Butiksbiträdet: "De håller oss otrygga"

Moa, som egentligen heter något annat, har jobbat i klädbutiken i två år. Det är en fast anställning där hon knappt blir garanterad en halv dags jobb i veckan och 1 440 kronor i månaden före skatt. Vid ett heltidsarbete skulle Moa få cirka 19 000 kronor före skatt, men hon brukar inte få ihop så många timmar.

– Men krasst så är de alltid beroende av att folk tar mer pass. De håller oss otrygga och vi måste alltid göra vårt bästa. 

Gick med i facket

Företaget saknar kollektivavtal. Utöver den ständiga jakten på jobbpass får Moa 13 kronor mindre, det vill säga 120 kronor, än vad någon med hennes arbetslivserfarenhet ska ha. Det var hennes pappa som fick henne att gå med i facket. När hon sedan fick nys om avsaknaden av kollektivavtal på arbetsplatsen började hon engagera sig fackligt. Sedan dess har Moa läst kurser, varit på fackliga konferenser och försökt ta upp frågan om kollektivavtal med ledningen.

Säljer Fairtrade – saknar kollektivavtal

Moa berättar att hennes chef gärna framhåller att butiken säljer Fairtrade-certifierade kläder och därmed månar om arbetsvillkoren i utvecklingsländerna, samtidigt som man viftat bort hennes önskan om att de anställda i Sverige ska omfattas av ett kollektivavtal. 

– Det är en otrolig dubbelmoral, säger hon och tillägger:

– Jag sliter och bidrar till att företaget går runt, men att få en reko lön är tydligen för mycket begärt. 

Moa är också orolig att andra klädföretag som har kollektivavtal ska ta efter butikerna som inte har det och att facken därmed också riskerar att försvagas. Även om hon tror att det skulle vara lätt för henne att få ett nytt säljjobb vill hon stanna kvar i solidaritet med sina kollegor. 

– Om jag skulle byta jobb skulle det inte finnas någon här som kämpar för våra villkor. Det skulle vara lite som föräldrar som byter skola för sina barn istället för att ta fighten. 

”Vi skulle få två läger”

Förslaget om låglönejobb sammanfattar Moa som en idé från borgerliga partier som saknar en god facklig tradition. Hon är orolig för vilka konsekvenser det skulle kunna ge. 

– Vi skulle få två läger, en med etniska svenskar och en med nysvenskar. Två grupper som skulle utföra samma jobb men där en grupp får lägre lön. 

Moa berättar att de få timmarna och dyra levnadskostnaderna i Stockholm gör att hennes timlön på 120 kronor är svår att klara sig på. 6 000 kronor i månaden går åt till en andrahandsetta i en av stadens förorter och det som blir över måste hon hålla hårt i. Ett fast heltidsjobb, att kunna lägga undan pengar och att inte behöva tacka nej till kafé-besök och andra aktiviteter med sina vänner finns på Moas topp tre-lista. 

– Det är en ständig stress när ens grundläggande behov hänger på om ens chef är snäll eller inte. Det påverkar mig psykiskt. 

Läs alla delar i serien:

Har vi råd med mer otrygghet?

Undersköterskan: ”Ibland känner man sig som en slav”

Servitören: ”En ständig jakt på timmar”

Hjälporganisationen: ”Behovet ökar”

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.