”Jag hade planerat min skilsmässa”
Min abort år 1978 är något annorlunda berättelse. Jag var 40 år och gift, hade nyligen avslutat min högskoleutbildning och fått nytt jobb.
När jag upptäckte att jag blivit gravid var aborten alldeles självklar för mig. Jag tvekade inte en sekund. Jag ville inte ha flera barn, hade redan två och mitt äktenskap var slut, kärleken hade flugit ut sin väg för länge sedan. Vi, min man och jag, bodde som två främmande människor i ett hus....hade inget annat gemensamt.
Jag hade planerat min skilsmässa redan flera år. Det var helt otänkbart att vi skulle bli föräldrar igen. På den tiden bodde jag i en liten småstad i västra sidan av Sverige. Personalen på sjukhuset var trevliga och hjälpsamma. Ingreppet skedde para några dagar efter undersökningen, jag behövde inte ens kuratorssamtal (arbetade som kurator själv).
Allt gick mycket fort och jag är oerhört tacksam för det. Ibland har jag funderat på och rotat i mitt inre om jag kan hitta några skuldkänslor eller ånger... men har aldrig funnit några.
För mig var beslutet det enda möjliga. I dag när vissa ifrågasättande röster mot aborter poppar upp igen blir jag mörkrädd och känner att vi måste bevaka noga våra rättigheter eftersom det tydligen inte är någon självklarhet att vi kvinnor själva får bestämma över våra kroppar.
En pensionär
Möttes med misstro av sjukvården
Jag var extremt trött den perioden och min pojkvän tyckte jag var lat som inte orkade ta mig upp ur sängen för att plugga och jag skämdes. Jag mådde sämre och sämre och efter jag hade hämtat en hemtenta (tog bussen dit, orkade inte gå) kollapsade jag hemma med feberfrossa och magsmärtor. Min pojkvän kom för att hålla mig sällskap men blev arg när jag somnade när vi tittade på film. Jag skämdes. Jag började googla på komplikationer efter abort och drog själv slutsatsen att jag hade en infektion så jag ringde sjukvårdsupplysningen. Hon jag pratade med bemötte mig med misstro:
– Jamen det var längesen du gjorde din abort, det kan inte vara efter den du blöder.
– Men jag blöder alltså mer eller mindre konstant.
– Jamen du har ju inte ont.
– Jo, alltså jag har jätteont i hela kroppen men mest i nedre magen.
Jag fick till slut en tid på en gynekologisk avdelning. Jag bad min pojkvän väcka mig om jag inte skulle vakna i tid. Jag vaknade fem minuter innan och fick springa till bussen, min pojkvän hade glömt väcka mig. (…) Jag fick i alla fall läggas in i två dagar och göra två blodtransfusioner, intravenös antibiotikabehandling och skrapa livmodern från fosterrester. Jag gjorde slut med min pojkvän någon månad senare.
E
”Jag saknar historierna om de glada aborterna”
Kan man säga att vi var oansvariga? Ja, det kan man säga, men jag känner ingen ånger för det.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Både min mamma och min pojkväns mamma ville försäkra sig flera gånger om att jag verkligen var okej. Varför tycker ni synd om mig? Det finns ingen anledning att tycka synd om mig. När jag sökte på internet och läste andras historier hittade jag bara sorgliga historier, kvinnor som var ledsna och tyckte att det var ett väldigt svårt beslut. Så är det säkert också i många fall. Men jag vägrar att tro att det är så i alla fall. Jag saknar historierna om de glada aborterna, de som inte tyckte att det var någon stor grej. Abort ses aldrig som ett bra alternativ, det ses ofta som en sista utväg. En utväg som man helst inte ska ta och om man mot förmodan tar den så ska det vara med så mycket skam och skuld som möjligt.
Anonym
Jag skulle kämpa för den rätten till min sista blodsdroppe
Jag har gjort två aborter. Den första gjorde jag när jag var 18 år. Jag gick fortfarande på gymnasiet och att behålla barnen fanns inte på världskartan. Jag hade skyddat mig dåligt, och vi hade trott att jag var i en ”säker period”.
