I sin första bok Arbetssamhället (2010) skärskådade han arbetsideologin och ifrågasatte varför vi fortsätter att arbeta åtta timmar om dagen, trots att teknologin i allt större utsträckning ersätter mänsklig arbetskraft. I avhandlingen Empty Labor (2014) undersökte han hur och varför folk maskar på jobbet. Härom veckan kom sociologen och arbetskritikern Roland Paulsens tredje bok, Vi bara lyder. Där tittar han närmare på statens roll i arbetssamhället, med särskild fokus på Arbetsförmedlingen och deras verksamhet.
ETC Helg har pratat med Roland Paulsen om den nya boken, men också om arbetstid, basinkomst och det absurda i att skapa arbete.
Berätta om Vi bara lyder.
– Jag var på Arbetsförmedlingen under ett halvår och var med vid arbetsförmedlarnas personalmöten och gjorde längre intervjuer med ett trettiotal av dem. Det visade sig att de själva tycker att det de nu tvingas göra är vansinne. Min stora fråga var därför hur man arbetar och överlever i en organisation där man dagligen tvingas göra saker man helst skulle slippa. Alla vet att Arbetsförmedlingen inte längre sysslar med arbetsförmedling primärt och den annonsering av tjänster som fortfarande finns ligger numera på nätet. I dag förmedlar varje arbetsförmedlare mindre än ett jobb i månaden, resten är administration och att försöka fösa in människor i olika åtgärdsprogram. Trots det är Arbetsförmedlingen större än någonsin. Den omsätter 72 miljarder kronor, vilket är mer än vad staten lägger på vård i Sverige. Arbetsförmedlingen har också en gigantisk kontrollapparat för att hålla koll på vad den arbetslöse gör av sin tid. Den här vändningen från förmedling till kontroll har många arbetsförmedlare själva upplevt. Nästan alla tycker att det är fel, men upprätthåller det ändå, så boken är också en studie om lydnad.
Så varför fortsätter arbetsförmedlarna med det här?
– I lydnadsforskningen efter andra världskriget, när man ville försöka förstå hur Förintelsen kunde vara möjlig, föddes idén om hjärntvättade byråkrater, som bara gör det de blir tillsagda utan att tänka själva. Jag tror att det är en väldigt förenklad idé. De flesta lyder på ett mycket mer medvetet vis. I mina intervjuer märkte jag att det vanliga är att man intar en cynisk inställning. Man förstår absolut problemet i ens arbete och systemet generellt och kan vara öppen med att det är fel, men man gör det ändå. Det är väldigt återkommande i vår kultur. Vi är väldigt kritiska, men det är nästan som att kritiken av samhället, eller insikten om att man sett igenom systemet, blir en tröst när man sedan ska upprätthålla samma system, så att man kan känna att man egentligen står utanför det. Jag tror att vi borde omvärdera detta med tanke och handling. Vad vi tänker är kanske inte så otroligt relevant, motstånd borde snarare vara något som vi visar i handling.
Hur då?
– Det är väldigt populärt att säga att man inte ska skuldbelägga de individuella handläggarna vid olika myndigheter, för det är inte de som bestämt reglerna. Men även det att verkställa är ett val. Min avhandling, Empty Labor, handlar om hur man kan ägna sig åt ett slags osynligt motstånd genom att maska på jobbet. Alla har inte den möjligheten, men det finns annat man kan göra. En del går ut i media som visselblåsare, det kommer böcker där folk berättar hur de haft det på sina arbetsplatser, det finns de som går till Arbetsdomstolen. Det kan kosta otroligt mycket att avvika, men valet står inte alltid mellan lydnad och uppsägning. Man kan också träna sig i att inte lyda, för det är något som lätt blir en vana. Den amerikanske antropologen James Scott talar om anarkistisk gymnastik. Det kan vara helt meningslösa små symbolhandlingar, men de kan ändå vänja individen vid att stå utanför makten.
Om arbetsförmedlarna tycker att deras arbetsuppgifter är vansinne, hur ser man då på verksamheten högre upp i organisationen?
