45 månader senare meddelar Håkan Juholt Dagens ETC att han tänker lämna riksdagen. Sin vana trogen har han tänkt ut detaljerna i sin medietaktik själv. Lokalmedierna i Oskarshamn, där han tidigare har arbetat som journalist, blir först med nyheten. En kompis till sonen på Nyheter 24 får också förhandsinformation, och Dagens ETC får som enda tidning en längre intervju. När nyheten är ute har Juholt som plan att stänga av telefonen.

– Fasen vad skönt det känns att tänka på att många kommer bli så förbannade över att jag valt just er att prata med, säger Håkan Juholt när han visar oss runt i de riksdagskorridorer som han gjort sig bekväm i under sina 21 år i riksdagen.

Varför slutar du?

– Jag känner att jag har ett väldigt starkt stöd. Jag slog mitt tidigare personvalsrekord i det senaste valet med 5 240 personröster. Men jag väljer att sluta av två orsaker. Dels handlar det om min privata situation. För mig är det inte det politiska uppdraget ett kontorsuppdrag, utan jag vill gå all in. Mina barn är utflugna, min mor dog i somras, min hustru bor i Stockholm och mina band till Oskarshamn, till familjen, är brutna. För det andra är den politiska utvecklingen sådan att jag, som drivs så starkt av ideologiska frågor och en stark vilja till samhällsförändring, inte kan vänja mig vid att politik ska förminskas till administration och byråkrati.

Varför väljer du att ge oss beskedet just nu?

– Jag kommer lämna riksdagen när det här riksdagsåret är slut. Att jag ger beskedet nu beror på att det redan har kommit väldigt många förfrågningar inför möten nästa höst. Jag måste kunna ge besked angående dem.

Du har alltså inget emot att din avgång kommer ses som en kritik mot nutida svensk socialdemokrati?

– Jag kommer vara socialdemokrat livet ut. Under min tid i riksdagen har Socialdemokraterna alltid kunnat göra upp med andra partier. Vi är ett samarbetsparti. Men den ideologiska kursen för partiet behöver vara glasklar. När människor upplever att det inte är någon större skillnad mellan S och de borgerliga partierna växer extremismen, då kommer framgångarna för SD som ett brev på posten. Min utgångspunkt är att skiljelinjen i svensk politik inte går mellan SD och andra partier, utan mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna, där SD ingår. Där ligger konfliktlinjen i svensk politik.

Har högerfalangen inom S tagit ett alltför starkt grepp om partiet?

– Jag vill inte dela in partiet i falanger. Vi har aldrig haft ambitionen att tycka likadant och därmed ligga på 5 procent. Vår ambition har varit att få 35–40 procent och samlas i en större kompromiss. Men jag känner mig orolig över att allt för många ställer sig frågan vart socialdemokratin är på väg. Jag är glad varje dag att Stefan Löfven är ordförande. Men när alltför många upplever att det inte finns någon större skillnad mellan S och de borgerliga partierna sjunker förtroendet för oss.

Varför har då särarten försvunnit?

– Det kan bland annat bero på dåligt självförtroende. Det borde svensk socialdemokrati inte ha. Det är en av de mest framgångsrika politiska rörelserna i världshistorien. Men vi har i flera årtionden nu levt med en nyliberal dagordning, där marknadslösningar ses som de enda lösningarna. Socialdemokratin ska vara tydlig med att säga att vi har en annan väg framåt.

Kan du försöka konkretisera? Varför har gränsen mellan socialdemokratin och andra partier suddats ut?

– Det första skälet är dåligt självförtroende. Det andra är en falsk föreställning om att medelklassen inte är solidarisk, att medelklassen istället skulle vara egoistisk. Det tredje skälet är årtionden av ideologisk utbildning inom partiet. Jag är övertygad om att idén bakom social­demokratin – ett solidariskt samhälle som skiljer sig från ett borgerligt samhälle – omfattar så oerhört många fler än oss socialdemokrater. Att många fler vill se ett samhälle där vi medborgare inte bara är reducerade till kunder på en marknad. Detta är socialdemokratins paradgren, inte frågor på decimalen.

Din relation till socialdemokratin känns lite som en olycklig kärleksrelation, har jag tolkat dig fel?

– Din fråga är väldigt vacker. Jag känner en reservationslös kärlek till socialdemokratin, till rörelsen, till de socialdemokratiska värderingarna. Social­demokratin är så mycket större än de som för tillfället har makten i Stockholm.

Vad tänker du göra nu?

– Det vet jag inte. Jag har ingen aning. Jag har gjort 21 år i riksdagen, det kommer bli 22. Jag fyller 54 år nästa år och då har jag gjort 40 år i mitt liv i den socialdemokratiska rörelsen. Det finns något vackert i det, tycker jag. Jag är en skrivande människa, det vill jag fortsätta att vara. Jag kommer resa runt och prata, men som en friare röst.

Har du fått några erbjudanden?

– Inga jag har tackat ja till. Jag vet faktiskt ärligt talat inte vad jag ska göra efter nästa sommar.