Min andra abort genomförde jag när jag var 37 år gammal. Jag hade fått mitt första barn två år tidigare och blev glad när jag insåg att jag var gravid igen. Pappan blev inte lika glad, berättade att han träffat en annan och lämnade mig samma kväll. Jag hade gärna behållit barnet, men att vara ensam, gravid och småbarnsmamma med sen två barn var inte rätt. Det tyckte jag inte då, och jag är i dag fortfarande glad över mitt beslut. Idag har jag tre barn, och jag tänker att det nog var det som var tanken. ;-) Rätten till abort är kvinnas. Jag skulle kämpa för den rätten till min sista blodsdroppe. För varför vi gör det är lika olika som de individer vi är. Bra att ni tar upp frågan!
P
”Jag kan fortfarande tänka på mitt barn som jag aldrig fick”
Jag har gjort en abort i mitt liv, ganska påtvingad abort. Blev hotad att bli sönderslagen om jag inte tog bort barnet. Jag var 19. I dag är jag 24, jag kan fortfarande tänka på mitt barn som jag aldrig fick. Men delad vårdnad eller förklara i slutändan för sitt barn varför pappan är dum i huvudet eller inte en del av bilden är också svårt. Jag antar att en del av mig förstod att det var bättre för barnet, då jag inte kunde ge den världen, på grund av sin "far". Påtvingad abort eller inte, jag gick till kliniken.
Men tidigare då, vid min första våldtäkt var jag åtta år gammal, då hade jag ingen mens, men andra våldtäkten, när jag var 13 år gammal, hade jag med mens. Jag fick missfall. Tänk om jag inte hade fått missfall, tänk om jag inte hade fått göra abort?
Det handlar inte om att man inte bryr sig, det handlar om så mycket mer. Abort tar på kvinnor, man kan bli deprimerad och knäckt, men vi gör det oftast av en anledning. Och i slutet av dagen, många år senare blir vi oftast alla, helt magiska mammor till ett annat barn som vi älskar mer än världen.
Anonym
Graviditeten var ångesten
Jag har gjort en abort, när jag var 21.
Jag hade aldrig haft ett allvarligt förhållande eller ens funderat på att skaffa mig en fast pojkvän, jag var ung och ville finna mig själv. Jag blev gravid efter att ha känt den här mannen i ca två månader. När jag fick reda på att jag var gravid kunde jag inte sluta titta på honom och tänka: "detta är fadern till mitt barn" - en tanke som fick mig att må illa och jag ville bara springa därifrån och aldrig mer se honom.
(…)
Jag beslöt mig för att göra abort för att tanken på att jag skulle behålla barnet fyllde mig med en skräck liknande den jag senare upplevt när jag trodde att jag hade livmoderhalscancer. För mig var det ett självklart beslut, men det som berörde mig. Värst var hur jag kände förväntningarna från min omgivning: jag skulle tycka att det var jobbigt, men det var det inte. Det kändes som att bland annat min mamma försökte lirka fram känslor av sorg eller ångest för vad jag gjort: men nej. Graviditeten var ångesten. Det som räddade mig var som tur var min kompis som med en god portion galghumor fick mig att känna mig som att det faktiskt var min kropp och min framtid som var det viktiga.
(…)
Jag blir rädd och förundrad när jag hör dessa konservativa röster i samhället som slår vakt om 6 veckor gamla foster med usel framtid och en förstörd mor, men inte i sina hjärtan finner sympati med barn i krigshärjade länder.
Anonym
“Jag pratar öppet om min abort”
Jag skämdes inte över att göra en abort, snarare var jag stolt över att jag tog ansvar för mig själv. Jag skämdes över att ha "blivit med barn", att ha "råkat i olycka". Levde jag på 1920-talet? Det är inte aborten som har ärrat mig utan stämpeln att en gång i tiden ha varit oansvarig, inte duktig, slarvig. "Duktig flicka"-syndromet är det som mentalt örfilar mig mer än något annat.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag pratar öppet om min abort, som andra pratar om att operera bort blindtarmen eller dra ut en visdomstand. Jag vägrar låta det vara något att skämmas över.