– För mig blev det nästan en jakt på att hitta någon som tycker att det här är bra. På alla nivåer är man medveten om att verksamheten är problematisk och ju högre upp i hierarkin jag kom, desto mer kritisk blev man. Det finns också en utbredd cynism, man vet att det man gör inte är bra, men menar att det inte finns några alternativ. Mest cynisk av dem jag intervjuade var nog förre arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin, som var en av dem som drev igenom Fas 3. Han sa att utfallet av Fas 3 blev dåligt, men att man ändå måste göra någonting, för om man bara kan gå hemma och vara långtidsarbetslös och ändå få pengar, skulle arbetsmoralen i samhället hotas. Det var han helt öppen med och borgerliga debattörer menar generellt att det måste finnas incitament till att arbeta. Vad det innebär omvänt är att det ska straffa sig att vara arbetslös. Det är vad Arbetslinjen handlar om. Det är därför de här åtgärderna inte är frivilliga, trots att man hävdar att de är till för de arbetslösa.
Fas 3 ersätts nu av Socialdemokraternas extratjänster i välfärden. Är de ett bättre alternativ?
– Att skicka in arbetskraftsöverflödet i vård och omsorg kan låta som en bra idé jämfört med många andra åtgärdsförslag, men kan man tänka sig en värre form av lönedumpning i de här sektorerna? Om de kan täcka upp sitt eventuella behov av arbetskraft med den här reservarmén finns det ju inga skäl att anställa från den reella arbetsmarknaden eller att höja lönerna för anställda.
Du har tidigare skrivit om möjligheten att bemöta bristen på jobb med kortare arbetstid, men det verkar inte så aktuellt ...
– Nej, och det är märkligt, för under nästan hela 1900-talet förkortade vi arbetstiden. En generation kunde uppleva en arbetstidsförkortning på åtta timmar i veckan. Det stod visserligen inte i proportion till hur mycket produktiviteten ökade, men det var ändå något man lyckades med. Sedan 1976, då vi senast sänkte pensionsåldern, har vi inte gjort något på den fronten. Istället föreställer vi oss nu att vi ska kunna fortsätta jobba lika mycket och skapa hur många jobb som helst, oavsett hur många yrken som effektiviseras bort. Det är en ganska ny idé. I slutet av 1970-talet var alla partier med på att någon form av arbetstidsförkortning var rimlig, det ansågs rentav vara en del av civilisationen. I dag ses den tanken istället som extremt oseriös.
Du förespråkar inte en förkortning till sex timmars arbetsdag, utan menar att fyra timmars arbete om dagen är mer rimligt.
– Ja, jag tycker det, men att gå från åtta till fyra timmar kan bli en alltför stor omställning, så sex timmar kanske är det naturliga reformsteget. Men om vi bara förhåller oss till vad som är reformmässigt realistiskt och vad som är möjligt att genomföra i vårt medieklimat, riskerar vi att glömma bort de produktivitetsvinster vi faktiskt gjort. Vi har fördubblat vår produktivitet sedan 70-talet. Därmed kan vi i dag också jobba hälften så mycket för att uppnå samma standard. Varför räknar vi inte på det här? Varför talar vi inte mer om den otroliga potential som finns? Varför översätter vi inte produktivitetsvinsten till hur många timmar mindre vi behöver arbeta?
Ja, varför gör vi inte det?