Flera tunga sossar före dig har valt karriärer inom näringslivet efter riksdagspolitiken som genererat stora pengar. Är det något du skulle kunna överväga?

– Nej, jag ser inte detta som en möjlig väg att gå. Mitt svar är nej. Jag ser inte en sådan framtid framför mig. Man ska kunna vara säker på att när jag uttalar mig är det jag som pratar, inte en lobbyist med lösskägg som pratar för någon annan.

Så du kan garantera att det inte blir en sådan karriärgir framöver?

– Ja, det kan jag.

Du skrev i Aftonbladet så sent som efter valet förra hösten att ”Partiets uppdrag är att förändra samhället och bjuda in till en ny tid”. Vill du beskriva den tiden?

– Den nya tiden jag skulle vilja bjuda in till är en tid som vi faktiskt får chansen att se fram emot. Den stora samhällsförändringen innebär att vi har gått ifrån att vara medmänniskor till att vara konkurrenter. Så många av oss känner en oro för framtiden. Så sent som i går avslöjades att pensionen för hundratusentals kvinnor blir usel. Många av oss får på detta sätt veta att det bästa redan har varit. Att utvecklingen går åt fel håll. Man har byggt in en oro för morgondagen. Socialdemokratins uppgift är att genom konkret politik och visioner övertyga människor om att det går att se fram emot morgondagen. Att inte behöva frukta den.

På vilket sätt är detta unikt för socialdemokratin? Ville inte Moderaterna samma sak?

– Nej det skiljer sig. Jag spelade Monica Zetterlund för Reinfeldt: ”Var blev du av ljuva drömmar om en rimligare värld”. Med nyliberalismen och den tidsandan har kvartalspolitiken satts i centrum. Det finns inte en idé bortom nästa skattesänkning. Jag pratar om kollektiv, gemensamma drömmar om hur vi vill förändra samhället. För mig handlar det om jämlikhet. Jag menar att socialdemokratins konstituerande uppgift är att jämna ut mellan människor. Det är vad vi finns till för, det är vår skapelseberättelse. Det som skapelsen och marknaden inte kan klara av att utjämna mellan människor, det ska politiken, det vill säga socialdemokratin, ta ansvar för. Det handlar om utjämning av ekonomin, hälsa, kulturella upplevelser, utbildning och bildning.

Vad innebär det att vara socialist för dig?

– Jag är socialist på samma sätt som Olof Palme, Tage Erlander och Ingvar Carlsson var socialister. Jag tror på ett samhälle med ett gemensamt ansvarstagande för varandra. Jag tänker inte ens låta mig störas av att borgerliga skribenter och debattörer jämställer socialdemokratisk socialism med Stalins. Det är så fruktansvärt lågt.

Daniel Suhonens bok Partiledaren som klev in i kylan var ett karaktärsmord på dig som politiker och innehöll också hårda angrepp på dig som person. Vad har boken haft för påverkan på ditt beslut?

– Ingen alls. Absolut ingen alls. Daniel Suhonen och jag, vi har ingen vänskapsrelation, det har vi inte haft innan heller. Vi har inte hängt på barer eller så. Men han är en oerhört skicklig socialdemokratisk debattör. Och han har skrivit en bok som är läsvärd, men fruktansvärt plågsam för mig. Han passerar gränser och förtroenden som för mig skulle vara helt otänkbara att passera, men med det sagt bör boken läsas.

Den står kvar i din bokhylla fortfarande?

– Jaja, jag har två ex.

Vilka tror du var de främsta skälen till att han skrev boken?

– Det vet jag inte. Jag tror att han ser ett politiskt unikt skede i landet och inom socialdemokratin och att jag, min person i det skedet, blev tacksam att bygga boken kring.

Du beskriver honom som en karriärist?

– Daniel är skicklig, jag är säker på att han har ambitioner. Han är en ung pojk. Det gjorde ont att läsa den, men å andra sidan är jag väldigt stryktålig. Jag tror att jag är en av Sveriges mest stryktåliga politiker i dag.

Men hur har boken påverkat din vardag som politiker i riksdagen?

– Ingenting.

Jag har nästan lite svårt att tro dig i detta.

– Jag är ju ersättare i kulturutskottet sedan jag avgick som ordförande, och det har inte förändrats. Däremot får jag frågor kring boken när jag reser runt i landet, men boken har inte påverkat mitt mående på något vis.

Hur upplever du stödet från dina partikamrater?

– Väldigt starkt stöd. Men jag har inga vänner i riksdagen. Dem har jag på annat håll. Jag har ingen som helst lust att skaffa mig vänner här. Riksdagen är en plats där man jobbar och sliter hårt, inte umgås. Jag hade inget sånt behov innan heller.

Inga vänner i riksdagen? Efter så lång tid? Är inte det ensamt?

– Jag har samlat på mig två, tre politiska vänner. Det är centerpartisten Anders Svärd, 72 år från Kumla, miljöpartisten Annika Nordgren Christensen, 43 år från Falköping. Hon kallar mig sin bror och jag hennes syster, och så Tommy Waidelich. Efter en turbulent tid tillsammans blev vi nära.

Du menar alltså att du tagit dig ur all turbulens omärkt?