E
”Vi hade bestämt oss för att skiljas”
Jag var 38 år, gift sedan 17 år och hade redan två barn. Två barn som vi fått kämpa för då det inte var helt självklart för oss att kunna få gå färdigt en hel graviditet. Jag hade fyra missfall innan första barnet, i vecka 15, 12, 8 och 13.
Trots våra tidigare svårigheter att kunna behålla en graviditet, var det självklart för både min dåvarande man och mig att den här graviditeten skulle avslutas.
Vi hade bestämt oss för att skiljas. Jag skulle flytta ut om bara en månad och vi hade redan berättat för barnen, våra närmaste, lämnat in ansökan om skilsmässa till tingsrätten.
Någonstans där mitt i allt känslokaos hade vi haft sex som tröst, för att vi båda saknade närhet och intimitet, för att vi faktiskt fortfarande var gifta och sov i samma säng. Istället för att leta efter den där värmen någon annanstans, fann vi den hos varandra.
Och jag som hade så svårt att bli gravid, blev det. Mitt i skilsmässan. Min dåvarande make frågade mig chockat: "Ska vi ha en bebis varannan vecka oxå?!"
Den graviditeten avslutades tidigt och det har jag varken ångrat eller skämts över. Vilken ynnest att vi bor i ett land i en tid där vi kan göra sådana val.
(…)
Jag har träffat många kvinnor, flickor, tjejer som genomgått aborter. Inte en enda av dem har ryckt på axlarna åt aborten. Alla har tagit ansvar för vad som skulle bli bäst i just deras liv just då. Och jag hoppas verkligen att ingen av dem har skämts.
E
Jag blev starkare av aborten
Jag minns att bruksanvisningen till testet sa något i stil med "Visar testet positivt? Spara stickan och klistra in den i ditt barns första baby-bok!", och det kändes ungefär som ett slag i ansiktet. Jag såg aldrig på det som växte i mig riktigt som ett barn, bara något oönskat och obehagligt som växte sig större i mig för varje dag som gick.
Att vara ofrivilligt gravid var psykiskt sett mycket värre för mig än själva aborten. (…) Sådant hände "andra kvinnor" - slarviga, ansvarslösa, oanständiga.
Jag har kommit närmare andra som anförtrott sig åt mig och berättat om sina egna aborter. Jag känner mig också starkare än innan. Plötsligt såg jag också mig själv i mitten av en debatt som jag bara varit lite vagt medveten om innan, och jag insåg med en gång hur förödmjukande det måste vara att inte kunna bestämma själv. Eller att bli dumförklarad genom t.ex. obligatorisk väntetid eller obligatoriskt samtal med psykolog.
K
Feminismen har stärkt mig
Jag vill inte vara för hård. Alla jag mötte var jättetrevliga, hjälpte mig och såg till att erbjuda det jag möjligtvis kunde behöva. Den enda jag blev besviken på var den första sköterskan jag pratade med, som frågade varför jag inte skyddat mig. FRÅGA INTE EN SÅN JÄVLA FRÅGA TILL EN KVINNA SOM VILL GÖRA ABORT! Tror ni inte att man ställt sig själv den frågan 1000 gånger innan man ringer och bokar tid? Säg bara "Ja, vi ska hjälpa dig." Man skäms redan nog, klart man känner sig korkad och dum! Lägg inte mer skuld på en! Vad hade hon sagt om jag svarat att jag blivit våldtagen (vilket jag inte blivit)?
Jag är egentligen inte arg på någon person som var inblandad i detta. (…) Det jag är arg på är systemet och samhället, där normen är att kvinnor skaffar barn och vill ha barn.
(…)
Jag skulle vilja avsluta med att min historia är tvådelad. På ett personligt plan har det varit väldigt jobbigt. Med skuldkänslor och massor av tårar. Men på ett samhällsplan är jag en krigare, och det är vad som fått mig att ta mig igenom detta så bra. Alla gånger jag mött motgångar har feminismen stärkt mig och lyft upp mig.
