Det plingar till i Joakim Medins mobil och han tar en snabb titt.
– Uppdateringar från Kobane.
Med hjälp av Google Translate brukar han och en ung journalistkollega sms:a om senaste nytt från Syrien på kurmanji, en av de kurdiska huvuddialekterna.
Själv har han inte varit där sedan i höstas. Han har stannat i Sverige och skrivit en bok om sina upplevelser som en av få västerländska journalister i norra Syrien under kriget.
En reportagebok, men också en sorts introduktionsbok till kurdernas moderna historia och kamp, som getts förnyad aktualitet i väst i och med USA:s samarbete med den kurdiska gerillan YPG i kriget mot Islamiska staten i Syrien.
Det är ett inte så litet åtagande att försöka teckna en bild av ett statslöst folk som bor utspritt över flera nationsgränser i Mellanöstern, för att inte tala om den stora diasporan i övriga världen, och de olika komplexa politiska sammanhang och konflikter som präglat både dess historia och nutid.
– Jag gör inte anspråk på att kunna allt till hundra procent. Men jag har fördjupat mig i det här länge. Poängen är att ge folk en introduktion på samma sätt som jag själv behövt en.
Försöker förstå konflikter
Joakim Medin verkar aldrig tveka över något av det han säger. På lågmäld västkustska går han från självklarhet till självklarhet. För tre år sedan befann han sig i Libanon för att rapportera om flyktingkatastrofen där. Han följde utvecklingen i det syriska kriget och bestämde sig för att själv resa dit som frilansjournalist eftersom han tyckte att situationen var underrapporterad i svensk och skandinavisk press. Han är kritisk till att västerländsk massmedia framförallt fokuserat på kampen mot IS och menar att deras bild av kurder är förenklad. Han reste själv till händelsernas mitt för att, som han säger, reda ut den kurdiska frågan och förstå hur den tar sig i uttryck i Syrien.
Ett stänk av övermod är kanske det som krävs för att upprepade gånger låta sig smugglas över gränsen till ett krigshärjat land, rapportera inifrån det belägrade Kobane och att återvända även efter en tur som fånge hos den syriska regimen.
Men en stor dos rättvisepatos verkar också ingå i mixen.
– Det finns mycket man kan skriva om det här stora, fruktansvärda kriget. Jag har försökt förstå den uppmärksamhet konflikten fått i väst. Det intresse som uppstod kring Kobane och kurderna under IS belägring av staden har till exempel inte följts av humanitära insatser. Det har lett till en besvikelse som, tillsammans med den generellt försämrade hjälpen till flyktingarna i Syriens grannländer, förvärrat flyktingströmmarna till Europa. Men det har det inte rapporterats om, och därför kom det stora antalet flyktingar som en total överraskning i Sverige. Alan Kurdi kom till exempel från Kobane, men förvånansvärt få gjorde den kopplingen. Blod och våld säljer bättre än flyktingars lidande.
Bristfälligheten i de västerländska massmediernas rapportering är ett återkommande tema i det Joakim Medin berättar. I boken vill han försöka återge en mer komplicerad bild av det som händer. Till exempel att USA, genom sitt militära samarbete med YPG, stödjer en vänsterradikal revolution med starkt anarkistiska drag. För mitt under brinnande krig har Rojava vuxit fram i området där Syrien gränsar till Turkiet, ett mer eller mindre självstyrande område där YPG – Folkets försvarsenheter – utgör dess försvar och Assadregimen numera endast utövar begränsad makt. Enligt Joakim Medin handlar revolutionen framförallt om kvinnors avancemang, ekonomi, kultur och direktdemokrati. Bäst tycker han att revolutionen har lyckats inom den kulturella sfären.
– Man har slagit sig fria från en rasism som går mycket långt tillbaka i tiden, utbildar sig i det egna språket och sätter upp nya vägskyltar.
Han menar att det är svårt att skapa förändringar inom de andra områdena under krigsförhållanden.
– De har lyckats väl med att skapa system för direktdemokrati, men samtidigt har folk mycket annat att tänka på än att engagera sig i kvarterskommittéer. Krig och embargon gör det också svårt att implementera ett anarkistiskt ekonomiskt system.
Bilder på de kalasjnikovbeväpnade kvinnorna i YPJ, Kvinnornas försvarsenheter, har cirkulerat över hela världen och Medin menar att det på många håll tolkats som att kvinnorna i Rojava lever jämställt med män. Att framställa det nya samhället som en amazonernas stat tror han dock är att göra folket där en otjänst – för varför skulle organisationer utifrån ge det stöd som egentligen behövs om det verkar som att ett feministiskt paradis redan upprättats?
”Sällan ett hett ämne”
Han berättar att många av de kvinnor som gått med i YPJ gjort det just för att komma undan patriarkalt förtryck och att precis som i andra konflikter har mäns våld mot kvinnor ökat under kriget i Syrien, även bland revolutionärer. Men han tror samtidigt att YPJ:s närvaro visar att kvinnor faktiskt har flyttat fram sina positioner och att något redan förändrats; hade männen i Rojava totalt motsatt sig detta hade de hittat sätt att hindra kvinnorna.
Allt detta är enligt Joakim Medin ointressant för västmedier.
– Social kamp och framåtskridande hos minoriteter i det globala syd är sällan ett hett ämne.
Han säger sig känna ett ansvar som journalist att rapportera vidare, särskilt efter att ha varit närvarande vid YPG:s massevakuering av de yazidier som utsattes för en massaker av IS i Shingal 2014 och efter att samma år ha bevittnat belägringen av Kobane från dess insida.
– Det är ett stort ansvar. Folk verkar lita mer på journalister än på lokala vittnen. Därför är det viktigt att vara ärlig om den komplexa situation Rojava befinner sig i och de historiska spänningar som kriget dessutom förvärrar.
Reportageboken är färdigskriven och nu ska Joakim Medin fortsätta föreläsa om ämnet, precis som han gjort de senaste åren. En ambassadör för den kurdiska saken, kan tyckas.
– Jag ser inte mig själv som ambassadör, utan granskande journalist. Men jag vill att folk ska lära sig mer än bara att krig är för jävligt, om de samhällen och människor som berörs. Det finns en sjukdom i samhället som gör att många inte kan relatera om de inte själva ser eller upplever något, men det är viktigt att förstå att vi i Europa är en del av kriget och flyktingkatastrofen i Syrien.