– Många fackliga företrädare menar att deras medlemmar hellre vill ha högre lön, och det framställs ofta som att de enda alternativ som finns är högre lön eller kortare arbetstid, men det stämmer inte. Mellan 1976 och 1996 hade vi en produktivitetsutveckling på 75 procent. Under samma period låg dock både arbetstiden och reallönerna stilla. Den produktivitetsvinst som gjordes gick alltså varken till löneförhöjningar eller kortare arbetstid. Det beror på att det finns en tredje möjlighet, att produktivitetsvinsten försvinner i form av kapital till kapitalägare. I Sverige har den utvecklingen varit helt exceptionell sedan 1980-talet, vi har de snabbast växande ekonomiska klyftorna i hela Europa. Då våra fackförbund misslyckats totalt med att hejda den utvecklingen, genom att se till att deras medlemmar får en större del av kakan, kan det vara mer effektivt att fördela produktivitetsvinsten i form av en generell lagstadgad arbetstidsförkortning som kommer alla till del. Om vi ska genomdriva en arbetstidsförkortning måste vi också ta itu med beskattningen. Istället för att främst beskatta lönearbete och den arbetade tiden bör vi kanske beskatta annat, som till exempel företagens omsättning, vilket vore mer rimligt. Tänk att ett företag köper en maskin som ersätter hundra arbetare. Ska den produktion som maskinen då står för plötsligt inte beskattas?
Från politiker möts tal om arbetstidsförkortning och basinkomst oftast med ”det går inte”. Varför är de så ovilliga att ens undersöka vilka alternativ och möjligheter som finns?
– Det har nog till stor del med partiväsendet som sådant att göra. Partierna är hierarkiska och det finns ofta karriärambitioner hos de individuella politikerna. Det finns också en uppenbar tendens, inom alla partier, att det här med att växa är viktigare än själva idéerna. Man säger att man måste vinna mandat innan man kan genomföra sina idéer och man börjar kompromissa. I den processen tror jag att det, av strategiska skäl, hamnar väldigt högt på dagordningen att framstå som realistisk. Arbetstiden har som sagt inte varit konstant genom historien, utan har förkortats alltsedan industrialiseringen. Utifrån detta borde det mest realistiska vara att man diskuterar hur man kan fortsätta den förkortningen, särskilt som allt fler jobb bortrationaliseras. Men vad som ses som realism är starkt kopplat till vad de borgerliga ledarsidorna tycker är realistiskt, jag tror att det är så krasst, och där är det ingen som tror på arbetstidsförkortning.
Varför värderas arbetet så högt?
– Det finns självklart ekonomiska intressen i att vi jobbar så mycket som vi gör, det gör ju att överflöd och vinster maximeras. Men det finns också mer ideologiska idéer om att arbete ger individen mening, gemenskap och frihet. Det har jag ägnat större delen av min forskargärning åt att motbevisa och jag har kommit fram till att för de flesta är det precis tvärtom. Arbetet är något som berövar livet på mening. Ju mer produktiva vi blir och ju mer överflödigt arbetet blir, desto mer måste vi ägna oss åt sådant som egentligen är helt meningslöst. Och att arbetet skulle ge gemenskap köper jag inte. Visst, vi träffar andra människor på våra arbetsplatser, men arbetet är oftast hierarkiskt ordnat, och det tycker inte jag är någon riktig gemenskap. Av samma skäl är arbete absolut inget som ger oss frihet, tvärtom. I arbetet är vi mer kontrollerade än i någon annan sfär i samhället.
Tror du att arbetet rentav skulle kunna göras frivilligt genom införandet av en basinkomst?
– Ja, jag tror på basinkomst och ställer mig bakom även det liberala argumentet. Att utsättas för myndighetsutövning från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen är oerhört förnedrande och det tär på människor. Om vi istället kan göra den här ersättningen ovillkorlig i form av en basinkomst, får vi ett mycket mänskligare samhälle. En vanlig invändning mot basinkomst är att ingen skulle arbeta om alla fick 30 000 kronor i månaden ändå. Det är absolut en rimlig invändning, för det är väldigt välbelagt att de flesta av oss inte skulle vilja arbeta om vi hade ekonomisk möjlighet att slippa. Man skulle dock kunna ha en mer blygsam basinkomst, så att man kan välja bort arbete men inte direkt leva i överflöd. Det jag ställer mig bakom i det förslaget är att det skulle sätta väldig press på arbetslivet i övrigt. Jobb som inte uppfattas som meningsfulla skulle antagligen försvinna, vilket jag tycker är bra, och villkoren för jobb som är nödvändiga men mindre attraktiva skulle behöva förbättras radikalt för att någon skulle vilja utföra det arbetet utöver sin basinkomst. Det skulle i princip innebära raka motsatsen till hur det ser ut i dag, för i dag är det ju så att ju mer nödvändigt ens arbete är och ju mer man bidrar till samhället, desto sämre betalt har man, medan om man har ett glassigt jobb, där man kanske till och med gör saker som man tidigare gjorde på sin fritid, så tjänar man av någon outgrundlig anledning exceptionellt bra. En forskare tjänar till exempel mer än dubbelt så mycket som ett sjukvårdsbiträde, vilket är helt absurt. Med en basinkomst skulle allt detta kastas om och det är en idé som jag är väldigt attraherad av. Ett sådant samhälle ligger dock väldigt långt från vårt, så det skulle krävas en rejäl ideologisk förändring innan något liknande kan genomföras.