Anonym
”Ingenting är svart eller vitt”
Jag grät hela tiden. Till det hela hör att jag fick vänta jätte länge för en abort tid. Min graviditet bekräftades i vecka 4 och jag fick sedan en 4 veckors väntetid. Min kropp ville inte göra abort, min kropp sa till mig att behålla det som växte. Tiden däremellan var så fruktansvärd. (…) Men dagen kom och jag klev fram till receptionen och sköterskan frågade vad hade jag för ärende? Jag är här för en abort sa jag tyst. Ja det kunde jag väl tänka mig, sa sköterskan surt och gav mig en nummerlapp. Jag kände mig sammantaget bara dömd av henne, men det räckte för att jag skulle känna skam i lång tid framöver. Jag kommer alltid stå upp för kvinnors rätt att bestämma äver sin sin egen kropp. Jag kommer demonstrera om jag får möjlighet. Jag kommer alltid tala för att ingen kan döma eller fördöma. jag har varit arg, så arg att jag skrikit ut till anti-abort personer: ”Men för fan du ÄTER JU KÖTT! Är inte det ett jävla liv då?” (…) Däremot är det inte alltid så självklart vad som händer med en den dagen man blir gravid. Jag ångrar det inte. Inte en dag eller sekund. Men jag känner mig känslig och ledsen ibland. Ingenting är svart eller vitt. Inte heller i det mest självklara.
J
”Jag var minst 10 år yngre än alla de andra”
Jag var 15. Det var sommarlov och mensen kom aldrig. På den tiden hade jag ingen koll på dagar och cykler så det tog lång tid innan jag gjorde ett gravidtest. Strecken dök upp direkt, jag behövde inte vänta de där 5 minutrarna på svaret.
(…)
Jag berättade inget för mamma. Inte för någon vuxen. Jag skämdes. Mina kompisar som jag berättade för fick mig att skämmas ännu mer.
Jag visste inte vart jag skulle vända mig. Försökte få tag på ungdomsmottagningen. Den var stängd. Det var ju sommar.
(…)
När vi väl kom till kvinnomottagningen möttes jag av en gynekolog som himlade med ögonen och suckade.
Min pojkvän och bästis följde med till sjukhuset.
Där skulle jag ligga i ett rum med 5 andra kvinnor. Min pojkvän och kompis fick inte va kvar. Jag fick panik. Jag skrek. Jag grät.
Minst en gång i timmen kom personal och frågade alla om personnummer. Jag var minst 10 år yngre än alla de andra kvinnorna. Jag minns hur jag skämdes varje gång jag sa mitt personnummer och vilka fördomar de fick mot mig.
Jag blir fortfarande arg när jag tänker på hur sjukvården behandlade mig.
Anonym
”Jag visste inte vem pappan var”
Jag gjorde en abort när jag var 15 år gammal.
Jag var i ett dåligt skede i mitt liv med självskadebeteende och jag visste inte vem pappan var.
Jag gjorde en medicinsk abort som tyvärr ändå slutade med skrapning pga rester kvar men min abort är ingenting jag ångrar.
Inte ens fast jag 8 månader senare blev gravid igen men valde denna gång att behålla det som skulle bli ett barn.
Min abort är någonting jag är lättad över att jag kunde göra och inte något jag skäms över eller mår dåligt över. Det var inte rätt tid där och då och barnet de skulle ha kunnat bli hade inte haft det bra. JAG hade inte haft det bra.
Alla som vill ska kunna göra abort - lagligt och säkert. Det är vår rätt då det är vår kropp som ska bära och föda ett barn, i en förlossningsvård som dessutom är kaos just nu.
Rör inte vår rätt till vår egen kropp och val.
A
Mina aborter
Jag är idag 30 år gammal med två barn. Här kommer mina aborthistorier:
1. Jag var 16, ihop med en betydligt äldre man som utsatte mig för psykisk misshandel.
2. Jag var 20 år, hade blivit ihop med min långtida hemliga kärlek men tyvärr råkat ligga med hans ovän en tid innan och därför råkat bli gravid.
