolkas för snävt.
– Man utgår ifrån det som kallas Edin-normen, efter LO-ekonomen P O Edin, som utgår ifrån att svenska löner måste sättas i relation till våra främsta konkurrentländer inom industrin – i vårt fall nästan alltid Tyskland – och att industrin sätter normen för hur mycket lönerna kan stiga på resten av arbetsmarknaden.
– Anledningen är att man vill undvika inflation. Men det betyder inte alls att de som jobbar inom industrin alltid måste få mest, eller att industrin är viktigare än andra sektorer. I debatten som har följt tycker jag också att man har blandat ihop begreppet lönenormerande med begreppet löneledande.
Läs vidare på nästa sida: Lågavlönade kvinnodominerade yrkesgrupper subventionerar löneökningar i industrin
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Christer Thörnqvist säger att lågavlönade kvinnodominerade yrkesgrupper har kommit att subventionera löneökningar i industrin genom just den här tolkningen.
– Om man som facken och arbetsgivarna utgår ifrån att det finns ett visst ”löneutrymme” att fördela, och industrin ges en löneledande roll, så blir resultatet att andra branscher inte tillåts knappa in. Till slut bidrar andra branscher till industrins löneökningar från sitt löneutrymme, förklarar Christer Thörnqvist.
Han förtydligar att det löneutrymme som arbetsmarknadens parter talar om aldrig har tagit hänsyn till att företagens vinstandel de senaste åren har ökat på bekostnad av arbetarnas löner och att löneökningsutrymmet antagligen skulle kunna bli mycket större om man tog hänsyn till det.
Att industrin ska vara lönenormerande är en tanke som funnits med länge, ända sedan 50- och 60-talens starkt centraliserade avtalsrörelser. Samordningen har i någon mån alltid byggt på den, också när samarbetet mellan LO-förbunden svajade på 70- och 80-talen. Men det kom aldrig att få riktigt så central betydelse som i och med 90-talets industriavtal. Och även om industrifackens tyngre namn tagit på sig ansvaret för att avtalet kom till, så var arbetsgivarsidan i SAF i allra högsta grad med på tåget, menar Christer Thörnqvist. De hade nämligen målat in sig i ett hörn.
– I början av 90-talet försökte arbetsgivarsidan med decentralisering. Att löneförhandlingarna helt och hållet skulle föras inom respektive företag. 1993 och 1995 provade man de modellerna. Vad man ganska snabbt märkte var att konflikter och fredsplikt då också skulle decentraliseras. Det ville man för allt i världen inte.
När decentraliseringsförsöket misslyckats för SAF landade alltså Göran Johnsson och industrifackens förslag som handen i handsken. Snart fick industrins parter dessutom sällskap av en statlig myndighet som gick deras ärenden.
Medlingsinstitutet inrättades 2000 för att vid konflikt ingripa i lönebildningsprocessen, men också för att verka för ”en väl fungerande lönebildning”. Det har myndigheten kommit att tolka som att industrins lönenormerande funktion ska upprätthållas. Det är framför allt i Medlingsinstitutet som Kommunal har upplevt att man stött på motstånd när man krävt mer än de stipulerade procenten i industriavtalet. Christer Thörnqvist säger att Medlingsinstitutet nästan i högre mån än industrin har upphöjt ”märket” till ett slags lag.
– När myndigheten skapades skrev man väldigt tydligt i förarbetena att ett av uppdragen var att främja jämställdhet och jämställda löner. Det målet har Medlingsinstitutet nedprioriterat. De har gjort en väldigt gubbig tolkning och det är svårt att betrakta dem som neutrala.
– Vad jag kan se finns inget i direktiven som ger dem rätt att försumma det perspektivet.
Men även om rädslan för inflation ligger till grund för den nuvarande avtalsmodellen menar Christer Thörnqvist att det i industrifackens inställning också går att spåra något annat. En attityd som anknyter till en svunnen tid och som krampande håller fast vid sina privilegier.
– Jag menar inte att psykologisera. Men IF Metall kan nog uppleva sin maktställning som hotad. Den nuvarande ledningen i förbunden ser sig nog också med en blick som bygger på hur förbundet var tidigare, när man hade en samhällsbärande position och sossarna satt vid makten år efter år.
– Jag tror att de tänker mer i makroekonomiska termer och tycker att man väl får dumpa Kommunal.
Även historiskt har konflikterna mellan de två förbunden varit skarp, till exempel på 80-talet när Metallbasen Leif Blomberg kallade Kommunal för ”gökungar i boet”, och påstod att varje industrianställd bar två kommunalanställda på sin rygg.
– Det är naturligtvis en missvisande bild eftersom den privata sektorn ju är beroende av den offentliga, säger Christer Thörnqvist.
– Den fungerar inte utan barnomsorg, utbildningssystemet, sjukvård och så vidare. Men det är ändå en bild som har funnits med länge i diskussionen.
– Vad industrins företrädare också tycks ha otroligt svårt att förstå är att högre löneökningar för arbetare i servicesektorn knappt ens handlar om en ökning, utan om att förhindra att de halkar efter.
Christer Thörnqvist menar att avtalsmodellen i Sverige, trots alla brister, kommer att bli svår att ändra på, i alla fall sett till mer än bara ytan. Alltför många företag och anställda är helt uppbundna till ett visst sätt att förhandla. Men i framtiden blir det kanske ändå nödvändigt med förändringar.
– Kanske kommer vi få se en uppdelning där de offentliganställdas fack förhandlar för sig och de privatanställda för sig. Det är rimligt eftersom det är stor skillnad i hur förhandlingarna går till i respektive sektor. I offentlig sektor hänvisar cheferna bara till politiker och deras tilldelning av pengar. Det gör att förhandlingspositionen från början ser annorlunda ut än för privatanställda, säger Christer Thörnqvist.
– Dessutom måste man ta hänsyn till att det är mycket lättare att effektivisera i industrin, som blir mer och mer automatiserad.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.