På det här asylboendet har Studieförbundet Vuxenskolan undervisat i svenska och samhällskunskap i ett drygt år. I dag är det verb som står på schemat. Dricka, dricker, drack, druckit. Sitta, sitter, satt, suttit. Hinna, hinner, hann, hunnit. 

– Jag springer för att hinna, försöker Ahmad. 

En annan av de boende skapar poesi. Hon sitter i mitt hjärta, säger han. Det blir skratt ibland när svenskan blir tokig, men alla kämpar på. Varje dag är det lektion. Både förmiddag och eftermiddag om man vill. 

– Många kan bli kvar här i över ett år, ibland ända upp till två år. Jag vill att de ska kunna använda tiden och klara flera nivåer på SFI direkt när de väl får uppehållstillstånd, säger läraren Shahla Ojagh. 

Saknar förskoleplats

Ahmad tar sitt block och går tillbaka till rummet som familjen bor i. De stora barnen är i skolan men Samar och lilla Habiba spenderar sina dagar i rummet som är möblerat med sängar, en stol, en litet runt bord och en mikrovågsugn. 

– Samar är bättre på språk än vad jag är så hon skulle lära sig snabbare, säger Ahmad när han sätter sig. 

Men eftersom Habiba inte får någon förskoleplats så måste någon vara med henne på dagarna, och det blir Samar. 

– När vi lever som vi gör. När vi inte vet vad som ska hända blir språket det sista vi tänker på, säger Samar. 

Det var tre månader sedan de gjorde sin sista intervju med Migrationsverket. Sedan dess har de inte hört någonting. Och på grund av den stora mängden asylsökande det senaste halvåret ligger den genomsnittliga handläggningstiden för asylärenden idag på 245 dagar. 245 dagar av väntan. 

Ahmad och Samar berättar om sitt tidigare liv i Aleppo. Ett liv som var stabilt även om det ofta fattades både pengar och varor. De hade sitt hus, barnen gick i skolan, Ahmad arbetade som bonde och vid sidan av det arbetade han med avlopp och vatten åt kommunen. 

– Jag utbildade mig till elektriker men kände aldrig att jag ville jobba med det. Min far hade en gård och jag började jobba där. Det var ett jobb jag älskade. 

Gick inte att få arbete

Varje dag tog han bilen och körde i tjugo minuter ut till åkrarna utanför Aleppo. Samar var hemmafru eftersom hon tagit sin examen i engelska från universitetet precis när oroligheterna i Syrien började och det inte gick att få tag i ett arbete.

Det började med demonstrationer på fredagarna. Människor omkring dem delades upp i två läger, de som var mot regimen och de som var med dem. Till och med familjer splittrades. 

– Vi var rädda. Vi försökte hålla oss utanför. Stämningen blev snabbt hätsk, ingen var beredd att respektera den andres åsikt. Men vi trodde aldrig att det skulle bli så illa som det blev. Om vi hade vetat hade vi försökt lämna Syrien redan för fem år sedan, säger Samar. 

Så en dag kom de första skotten. 

– Vi satt hemma när vi plötsligt hörde vapen som avlossades. Alla i vårt område sprang ut från sina hus för att se vad som hände. Alla som hade en bil plockade upp så många de kunde och försökte lämna staden. Andra gick till fots. 

Flydde ut på landet

Efter det första skottet följde en tid när familjen försökte hanka sig fram i staden. Gång på gång fick de fly ut på landet, men eftersom det fortfarande fanns mer mat, rinnande vatten och andra varor i staden så tog de sig tillbaka. Deras område togs över av rebellerna. Och rebellerna inkvarterade sig i skolor och sjukhus. Då började regimen bomba just skolor och sjukhus. Det var en blodig tid. Och mitt i allt detta föddes Habiba. 

– Hon hade två trillingsyskon när hon låg i magen. Men den första dog tolv dagar och den andra femton dagar efter förlossningen. Habiba var den enda som överlevde, säger Samar och tittar på Habiba som klättrar mellan sängarna och då och då sätter sig för att rita med sina kritor. 

Bombades första skoldagen

Jag frågar hur de tror att barnen har påverkats av kriget omkring dem. Det blir tyst en stund. Sedan börjar Samar berätta. 

– Det kostade mer att bo i de säkrare delarna av Aleppo. Dem där det inte var så många strider. Vi hade inte de pengarna. När min yngsta son skulle börja en ny skola bombades den under hans första skoldag. 20 personer dog framför ögonen på honom. Min äldsta son blev gripen av en av regimens soldater än morgon när han skulle köa för att köpa bröd. En annan man hade lovat att min son skulle få betalt om han letade upp kartonger åt honom som gick att elda med. När han letade efter de där kartonger blev han gripen och anklagad för att ha stulit bensin och bilbatterier. De slog honom. När de väl släppte honom var han alldeles blodig och sönderslagen. På gatan där vi bodde lekte barnen med granatsplitter. Alla ville ha den största biten. Förstår du, kriget blev en del av deras lek. 

Så här långt in i berättelsen är det tårar i Samars ögon. 

– Nu vill vi bara att barnen ska få lugn och ro. Att de ska få utbildning, säger hon. 

Ahmad och Samar själva då, vad drömmer de om för egen del?

– Vi vill bara ha jobb och en plats där vi kan bo. 

De kan tänka sig att bo var som helst, det finns bara en liten oro. 

– Vi har hört att det finns områden där människor inte tycker om invandrare. Det kan bli svårt att leva i ett sådant område. Stämmer det att det finns sådana områden? frågar Samar. 

Det är i alla fall här i Sverige som de ser sin framtid. Trots att de ringer varje dag för att höra hur det är med Ahmads åldrade pappa som är kvar i Syrien, så kommer de inte att återvända. 

– Det enda som förbinder mig med Syrien nu är smärtan, säger Samar.