3. Jag var 28 år, hade nyligen blivit ihop med en ny man. Han är, förutom den härligaste personen jag träffat, det bästa ligget någonsin. Jag har två barn sedan innan, nya mannen vill inte ha biologiska barn och jag ville inte ha fler barn.
P-piller har jag prövat av olika varianter. Alla har fått mig att må dåligt på ett eller annat sätt och därför har jag helst låtit bli. Kondom är ju ärligt talat inte så sexigt och kul.
Ungefär så?
H
”Man ska aldrig behöva motivera och förklara”
I Uppsala fick ”Diana” svälja den första tabletten med Mifepristone på sjukhuset för att sedan skickas hem med ett kuvert med Cytotec, två vanliga värktabletter och ett stolpiller med smärtstillande. Att stanna på sjukhuset under själva aborten var aldrig något alternativ, trots att Diana efterfrågade det. I Umeå var situationen den omvända. Liv, som utförde båda sina aborter i Umeå, erbjöds plats på kvinnoklinikens dagvårdsavdelning där det fanns tillgång till personal under hela förloppet. Att hon skulle få utföra aborten hemma var aldrig något alternativ.
Att kvinnor har oskyddat sex trots att de är medvetna om att de kan bli gravida tror vi är mycket vanligt i Sverige idag. Därför är den fria aborträtten så viktig - man ska aldrig behöva motivera och förklara varför man för det första blev gravid och för det andra väljer att göra en abort.
L och D
Fick en utskällning av barnmorskan
Jag har gjort två aborter, båda gångerna när jag var runt tjugo år och långt innan jag bestämde mig för att bli mamma.
Det här var i början på nittiotalet och jag blev gravid helt enkelt för att jag inte pallade p-pillren (Desolett), som gav mig yrsel och rejält nedsatt sexlust. Jag hade stadigt sällskap, så kondom verkade krångligt. Hoppsan, liksom båda gångerna.
I mitt minne flyter de två aborterna ihop, som nog gjordes med något års mellanrum. Båda gångerna på SöS. Jag fick morfin och sövdes ner. Andra gången fick jag en utskällning av barnmorskan som tyckte att jag slarvat mer än lovligt.
Jag har aldrig haft några som helst betänkligheter. Inte en enda gång.
P
”Min pojkvän hade svårt att förstå”
Mitt beslut var alltid abort men en instinkt inom mig förberedde mig för att faktiskt föda ett barn vilket gjorde ångesten värre. Min pojkvän hade svårt att förstå de tankar som for runt i mitt hormonfyllda huvud även om han gjorde sitt bästa. Jag gick igenom det mesta ensam för min pojkvän jobbade ofta borta flera dagar i sträck och jag ville inte att någon skulle veta att jag var så dum som jag kände mig. Endast en vän och en av mina systrar fick veta. Under undersökningarna brast jag ofta ihop i gråt på grund av all ångest och stress men fick all hjälp och stöd jag kunde få av de underbara sjuksköterskorna hos gynekologen. Till och med när jag hade blivit utkastad från min lägenhet under en dag efter ett bråk så såg de genast att jag mådde dåligt och gjorde vad de kunde för att hjälpa mig.
(…)
När aborten började satt jag mest på toaletten och tjöt av smärta och gråt medan blodet flödade ur mig. Det är en sak att känna någonting växa inom dig, men en helt annan sak att känna någonting dö inom dig.
Efteråt var det sådan lättnad att jag äntligen för första gången på månader kände mig som mig själv.
O
”Skulle kännas jobbigt att göra abort igen”
Trots att jag har en mamma som är superfeminist och som tom doktorerat på kvinnors skam vågade jag inte berätta för henne att jag blivit ofrivilligt gravid (egentligen var det ju vi som blivit ofrivilligt gravida eftersom båda har ett ansvar att skydda sig). Jag skämdes.
Och det dröjde innan de gav mig en tid för abort. Jag fick vänta till v 12 innan de gjorde aborten. Tidsbrist sa de. Det var fruktansvärt. Att ha alla hormonerna i kroppen, brösten växte allt var igång, men jag ville inte ha det.