– Jag känner självklart ett sår. Jag valdes som ordförande som en reaktion på det ledarskap som fanns tidigare, den politik som fördes tidigare. Under mitt första halvår kände många socialdemokrater en entusiasm, en glädje, ett hopp, som sedan grusades ganska brutalt. Den sorgen tror jag många bär med sig och känner att ”jävlar, det här hade ju kunnat bli väldigt bra”. Sedan finns det naturligtvis de som känner skadeglädje men de är inte så många, en minoritet.

Du säger alltså att det finns socialdemokrater här i riksdagen som går runt och känner sorg för att den vändning de hade hoppats på uteblev?

– Det tror jag absolut att det gör.

Hur många är de?

– Man känner inte en sorg över att Stefan Löfven är partiledare, absolut inte, det finns en stark uppbackning bakom Stefan, men man gillade mig. Jag var inte elitens kandidat, men riksdagsgruppen gillade mig, och politiker runt om i landet gillade mig.

Hur ser din relation ut till gamla kollegor som exempelvis före detta stabschefen Stefan Stern ut i dag?

– Någon sådan har jag inte. Ingen som helst relation. Självklart gör man fel och misstag, men jag vet att jag inte begått fler misstag än någon annan. Jag kan lista Mona Sahlins misstag och det räcker inte med ett kollegieblock. Jag har inte talat om döda som försöker fly över Medelhavet, vilket Stefan Löfven faktiskt har gjort. Det är fullt mänskligt att säga fel någon gång. Men att de närmaste skulle komma och vända detta mot mig, det kunde jag inte ens föreställa mig. Och att kommunikationschefen, som var anställd för att stärka mig och socialdemokratin, talar om för Stefan Löfven att ”han är borta om en vecka”, det är helt otroligt! En socialdemokrati som hudflänger varandra, vilket skedde under min tid, det är en socialdemokrati i förfall.

Vad är det i den här kulturen som gör att ett sådant beteende frodas?

– Det undrar jag också! Jag tror att många hade rekryterats för en annan kapten på skutan, Thomas Östros, det är en vänskapskrets som hade sett sig som dem som skulle leda landet. Och så blev det fel kapten. Jag kom in i en organisation som var färdigrekryterad.

Vad skiljer dig från Östros som socialdemokratisk politiker?

– Jag har stor respekt för Thomas. Det tog inte lång tid från att han kandiderade till att bli socialdemokratins ordförande till att han blev chef för bankföreningen. Det måste vara ett uttryck för hur skicklig han är. Bred och skicklig.

Hur skulle du vilja bli ihågkommen?

– Jag har inga sådana ambitioner alls. Min farfar var industriarbetare, min pappa industriarbetare, även om han var politiker på slutet. När jag kom in hit nästan niade jag de främsta företrädarna. Jag har gjort en klassresa. Jag har blivit vald till riksdagen och omvald så många gånger och dessutom slagit personligt röstrekord i det senaste valet. Jag har i min valkrets lyckats att förmedla att politiken är viktig och att det går att åstadkomma saker med den. Men nationellt kommer jag bli ihågkommen som partiledaren som avgick, som inte lyckades. Det kan inte justeras. Segrarna skriver historien.

Har du känt sorg över det?

– Nej, aldrig. Det är klart att jag hade önskat att jag kunnat fortsätta min politiska kurs. Jag kan känna en sorg över att min politik inte hann prövas. Det bär jag med mig. Olof Palme sa att politik är att vilja. Jag vill nog lägga till att är att politik är att våga också. Att våga ta stryk, att våga stå upp, att våga ta smällar. Det är politikens nerv. Sedan jag föll med alla mina brister har riskminimering upphöjts till ett väldigt centralt element hos de allra flesta. Det kommer göra politiken tråkigare. Jag vill att politik ska vara en van Gogh-målning, ett Riojavin.

Tror du inte att många kommer komma ihåg dig som den sista riktiga vänstersossen?

– Jag hoppas verkligen att jag inte kommer bli ihågkommen som den sista vänstersossen. Jag hoppas innerligt att du har fel här. Nog diplomatiskt svar?

Efter intervjun skickar Juholt ett sms med följande tillägg:

”Hej igen. Inser att du har mycket mer än vad du behöver, men vill ändå sända dig dessa rader för på vägen till T-banan nu blev jag påmind om något för mig betydelsefullt. En kvinna med barnvagn skyndade ifatt mig och sa vänligt till mig: 'Stå på dig, stå på dig'. På Lilla Nygatan bytte en äldre man trottoar för att han ville skaka min hand. I gången vid Gamla stans station blev jag stoppad av en man med orden: 'Jag saknar dig. Gud vad jag saknar dig'. Självklart är jag berörd av detta. Blir både glad och ledsen. Och så här har det varit varje dag sedan jag avgick. Precis varje dag, oavsett var i landet jag är. Jag vet att jag berörde människor. Att jag väckte något inom dem som slumrat in. Den vetskapen kommer jag bära med mig livet ut. Det är både glädje och en sorg. Ville bara att du skulle veta. Allt gott. Håkan”