Vi har en hög arbetslöshet, samtidigt som många anställda är överbelastade med arbete. Hur möjligt är det att helt enkelt dela på det arbete som finns?
– Som jag ser det har det aldrig varit lättare att bara dela på jobben än vad det är nu. Det finns dock en föreställning om att vi lever i ett kunskapssamhälle där arbetet är oerhört avancerat och kräver särskilda kvalifikationer. Men även om allt fler utbildar sig i dag så betyder inte det att kunskapskraven i reell mening ökat i samhället. För att bli exempelvis personaladministratör krävs i dag en treårig högskoleutbildning. För tjugo år sedan var det något man kunde göra direkt efter gymnasiet. Sedan dess har arbetet bara blivit enklare och enklare, för informationsteknologin har tagit över och förenklat många uppgifter. Att så många utbildar sig beror inte på att jobben blivit svårare. Det är snarare en effekt av att arbetet blir allt mer överflödigt och att man ser en möjlighet att förvara arbetskraftsöverflödet i utbildning under några år.
Vi fick ett regeringsskifte i höstas. Förändras synen på arbetet beroende på vem som styr?
– Från socialdemokratiskt håll nämns ibland att vi måste ha bättre arbetsvillkor, men det är kanske den enda skillnad jag ser. Ibland kan man ana att Socialdemokraterna är ännu mer angelägna om att framstå som näringslivsinriktade och måna om Sveriges konkurrenskraft, för att inte skrämma bort mittenväljare. Så utifrån regeringsskiftet kan jag inte påstå att jag ser någon skillnad. Vänsterpartiet har sagt att de ska öppna upp för fler frågor utöver vinster i välfärden, men arbetstiden nämns inte nu heller, så från partihåll verkar det inte hända mycket. Arbetstidsfrågan börjar lyftas oftare i media, men det är både märkligt och oroväckande att det främst är liberala debattörer som talar om tekniksprånget och bortrationaliseringen av jobb, och att de talar om det som ett hot, trots att det är ett enormt framsteg. Den teknologiska utvecklingen är kanske det enda vi människor lyckats med, men vi vägrar att njuta av konsekvenserna av den.
Inom båda läger talar man istället ofta om att ”skapa jobb”. Hur ser du på det som politisk målsättning?
– För fem år sedan var det ingen som ifrågasatte den formuleringen, men sedan dess har allt fler påpekat det absurda i tanken att det skulle vara positivt att skapa mer arbete i samhället. Ingen skulle uppfatta det som positivt om vi började skapa mer arbete i det privata, till exempel genom att smutsa ned i hemmet. Det är också konstigt att man inte säger vilka jobb det är som ska skapas, utan man talar om det helt abstrakt och det handlar bara om att få fler arbetade timmar. På sätt och vis är det ganska bra, för till slut blir det som en självparodi, och jag tror att det alienerar människor från politiken när det råder så stor konsensus kring något som inte riktigt motiveras. Den alienationen kan i bästa fall leda till att man börjar titta på en annan politik.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret? Här kan du teckna en prenumeration.