(…)
Skulle jag bli gravid igen vill jag och min man inte ha fler barn, men det skulle kännas jobbigt att göra abort igen även om jag absolut är för fri abort.
(…)
Jag hoppas också att vi utbildar personal som arbetar med abort och apotekspersonal som säljer dagen efter piller kan sluta ha en moralistisk ton.
H
Demonstrationer utanför abortkliniken
Jag kommer aldrig glömma när jag såg det där hemska plusset på graviditetstestet. Jag grät och grät och eftersom jag bodde i England så hade jag ingen aning om vart jag skulle vända mig för att få en abort och min pojkvän bodde i en annan stad och ingen av mina närmaste vänner var i samma land. Jag började ringa runt till skolans elevhälsovård men där hade de inga tider på hela veckan så jag ringde runt på måfå till olika hälsokliniker men kunde inte förmå mig att berätta på telefon vad det gällde. Till slut bröt jag ihop i telefonen när jag ringde för tredje gången till skolans klinik och grät och tjöt att "I'm pregnant and all alone in this country and I dont know what to do!!!". Då fick jag genast en akut tid och skolan hjälpte mig till en abortklinik.
De var väldigt snälla och förstående och dömde mig inte alls. Det enda jobbiga var att utanför abortkliniken så stod hela tiden några kristna galningar och demonstrerade med skyltar på aborterade foster där det stod att abort är mord. Det var ju lagom kul att behöva tränga sig förbi dem som ensam och sårbar tjej för att komma in och ut från kliniken.
Anonym
Den andra aborten var mer komplicerad
Innan aborten var jag rädd för att vara ledsen efteråt men det var jag inte - jag var bara lättad.
(…)
Den andra aborten var mer komplicerad... då var jag redan mamma till en liten flicka som då var 10 månader. Vi kände att det var för tätt. Att hon var - och skulle fortsätta få vara - vår lilla bebis. På nåt vis skäms jag för denna abort även om jag vet att det var rätt beslut. Idag har vi två barn som är 6 resp. 10 år - ingen av dem hade funnits om det inte varit för abort. Och som mamma känner jag ännu starkare för aborträtten än jag gjorde innan. Jag älskar mina barn och är så glad över att jag fick välja att bli förälder och när jag skulle bli det.
Sofia
Min fru och jag hade barn sen tidigare
Jag har ett släpande dåligt samvete från en abort i ett tidigare förhållande, detta för att jag inte skäms för att det blev som det blev. Min dåvarande fru och jag hade barn från tidigare förhållanden så vi behövde ju absolut inte ha fler. Hon var diabetiker sedan många år och hade även utvecklat högt blodtryck som en följd av detta, barn skulle vi ju inte ha så hon hade spiral och vi trivdes med det. Ändå blev det en graviditet. Rent medicinskt fanns det bara en lösning - abort, hennes läkare var säker, risken för komplikationer var för stora.
(…)
Men nu till anledningen till detta mail - jag har aldrig för mig personligen skämts för detta. Min fru kom t o m ihåg årsdagen av den tänkta födelsedagen och kunde aldrig förstå mitt tänkande – jag borde skämts för att jag inte skämdes! Jag hade dock inga problem med att förstå att hon mådde tidvis dåligt av denna abort.
Tommy
“Jag var livrädd för vad jag skulle känna”
Då jag låg på kvinnoklinikens brits med det kalla ultraljudet mot min mage var jag livrädd för vad jag skulle känna. Jag har vänner som varit i liknande situationer, men som till skillnad från mig beslutat sig för att behålla barnet. Jag mindes att det berättat att de sett barnet som en liten prick på datorskärmen och att de då beslutat sig för att behålla. Men så var det inte för mig. Jag såg några suddiga pixlar. Det var allt.
Beslutet att göra abort är det svåraste, men också bästa beslutet jag fattat i mitt liv. Jag har aldrig ångrat det. Tack vare min erfarenhet av att tvingas besluta om att behålla ett barn eller göra abort, så vet jag idag att jag vill bli förälder. Och att jag kan! Jag vet också att jag vill dela föräldraskapet med någon. (…) Idag har jag en partner som jag hoppas ska bli förälder till mitt framtida barn. Fram till den dag då vi båda är redo att sätta ett liv till världen så lever vi lyckliga med varandra och vår pessar.
Anonym
Mamma var med mig hela vägen
Jag var 18. Hade precis gått igenom mitt första riktiga uppbrott ur en kärleksrelation, och hittade bekräftelse, tröst o förströelse hos "någon helt annan" än min f.d. Han var intensiv, fick mej att skratta o hade så mjuka händer. Det räckte. Då.
(…)
Mamma jobbade som kurator på kvinnoklinik, o lotsade mej snabbt rätt. Såg till att de (trots att de insisterade), inte fick mej att titta på några ultraljudsbilder av ett litet fladdrande hjärta. Såg till att jag fick en sövd skrapning, o inte behövde krysta o kräkas. Såg till att jag fick en tid snabbt, smärtstillande på recept efteråt, en spiral insatt på en gång. Vid ett stort sjukhus, men i en stad med många starka anti-abort och frikyrkliga strömningar var det otroligt skönt att ha liksom en egen guide. Med allt sitt professionella kunnande och all sin moderskärlek var hon med mej, hela vägen. Aldrig dömande eller förebrående. Bara stöttande. "Det är det här det handlade om" sa hon vid en punkt, "systerskap, o att få välja själv." Hon var feminist o gammal grupp8-medlem...
Jag hade ont, det var sorgligt, men jag sörjde inte. Ångrade inte.
Rör inte min aborträtt!
Kajsa
Jag gjorde abort i vecka 14
Jag är 22 år och första gången jag gjorde abort var när jag va 18 år. Hade en son på 2 år och kände först att jag ville ha de här barnet med. Men efter ca 10 veckor blev allt lite rörigt i mitt liv och jag kände att jag inte skulle klara de själv. Så jag gjorde abort i vecka 14.
De va inte alls kul och jag hade massor av ångest men jag vet att de va de ända rätta då. Sen fick jag en son året efter med min nuvarande man och nu är jag glad för att jag fick just han. Men när han var 4 månader blev jag gravid igen och de kändes inte alls bra. De var alldeles för tidigt så då gjorde jag abort igen. (…) Nu är det 2016 och jag har 3 fina pojkar och ångrar ingen av mina aborter. Låt aborträtten vara kvar!
My
”Det kändes bara fel att börja om igen”
Jag har gjort 2 medicinska aborter, men inte när jag var ung och kåt, utan när jag var gammal och gift, 35 & 37 år.
Första gången var precis efter att jag börjat jobba efter min 3:e graviditet och föräldraledighet. Jag hade fortfarande den tredje graviditeten i minnet och den hade varit hemsk från början till slut, så jag pallade helt enkelt inte en till. (…) Andra gången var ca 1,5 år senare, trots skydd. Jag hade precis fått mitt drömjobb. Jag har aldrig varit någon karriärist, men det kändes bara fel att börja om igen. Jag kände mig gammal.
Första tiden efter aborterna, så funderade man ganska mycket på hur livet skulle sett ut med ett par till härliga barn, men så här i efterhand känns det ändå som ett bra beslut.
Sofia
”Kroppen var i uppror”
Dagarna och veckorna efter aborten var jag så skör, jag grät och grät. Inte alls för att jag ångrade något utan för att kroppen var i uppror, själva aborten var också mycket jobbigare än jag trott. Aborträtten är självklar och nödvändig för mg, men jag önskar att jag fått mer information om smärtan och att man kan må jävligt dåligt efteråt. Hade jag vetat mer om innebörden hade jag förstått varför vården vill att man ska ha en person nära hela tiden om man gör aborten hemma. Trots att det var en jobbig upplevelse, är jag djupt tacksam över att jag bor i ett land där jag har rätten att välja själv över min kropp.
Anonym
